En opublicerad vinterkrönika
Jag började skriva en krönika, tänkt för en dansk publik, tidigare i vinter. Inspirationen kom från både Fredriks och Maggies respektive inlagor tidigare i år. Dessvärre kom det mycket annat emellan och jag fick aldrig färdiggjort den, fick den inte översatt eller skickat in den till en lämplig dansk tidning. Eftersom vintern nu pågått ett bra tag, och att vi förhoppningsvis snart kommer in i en varmare årstid, känns krönikan inte lika relevant längre. Därför väljer jag att publicera den här; oredigerad och opolerad. Varsågoda!
Det är kallt och snöigt ute. Kylan har hållit ett grepp om de nordiska landsbygderna sedan mitten av december, och tog verklig fart strax efter jul. Samtidigt vräkte snön ned nästan dagligen två veckor i sträck och snötäcket uppgår på flera ställen till en tjocklek som kan jämföras med alpina förhållanden. Detta har givetvis ställt till problem. I Sverige, där jag kommer ifrån, skulle man kunna tro att vi är mycket mer vana vid kyla. Och visst, det stämmer delvis. I norra Sverige behöver det komma minst en meter innan nordborna ens reagerar, medan det i södra delen av Sverige räcker med en centimeter snötäcke för att landet skall gå i vinterkoma, transporter skall ställas in, arbetsplatser bli folktomma och barnen inte komma till skolan. Vid minsta snöfall dansar långtradare balett på motorvägarna och varje vinter, på gator och torg, bryter folk ben och lårbenshalsar med ljud likt champagnekorkar på nyårsnatten. Mina upplevelser av Danmark är att det är mycket detsamma här.
Att det är kallt och snöigt ute märks tydligt i tidningar, radio och TV där vinterns kyla fått oförtjänt mycket utrymme. Vissa dagar har nästan halvdelen av nyhetsrapporteringen handlat om snö och kyla trots att det på våra breddgrader är något fullständigt normalt på vintern. Skulle man bara följa medierapporteringen om denna vinter skulle man få intrycket att vi aldrig haft en så kall och snörik vinter förut. Så är inte fallet. Det räcker att gå tillbaka 14 år, till vintern 1996, för att hitta något som påminner om nuvarande vinter. Håller kylan i sig ännu ett tag kan vi dessutom snart få en vinter som liknar de svåra isvintrarna i mitten av 1980-talet. Vi glömmer lätt hur det var förr och anpassar oss snabbt till nya rådande förhållanden. Förr oss är en vinter relativt mild och med begränsat med snö på marken, för det är så det varit de senaste åren och det vi har vant oss vid. Allt som sticker ut från det blir i våra sinnen onormalt. Trots allt, det är mer normalt för vädret statistiskt sett att vara onormalt än normalt. Även om vi lever i en högst modern värld med allehanda faciliteter som underlättar vår vardag så klagar vi ändå gärna på en vinter, oavsett om den är kall eller mild, rik eller fattig på snö. Men å andra sidan ligger det i människans natur att alltid klaga.
Försök föreställ dig en vinter för 270 år sedan. Året var då 1740 och vintern pågick för fullt. Snön låg tung och djup i hela Skandinavien, och kylan var så stark i Europa att såväl Themsen som Rhen och Seine frös till is. Kring Medelhavet låg snön decimeterdjup. Förmodligen var det den kallaste vintern sedan den för Danmark ödesdigra vintern 1658. Kanske skulle det också dröja fram till krigsvintrarna under 1940-talets tre första vintrar innan en så stark kyla återigen visade sig i norra Europa. Under 1700-talets mitt fanns det ingen bra isolering i husväggarna, inga treglasfönster för att stoppa värmeförluster, ingen golvvärme eller direktverkande el-element (som kärnkraftssvensk är det normalt). Det fanns inget rinnande vatten, och speciellt inget varmvatten att ta långa duschar i. Familjerna fick samla ved i skogarna innan de kunde elda i kaminerna på landsbygden eller kakelugnarna i staden. Energirika bricketter var inte ens att tänka på. När folket vaknade på morgonen ville inte många lämna värmen under täcket, för inomhus var det minusgrader. Det fanns heller inga fyrhjulsdrivna bilar med hundratals hästkraft, istället fick man i bästa fall nöjas med en eller två seriekopplade hästar för att ta sig fram. Att ens kunna värma sig med en kopp varm dryck var en lyx förunnat för få, och det enda snabbköp som fanns att tillgå var vad bondens egna djur kunde förmå producera eller naturens eget skafferi – båda vilka under vinterhalvåret låg i dvala.
Från historiska källor vet vi att det denna vinter fastnade flera danska fartyg i isen utanför Sverige. I Göteborg, som var sätet för det svenska ostindiska kompaniet, var några av deras båtar infrusna och kunde inte lämna hamn förrän början av april, flera månader försenade. En tysk teolog formulerar en mycket målande om hur vintern höll ett stenhårt grepp om naturen. Han skriver bland annat att kylan var så sträng att fåglar föll ner från himlen, tupparna tappade sina kammar, människor miste öron och näsor eller frös till döds och kossornas juver frös till is. Man skall inte ta dessa ord bokstavligen, men de reflekterar trots allt att vintern för människorna på den tiden var oerhört svår. Som tidigare nämnt skulle det dröja länge innan en lika kall vinter kom. Trots det kan vi anta att folk just detta år upplevde vintern som oerhört svår, mer svår än någonsin tidigare. Varför? Många tror kanske att det var fler kalla vintrar förr och att man måste ha varit mer van vid dem då. Det är bara delvis sant, men inte för vintern 1740. Under 1720- och 1730-talen skedde en snabb uppvärmning vilket resulterade i många korta och milda vintrar, precis som vi har upplevt de senaste 20 åren. Människan har lätt för att anpassa sig efter nya situationer och ändra sin referensram. Tänk hur du själv reagerar på temperatur. I början av december låg temperaturen över fryspunkten och dagar med få frostgrader upplevde du som kallt. Nu, efter några veckor med konstanta temperaturer långt under fryspunkten kan en temperatur på någon enstaka minusgrad ses som milt, och plusgrader nästan som att våren är kommen. Perspektiven förändras snabbt.
Den nuvarande kalla vintern är inte ett utslag av några klimatförändringar eller bevis på avsaknaden av dem, det är snömos att tro. Den nuvarande vintern är ett bevis på att vädrets variationer är stora. Klimat berör långa tidsskalor på flera tiotals år. Att ens försöka peka ut en storm, en vinter, en värmebölja, ett regnoväder eller ett valfritt annat väderfenomen som bevis på klimatförändringar – och det vet vi alla görs nästan dagligen i media – är en omöjlighet.
Nog för att vi skall vara glada att denna vinter inte är lika kall som vintern 1740. Men undra om inte de som levde då skall vara glada att den vintern inte var lika kall som den år 1408. Då påstås isen ha legat så tjock i Skagerrak och Kattegat att norska vargar flydde kölden söderut mot varmare breddgrader och hamnade i Nordjylland till lokalbefolkningens stora förtret. Men det är en helt annan saga.
