Det är Fredriks fel!

Några socialdemokratiska kommunpolitiker runt Stockholm har skrivit en debattartikel i SvD idag. De ojar sig över att regeringen inte gör något åt klimatförändringarna. Därför startar de nu bilpooler med miljöbilar. Att starta miljöbilspooler är väl en bra sak i sig. Jag tycker det är bra att kommunerna tar initiativ i frågan istället för att bara lyda direktiv från ovan. Tonen i debattartikeln är dock någon helt annan.

I de inledande styckena är texten bombastisk som om hela världen håller på att gå under. Att det är den sittande regeringens fel är det ingen tvekan om, för som politikerna skriver:

Medan statsminister Fredrik Reinfeldt väljer att inget göra smälter isarna.

Jag måste medge att jag hade svårt att hålla mig för skratt när jag läste den meningen, för inte kan de väl mena allvar? Hade isarna inte smält om Mona var statsminister? Vad hade Mona gjort annorlunda. Att inbilla sig att de rödgröna skulle vara bättre för miljön eller klimatet är knappast troligt. Bara för att man har ordet “grön” i sitt koalitionsnamn, eller en medlem med ordet “miljö” i titeln, betyder inte ett skvatt. Nä, det betyder ungefär lika mycket som Folkpartiet har bäst politik för folket.

Visst kanske Mona Sahlin har andra synpunkter på vissa frågor, men jag tror knappast klimatförändringarna i världen hade varit annorlunda med henne som statsminister. Isarna hade smält och hon hade farit runt på lika många klimatmöten som Fredrik. Sossarna kan bara inbilla sig, men som politiker verkar de snarare ha en religiös övertygelse än att vara förankrade i verkligheten.

Artikeln är också komisk i den mening att den bygger upp ett scenario om gigantiska förändringar i världen med massflykt som följd. Och som svar på det vill politikerna starta bilpooler. Proportionerna hänger inte riktigt samman. Det är en sak att försöka få till stånd internationella klimatavtal för att minimera risken med antropogena klimatförändringar – det har Fredrik deltagit i och det kan eventuellt Mona också få delta i om hon nu skulle vinna valet i höst. Men att några politiker startar bilpooler i ett litet land, som står för ytterst liten del av koldioxidutsläppen och dess ekvivalenter, är inte helt samma sak. Visst, många bäckar små, men i debattartikeln verkar det handla om att Sverige skall rädda världen… som vanligt. Sverige skall vara världens miljösamvete. Låt oss bli realister istället. Just nu är det viktigare att samla världen för åtgärder än att pajkasta för att vinna ett val i höst. Med bilpoolerna kommer isen fortsätta smälta oavsett hur mycket eller lite Fredrik, Mona eller vem som än blir statsminister i höst gör.

I bästa fall kan dessa bilpooler stilla några personers klena klimatsamvete, men någon bromsning av klimatförändringarna är det inte ens i närheten tal om.

Post to Twitter Post to Facebook Send Gmail

  • Hans O Ennros

    Mona Sahlin hade troligen lyckats “prata bort” issmältningen!

    Mona förnekar att hon var traditionalist under sin SSU-tid trots att alla som känner henne eller har jobbat nära ihop med henne vet om detta (det är varken nytt eller en anstiftad hatkampanj). Därför fungerade hon då inte ihop med Margot Wallström eller Anna Lind (oavsett hur hon försöker skriva om historien). Göran Persson omhuldade henne för att hon kunde framföra hans åsikter utan att framstå som en pamp eller ”parti-patriark”. Dock ansåg den gamla kärnan i partiet att hon var ytlig och saknade en djup idémässig förankring samt inte höll en enhetlig linje, vilket gjorde henne oförutsägbar (hon var känd för att ändra sig i korridoren). En rad objektiva argumentationsanalyser har påvisat att hennes uttalande innehåller mycket ”luft” förhållande till landets övriga rikspolitiker.

    Mona etablerade sig tidigt i partiet och var partisekreterare 1992–94 och blev därefter vice statsminister och ”kronprinsessa” till Ingvar Carlsson som hade henne pappa som politisk sakkunnig.

    Tobleroneaffären inför partiledarvalet 1996 var ett fult angrepp på henne. Det kom främst innifrån partiet. Flera andra höga sossar hade gjort samma sak men blev inte uthängda. Ingen annan s-ledare har drabbats så hårt av en affär. Den affären avslöjade att familjen Sahlin å det grövsta slarvat med räkningar. Men det var hennes man (Bosse) som var ansvarig (t ex glömde han betala avgifterna för bilen). Men partiet körde fram det i vetskap om att Mona inte kunde försvara sig eftersom det stred mot hennes prat om att jämlikhet och lika ansvar mellan könen och hon ville inte uppfattas som beroende av sin man (vilket hon, liksom övriga partiledare, är i många avseenden är). Det är märkligt att Mona inte insåg att en som kandiderar måste vara beredd på att bli synad.

    Måna av hennes kontroversiella uttalande är resultatet av att hon saknar systematiskt tänkande, oförmåga att se frågor i sammanhang och bristande insikt i att enskilda ställningstaganden måste passa in i ett större sammanhang. Hon har dock en otroliga förmåga att få självklarheter att låta viktiga och genomtänkta förmåga att få omgivningen att glömma tidigare plattityder och svängingar. Inom partiet uppfattas hon som omöjlig att säga emot henne när hon går igång. Hon kan prata länge och få folk att lyssna – utan att säga ett dugg.

    Just hennes förmåga att “prata bort” fakta kommer att vara den faktor som avgör vem som vinner valet.