Farhågor inför artificiell syresättning av havsområden

Inom några dagar kommer pumparna i Byfjorden att sättas igång. För oss som är involverade i projektet är det naturligtvis oerhört välkommet och spännande. Äntligen får vi pröva metoden efter en tids försening! Samtidigt har medias intresse för de olika varianterna ökat; Svenskan, Ny Teknik och Expressen har alla skrivit om projekten.

Samtidigt som jag kan skönja ett visst ökat intresse hos media spekulerar läsarna allt mer i vilka konsekvenser dessa metoder kan få för havsmiljön. Förändring är alltid skrämmande, och ur miljösynpunkt är det nästan ren tabu. Men som alla system så är även havet i konstant förändring. Är det då något “onaturligt” att pumpa på detta sätt? Den effekt pumparna är designade att få i ett havsområde är också något som naturen självt ofta gör. I grund och botten handlar det om att sätta in en form av “pacemaker” i havsområdet (exempelvis en fjord eller Östersjön) som ser till att nya inflöden sker oftare än vad de annars skulle. Genom att pumpa ner syrsatt ytvatten och släppa ut det längre ner får man en instabil skiktning eftersom ytvattnet är lättare än djupvattnet. En viss omblandning sker samtidigt som det lättare vattnet rör sig uppåt. På grund av inblandningen ökar densiteten på det stigande vattnet tills dess att densiteten är densamma som omgivande vatten. Då lagras det in på ett nytt djup. Samma mekanism sker när inflöden av vatten sker över fjordtrösklar eller genom Bälten och Öresund för Östersjön. Den stora skillnaden är att en pump tillför mindre volym men under längre period. Med en pumpmetod kan en fjord eller Östersjöns djupvatten få nytt syrsatt vatten en eller flera gånger per år. Lämnar man det till naturen sker det bara någon enstaka gång per årtionde med dålig havsmiljö som följd.

Många är oroliga för att gifter skall frigöras från bottnarna. Risken finns, men den är väldigt liten. När de naturliga inflödena sker, vilket alltså är detsamma som vi inducerar på artificiell väg, finns det inga belägg för att gifter skulle börja frigöras. Däremot är det givet att vi har sämre koll på långtidseffekterna. Ett naturligt inflöde tillför sällan tillräckligt syre för att bottnarna skall hinna bli återkoloniserade av bottengrävande organismer. Men samtidigt vet vi att gifter, framförallt tungmetaller, har högst koncentrationer närmast källan och sällan tar sig ner till de djupa och syrefattiga delarna av ett havsområde. Därför ligger redan idag de flesta gifter i områden som är naturligt syrsatta.

Svavelväte, vilket bildas i våra hav när inget syre återstår, är också ett giftigt ämne och känns igen på sin doft av ruttna ägg. Detta gift är för organismerna i havet förmodligen mer giftigt än vad diverse andra miljögifter kan vara, ty inga högre organismer kan överleva i svavelväte (väldigt små koncentrationer dödar även människor). Genom att syrsätta havsområden försvinner svavelvätet. Det oxideras av syret vilket gör att det värsta giftet i området försvinner.

Vissa invänder mot att överhuvudtaget använda dessa metoder eftersom de antingen anser att algblomningarna är naturliga eller att allt är vattenkraftens fel. Vad gäller algblomningarna så är det sant att det är ett naturliga förekommande fenomen i Östersjön. Det finns källor från 1800-talets slut om stora algblomningar i Östersjön. Men man skall komma ihåg att de är ganska få. Så antingen blev algblomningarna vanligare under 1800-talets slut eller så fanns de tidigare bara till havs. Oavsett verkar det som om algblomningar på denna tiden var något ovanligt som borde dokumenteras. Genom att studera sediment kan man se hur mycket organiskt material som sjunkit ner till botten över tid. På så sätt får man ett arkiv som visar hur stora algblomningarna varit genom historien. Vad man hittar är att det blir allt mer organiskt material ju närmre nutid man kommer, det vill säga att allt fler alger finns i Östersjön. Detta är också en direkt orsak från en allt kraftigare övergödning av vårt innanhav. Algblomningarna har också tilltagit i intensitet och utbredning. Så visst är de naturliga, men de har förvärrats.

Att vattenkraften skulle vara ett problem är något som fortfarande luftas i debatten trots att det inte finns något vetenskapligt stöd för den teorin. Det fanns förvisso en studie som indikerade att så möjligtvis kunde vara fallet, men sedan dess har ingen kunnat bekräfta det  och författarna själva verkar idag inte vara någon tillhängare av den teorin. Jag skrev om detta för ett tag sedan. Sedan mitt inlägg har jag också noterat att vissa driver tesen att färskvattnet på något sätt skulle syrsättas och vara räddningen för Östersjön. Problemet, som de inte verkar förstå, är att ytlagret i Östersjön, alltså det som befinner sig ovanför saltsprångskiktet, oftast är välblandat och väl syrsatt. Det finns alltså inget behov av att syrsätta det ytterligare. Färskvattnet som tillförs Östersjön blandas ut med detta ytvatten i första hand, inte det syrefattiga vattnet under språngskiktet.

Pumpning av syrsatt vatten är inte en permanent lösning till övergödningsproblematiken som vissa tycks tro. Det reella problemet ligger i att allt för mycket fosfor och kväve tillförs systemet, vilket gör det övergött. Syftet med pumpandet är att undersöka om det överhuvudtaget fungerar att syrsätta syrefattigt vatten på detta sätt, hur återkoloniseringen fungerar när ett område blir syrsatt, hur fosfordynamiken fungerar, hur fosfor kan bindas i sediment eller vad annat som nu projekten har i sina projektbeskrivningar. Om det fungerar att pumpa så är det bara meningen att metoden skall användas som en övergångslösning mellan höga till långa utsläpp av näringsämnen. Att det skulle vara permanent tror jag aldrig varit tanken.