I tusentals år har Byfjordens djupvatten varit syrefritt. Ingen fisk, ingen räka, inga kräftor, inga växter, ingenting har kunnat leva under 15 meters djup. Fjorden, som ligger utanför Uddevalla, är cirka 50 meter djup och är ett av många exempel i den svenska skärgården där syrebrist härskar, precis som i Östersjön. Den stora skillnaden med fjordarna på västkusten är att de på grund av dåligt vattenutbyte i mycket större utsträckning är naturligt syrefria. I de flesta havsområden bildas nervgiftet svavelväte när det inte finns något syre. I Byfjorden fanns det sommaren 2009 cirka 300 ton svavelväte i djupvattnet. Ämnet är potentiellt lika giftigt som cyanid.

Byfjorden lider inte längre av syrebrist och svavelvätet är borta, tack vare mig och mina kollegor. Vi har gett livet tillbaka till en dödförklarad fjord.

Sedan 2009 har vi arbetat på att hitta en lösning till syrebristen i havsområden. Vi har undersökt möjligheten att med ingenjörskonst snabbt få ordning på ett marint system. Det var en lång resa med mycket försök, många fel, en hel del frustrerande timmar, lite tur och otur samt en evig kamp mot naturens krafter. I oktober 2010 lyckades vi så få igång vårt system permanent. Med hjälp av pumpar har vi fört vatten från två meters djup till cirka 33 meter, där vi skjutit ut det i jetstrålar. Dessa har spätt ut djupvattnet och sakta sänkt salthalten. Med vattnet, som pumpas ner, kommer också en stor mängd syre.

Under normala omständigheter får Byfjorden nytt vatten någon gång vart tredje till fjärde år. Syret som följer med räcker inte långt, utan tar slut inom några månader. Sedan november 2010 har vi däremot haft syre i vattnet konstant. Så länge har man aldrig kunnat mäta syre på så stora djup i fjorden. Se gärna de senaste graferna över tillståndet på projektets hemsida.

Omkring jul 2011 startade ett nytt inflöde. Denna gång pågick det i över en månad. När jag skriver detta pågår det fortfarande. På en månad har över 200 ton syre flödat in och tagit sig ner till de allra djupaste delarna av fjorden. Inte någon gång sedan mätningar påbörjades under 1960-talet har det funnit så mycket syre. Samtidigt som fjorden blev syresatt försvann de enorma mängder av fosfat och ammonium som normalt förknippas med syrebrist. De nivåer som idag kan uppmätas i fjorden är helt i linje med vad som kan förväntas i ett rent och friskt havsvatten.

Med en frisk fjord återvänder livet. Sakta kommer små organismer att kolonisera de nya markerna. Maskar och musslor kommer att gräva in sig i sedimentet, vilket syresätter ännu mer. Därefter följer små alger, fiskar, krabbor, räkor och annat. Snart har fjorden ett sjudande ekosystem likt de friskaste av hav. Kanske kan de lokala torskbestånden återuppstå igen. Vi vet att det finns stora mängder räkor i fjorden.

Kanske är det en utopisk dröm. Forskningsprojektet lider nu mot sitt slut. När pumparna stängs av är det som att stänga av en pacemaker för en hjärtpatient. Fjorden kommer inom några få år återgå till sitt gamla döda själv. Spåren av den friska fjorden kommer att tyna bort. Istället kommer syrebristen åter att infinna sig, med bottnar av svart sediment, som stinker av illaluktande svavelväte. Fisk och räkor kommer försvinna och tillståndet blir åter grått och trist. Men vem vet, kanske vill någon fortsätta pumpa. Då skulle fjorden leva vidare i gott humör.

De resultat vi sett från projektet räcker långt till vår förståelse om man kan göra liknande för Östersjön. Förmodligen går det, och det borde prövas i mindre skala. Det är dock viktigt att förstå en väsentlig skillnad mellan att pumpa i en fjord respektive Östersjön. I en fjord sätter pumpandet igång inflöden, men i Östersjön skulle det istället syrsätta bottnarna. Det beror på att inflöden till en fjord till största del bestäms av skillnader i densiteten innanför och utanför tröskeln. I Östersjön bestäms inflöden istället av vattenståndsskillnader över de danska sunden och Öresund. Vi skulle alltså inte få fler inflöden till Östersjön om vi pumpade vatten. Däremot skulle vi få ett mer levande hav eftersom större ytor blir syrsatta, mer fosfat binds till sedimentet och större områden skulle kunna vara tillgängliga för torskägg.

Kanske låter det som en dröm. Än så länge är det det, men den är reellt genomförbar.

Lämna en kommentar...