Föra några dagar sedan var man bara drygt tio meter från att gå igenom isen för första gången. Genombrottet beräknas ske inom någon eller några få veckor. Alla är spända över vad de kommer att finna.

För ungefär sextiofem miljoner år sedan var det Antarktiska klimatet tropiskt. I takt med naturliga variationer i jordens klimat och kontinentalförflyttningar sjönk temperaturen. De första glaciärerna på Antarktis började bildas för ungefär trettio miljoner år sedan. De växte till kraftigt och täckte hela kontinenten för cirka tio miljoner år sedan. Men någon gång mellan 20-15 miljoner år sedan täckets Vostoksjön av de framväxande glaciärerna. Livet som då fanns i sjön blev tvunget att anpassa sig till nya förhållande, 4000 meter under ett istäcke, eller dö.

En sjö som varit isolerad från resten av jordens ekosystem under flera miljoner år kan innehålla mängder med hemligheter, men också svar på många av våra frågor. Man tror att det kan finnas hittills okända livsformer i Vostoksjön, rester av det som en gång var. Liv i i extrema miljöer är inget ovanligt. Bakterier kan leva i de mest märkliga miljöer; I grottor långt inne i berg; På havets bottnar, tusentals meter ner, där trycket är enormt, varma källor spyr ut flera hundra grader varmt vatten med en surhetsgrad likt vinäger, blomstrar livet. Liv har till och med hittas på tre kilometers djup i borrhålet ovanför Vostoksjön. Att det därför skulle finnas någon form av liv i sjön är inte helt otänkbart.

Om det finns liv i Vostoksjön har det förmodligen utvecklats oberoende av livet på resten av jorden. Vad vi vet idag finns det ingen kontakt mellan själva sjön och omvärlden. Sedan sjön blev isolerad har dessutom flera minde och mellanstora massutdöenden skett. Kanske har något lyckats överleva under isen?

Med bakgrund av detta är det givetvis förbundet med viss risk att besöka sjön. Dels kan någon otäck bakterie eller virus från vattnet hitta upp till ytan och orsaka förödelse. Kanske är det så att inget på jordytan har skydd mot just den bakterien, och vi står chanslösa mot en epidemi. Samtidigt är risken stor att vi, med alla våra bakterier och virus på jordytan, för ner dem i det förmodade känsliga ekosystemet under isen. Den risken är kanske ännu större och allt som utvecklats över miljontals år riskerar att slås ut innan vi ens hunnit undersöka det. Kanske är detta risker som lätt kan fantiseras ihop och överdrivas, men det är bättre att vara överförsiktig än att äventyra liv och hälsa över och under isen.

Att Vostoksjön inte är bottenfryst är inte så konstigt. Värme från marken under och det höga trycket från isen ovanför gör att vattnet kan hålla sig flytande trots att det förmodligen har en medeltemperatur på -3°C. Förmodligen fryser en del av vattnet mot glaciären, men transporteras därifrån när den rör på sig. Nytt vatten tillförs sjön av smältvatten. Vattnet i sjön är därför inte flera miljoner år gammalt, utan har en ålder någonstans mellan tiotusen och hundratusen år.

Utan fartyg för utomskärsarbete blir det svårt för Sverige att fortsätta övervaka sina kuster. En tredjedel av Sveriges yta är under vatten, om vi räknar med den ekonomiska zon som sträcker sig ut i havet. För fiskerinäringen kan det bli problem eftersom provfiske inte kan genomföras och därmed svårt att fastslå nya fiskekvoter för hållbart uttag. Dessutom kan vattenprover för Västerhavet eller Östersjön inte tas. På så sätt förlorar vi en möjlighet att övervaka hur till exempel Östersjöns döda bottnar utvecklar sig samt förlorar viktig kunskap i hur detta uppkommer. Vi får också sämre överblick över algsamhällena ute till havs.

Det är allvarligt redan som det är att havet är “underövervakat”. Havet utgör 71% av vår jord, men vi struntar i det. Tänk dig själv om stora delar av alla meteorologiska stationer lades ner. Det hade vi inte accepterat. Havet är övervakat ungefär med samma täthet som om hela Sveriges väder skulle beskrivas av två väderstationer som gjorde två mätningar vardera varje månad. Så dåligt är det. Vi fortsätter leva som om världen var på land trots att större delen av jorden består av hav och 90% av allt liv finns under vattenytan. Övervakningen av haven är minst lika viktig som atmosfären, inte minst för sjöfarten, fiskeindustrin och turismen. Det är stora sektorer i vårt samhälle som riskerar förlora en stöttepelare. Tyvärr ser man hos vissa kommentarer att de inte tar havet seriöst.

Att varken SMHI eller den nya Havs- och Vattenmyndigheten har fartyg för framtida bruk riskerar att förvärras ännu mer inom en snart framtid. Då försvinner även forskningsfartyget RV Skagerak, som ägs av Sven Lovén centrum för marina vetenskaper vid Göteborgs universitet. Säkert går det att hyra in sig på fartyg under en kortare period, men det är inte en hållbar lösning – varken för forskare eller miljöövervakare. Framförallt inte eftersom fartyget måste vara flexibelt och besättningen veta hur instrument och provtagning skall gå till.

Utan ett forskningsfartyg på den svenska västkusten riskerar både miljömål, uppföljning och forskning att gå om intet. Samtidigt som de flesta länder runt om i västvärlden satsar mer pengar på att övervaka haven, hamnar Sverige på efterkälken. Med ödesfrågor som Östersjöns välmående, klimatförändringar, försurning av haven, marint skräp, kollaps av fiskebestånd, allt fler syrefria bottnar, övergödning, algblomningar, sinande naturresurser på land, större exploatering längs kusterna, oljespill och läckage av giftiga ämnen kunde forskningsbåtskrisen inte komma mer olägligt.

Jag kan inte mer än att hålla med Björn Risinger, generaldirektör för Havs- och Vattenmyndigheten, när han twittrar följande:

För övrigt anser jag att den marina miljöövervakningen behöver ett nytt utsjögående, trålande undersökningsfartyg #swgreen #EfterArgos
@Bjorn_Risinger

Scenen är hämtad från hur det kunde ha sett ut en frusen dag vintern 1564. Den så kallade lilla istiden var fullt pågående och hade hela norra hemisfären i sitt kyliga grepp. Lilla istiden var en klimatperiod från 1300-talet fram till slutet av 1800-talet. Den är känd främst på grund av sina kalla vintrar och en del perioder av missväxt, men framförallt också att den stod i stark kontrast mot den varma medeltida värmeperioden som precis avslutats. Trots namnets anspelning på glacialer var den lilla istiden inte homogent kallt. Det fanns stor variation även inom denna period.

Lilla istiden var, precis som den medeltida värmeperioden, något som påverkade temperaturerna i hela norra hemisfären enligt en ny studie från Stockholms universitet. Det var alltså inte några regionala eller lokala klimatperioder, vilket man tidigare trodde. Från att ha varit ganska varmt runt 1000-talet kastades norra halvklotet in i en köldperiod, som varade i nästan 500 år. Det var också under den tiden som Europa kämpade för sin överlevnad i krig, svält och katastrof, år efter år.

Orsaken till lilla istidens uppkomst har diskuteras under lång tid och flera hypoteser har lagts fram. Kanske var det variation i solstrålning, en tillfällig minskning i Golfströmmens styrka, digerdöden som gjorde att mer koldioxid lagrades in i växande skogar eller kanske ökad vulkanisk aktivitet.

I en ny rapport drar man slutsatsen att lilla istiden kom snabbt. På bara 25 år, mellan åren 1275 och 1300, utbröt en serie våldsamma vulkanutbrott, som omslöt jorden in i en period av långvarig kyla. Vulkanutbrott tillför atmosfären mängder med små partiklar, så kallade aerosoler, som kan reflektera (men också absorbera) inkommande solstrålning. De kan därför ha stor påverkan på klimatsystemet, på både kort och lång tidskala.

Alla partiklar i atmosfären skärmade av jordytan från solens värmande strålar. Is i form av glaciärer och havsis, växte till sig. Samtidigt transporterades mindre värme än tidigare norrut i havets strömmar. Mindre värme till polerna innebär mer is. Havsis innehåller knappt någon salt. Isexporten från Arktis ökade, vilket medförde ökad utspädning av vattnet i området där djupvatten normalt bildas. Mindre djupvattensbildning betyder att havsströmmarna försvagades något. Processen blev självförstärkande.

Även om aerosolerna från de första vulkanutbrotten snart hade försvunnit ut ur atmosfären tar det tid för klimatsystemet att komma på fötter igen. Ytterligare ett stort vulkanutbrott i mitten av 1400-talet tippade över systemet till ett nytt läge där kyla blev normalt. Så förblev det tills slutet av 1800-talet då värmen återvände och klimatet intog ett nytt läge. Upptiningen hade börjat. Temperaturer likt dem på vikingatiden återvände.

Vi vet att glaciärer växte till sig under den lilla istiden. Det finns åtskilliga berättelser om hur byggnader och hela byar krossades att växande ismassiv. Vi vet också från flera skriftliga källor att is tillhörde ovanligheterna i Nordatlanten innan och runt 1000-talet. Det var då vikingarna koloniserade Island och Grönland. Omkring 1300-talet försvårades fartygstrafiken i Nordatlanten på grund av fler isberg i området. Det skulle dröja till 1900-talet innan isbergen åter blev ovanliga.

Framsida Plastic Ocean

Du producerar ungefär ett halvt ton skräp varje år. Trots allt, tänk på alla matrester, förpackningar och annat som du slänger varje år. Du lever också i en del av världen där det mesta av skräpet tas om hand på ett effektivt sätt, antingen genom förbränning eller materialåtervinning. Men Skandinavien är en global anomali. Nästan inga andra länder har samma typ av högeffektiv sophantering eller återvinning. Globalt kommer en stor del av allt skräp ut i naturen, det omhändertas inte ordentligt. Betänk också att plast utgör en allt större del av skräpvolymerna. Plast kan inte brytas ner i naturen, framförallt inte i havet!

För bara några år sedan passerade vi en historisk vändpunkt; det produceras mer plast än kött på jorden. Skillnaden är att köttberget äts upp medan plasten ligger kvar i naturen i väldigt lång tid framöver. Det enda sättet för plast att försvinna från vår värld är om det förbränns. Bara en liten bråkdel av all plast förbränns idag. Dessutom beräknas att kanske så mycket som 10-15% av all plast varje år slutar i havet. Där är det kallt, mörkt och förhållandevis lite syre – brist på allt som behövs för att överhuvudtaget kunna bryta ner plast.

Marint skräp, som till 90% består av plast, har en oerhörd påverkan på havets ekosystem. Nästan alla fiskar, fåglar, sälar, valar, sköldpaddor och annat har plast i magen. På punkt efter punkt redogör Moore för hur vårt slit-och-slängsamhälle sakta svälter och kväver havet och dess invånare. Tragiskt nog sker detta dels med industrins goda minna och konsumentens ovetskap eller ignorans.

På ett annat plan har vi också den undermedvetna kunskapen om att plast innehåller en mängd kemikalier, tillsatta för att ge produkten just den egenskap som behövs. I boken får vi en genomgång av de vanligaste kemikalierna, vad de gör med din kropp och hur lätt de kan undkomma plasten och hitta sin väg ut i naturen. Du vet väl att en stor andel av bäbisleksaker är så giftiga att de dödar fiskar inom några dagar, att upp till 5% av en slang för intravenöst bruk försvinner in i patienten när kemikalier lakas ut och att bisfenol-a, som används i PET-flaskor, plastmuggar och konservburkar kan störa fortplantningsförmågan?

I sammanhanget är det också intressant att som forskare läsa att Moore, trots sin upptäckt, stöter på liknande hinder i processen mellan upptäckt och spridning av kunskap. Jag känner den allt för väl. Det är likadant med Moores väg. Frustrationen i vissa situationer att alla fortsätter i gamla hjulspår och av att oviljan att inte vilja förstå vad jag vill ha sagt. Systemet är trögt, ofta inte helt fritt från intressefraktioner av olika slag. Ny kunskap får ofta stå och stampa utanför rummet i lång tid innan den släpps in. Och då skall man bete sig som tacksam att man överhuvudtaget fick komma till tals.

Det första budskapet Moore sänder är att våra små val har en avgörande påverkan på framtidens hav. Trots det handlar det inte om att förbjuda plast. Det går inte, det vill vi inte. Det finns många positiva effekter av tillexempel plastförpackningar (till exempel bättre hållbarhet och kraftigt minskade CO2-utsläpp jämfört med traditionella material). Upp till 10% av världens oljeproduktion går idag till plasttillverkning, men en ny generation plast är på väg. En generation som inte kräver fossila bränslen. Trots det är vi fortfarande långt ifrån att lösa problemet med nedbrytbarhet i marina system.

Det andra budskapet är kanske lite mer chockerande. Det är inte bara klimatförändringar som kommer förändra vår värld. Plast utgör kanske ett minst lika stort hot mot haven.

Boken, som inte finns på svenska, vänder sig mest till en amerikansk publik, framförallt en som bor på den amerikanska västkusten. Stilla havet står i centrum och ytterst lite tas upp om andra globala hav. Är man intresserad av en grundläggande historia om plastproblematiken i samhället och vilka effekter det kan ha, tycker jag boken är mycket läsvärd. Du kan hitta den via exempelvis Bokus eller Adlibris.

Nedskräpning är ett problem för alla jordens hav. Västerhavet och Östersjön är långt från skonade av nedskräpning. Faktum är att problemet är ganska stort i till exempel Bohuslän. Tyvärr har det ännu inte uppmärksammats i någon större utsträckning. Nedan ser du två bilder från Lysekil. De är tagna på juldagen 2011 och visar övergivna fiskenät och allmänskräp som spolats upp på land efter stormarna strax innan julhelgen.

Nät som trasslat in sig i en stam

Skräp som spolats upp efter en storm. En stor del är trä, vilket snabbt bryts ner i naturen. Resten är är olika typer av plast, som inte bryts ner; dunkar, flaskor, handskar, skor, rep, frigolit...

Nu verkar ansjovis däremot återvända, med ett brak! Under 1990-talet observerades en viss stigning i mängden ansjovis igen. Återhämtningen har varit så snabbt att det nästan går att prata om en “ansjovisexplosion”. En ny studie har pekat på att klimatförändringarna kan vara orsaken till uppgången. Men mekanismen är inte som man först kanske skulle kunna tro.

Tack vare varmare vintrar och somrar har ansjovisens yngel fått det lättare att överleva och växa till sig. Genetiska undersökningar har visat att nordsjöansjovisen, som nu ökar kraftigt i antal, är samma gamla lokala art som fanns där även i början av 1900-talet. Det handlar alltså inte om någon art från Biskayabukten som vandrat upp genom Engelska kanalen. De två bestånden är genetiskt skilda.

En liten grupp ansjovis har överlevt i Nordsjön hela tiden och denna grupp har nu fått optimala förhållanden för tillväxt. Avsaknad av torsk, som överfiskats kraftigt i området, kan också hjälpa till att ge en extra skjuts till ansjovisens nyrekrytering.

Resultaten är kanske lite förvånande. Normalt när man pratar om klimatförändringar bland fisk är det ofta ur negativ synvinkel. Det antas att varmare temperaturer gör att många lokala fiskbestånd söker sig till andra områden för att undkomma högre temperaturer. Istället invaderas de gamla områdena av migrerande arter från sydligare breddgrader. Inte i detta fallet.

Nordsjöansjovisens återhämtning kan vara positiv för hela ekosystemet. Mer småfisk stimulera tillväxt bland rovfiskar högre upp i födokedjan, till exempel torsk. Dessutom breder ansjovisen ut sig över ett större område och kan snart åter finnas i det svenska Västerhavet. Mer Janssons till folket alltså.

Byfjorden lider inte längre av syrebrist och svavelvätet är borta, tack vare mig och mina kollegor. Vi har gett livet tillbaka till en dödförklarad fjord.

Sedan 2009 har vi arbetat på att hitta en lösning till syrebristen i havsområden. Vi har undersökt möjligheten att med ingenjörskonst snabbt få ordning på ett marint system. Det var en lång resa med mycket försök, många fel, en hel del frustrerande timmar, lite tur och otur samt en evig kamp mot naturens krafter. I oktober 2010 lyckades vi så få igång vårt system permanent. Med hjälp av pumpar har vi fört vatten från två meters djup till cirka 33 meter, där vi skjutit ut det i jetstrålar. Dessa har spätt ut djupvattnet och sakta sänkt salthalten. Med vattnet, som pumpas ner, kommer också en stor mängd syre.

Under normala omständigheter får Byfjorden nytt vatten någon gång vart tredje till fjärde år. Syret som följer med räcker inte långt, utan tar slut inom några månader. Sedan november 2010 har vi däremot haft syre i vattnet konstant. Så länge har man aldrig kunnat mäta syre på så stora djup i fjorden. Se gärna de senaste graferna över tillståndet på projektets hemsida.

Omkring jul 2011 startade ett nytt inflöde. Denna gång pågick det i över en månad. När jag skriver detta pågår det fortfarande. På en månad har över 200 ton syre flödat in och tagit sig ner till de allra djupaste delarna av fjorden. Inte någon gång sedan mätningar påbörjades under 1960-talet har det funnit så mycket syre. Samtidigt som fjorden blev syresatt försvann de enorma mängder av fosfat och ammonium som normalt förknippas med syrebrist. De nivåer som idag kan uppmätas i fjorden är helt i linje med vad som kan förväntas i ett rent och friskt havsvatten.

Med en frisk fjord återvänder livet. Sakta kommer små organismer att kolonisera de nya markerna. Maskar och musslor kommer att gräva in sig i sedimentet, vilket syresätter ännu mer. Därefter följer små alger, fiskar, krabbor, räkor och annat. Snart har fjorden ett sjudande ekosystem likt de friskaste av hav. Kanske kan de lokala torskbestånden återuppstå igen. Vi vet att det finns stora mängder räkor i fjorden.

Kanske är det en utopisk dröm. Forskningsprojektet lider nu mot sitt slut. När pumparna stängs av är det som att stänga av en pacemaker för en hjärtpatient. Fjorden kommer inom några få år återgå till sitt gamla döda själv. Spåren av den friska fjorden kommer att tyna bort. Istället kommer syrebristen åter att infinna sig, med bottnar av svart sediment, som stinker av illaluktande svavelväte. Fisk och räkor kommer försvinna och tillståndet blir åter grått och trist. Men vem vet, kanske vill någon fortsätta pumpa. Då skulle fjorden leva vidare i gott humör.

De resultat vi sett från projektet räcker långt till vår förståelse om man kan göra liknande för Östersjön. Förmodligen går det, och det borde prövas i mindre skala. Det är dock viktigt att förstå en väsentlig skillnad mellan att pumpa i en fjord respektive Östersjön. I en fjord sätter pumpandet igång inflöden, men i Östersjön skulle det istället syrsätta bottnarna. Det beror på att inflöden till en fjord till största del bestäms av skillnader i densiteten innanför och utanför tröskeln. I Östersjön bestäms inflöden istället av vattenståndsskillnader över de danska sunden och Öresund. Vi skulle alltså inte få fler inflöden till Östersjön om vi pumpade vatten. Däremot skulle vi få ett mer levande hav eftersom större ytor blir syrsatta, mer fosfat binds till sedimentet och större områden skulle kunna vara tillgängliga för torskägg.

Kanske låter det som en dröm. Än så länge är det det, men den är reellt genomförbar.

Det som senare skulle bli Gibraltar sund stängdes och öppnades flera gånger. För omkring 5,6 miljoner år sedan stängdes Gibraltar sund en sista gång. Vattnet innanför, det område vi idag känner som Medelhavet, blev isolerat från världshavet. Klimatet var, precis som nu, åt det torrare hållet, varför vattennivån i bassängen snabbt sjönk. På bara ett årtusende hade vattenytan sjunkt flera kilometer. På vissa platser låg vattenytan fem kilometer under världshavet och flera små sjöar, med extrem hög salthalt (likt Döda havet), hade bildats.

Men så för 5,3 miljoner år sedan öppnades Gibraltar sund upp igen. Vattnet utanför forsade in och började fylla upp bassängen. Denna händelse kallas zanclean flood. Enligt en studie, som publicerades häromåret, gick det väldigt snabbt att fylla upp Medelhavet. Någonstans mellan ett par månader och två år tog det.

För att så mycket vatten skall hinna flöda in måste 100 miljoner kubikmeter vatten per sekund rinna in. Det ungefär lika mycket vatten som flödar i Golfströmmen. Hastigheten tros ha varit uppåt 40 meter per sekund och vattenståndshöjningen inne i bassängen kan tidvis ha uppgått till 10 meter per dag.

Om vi antar att man kunde omvandla inflödet till energi, precis som i turbiner vid vattenkraftverk, skulle man det motsvara ungefär den mängd värme som Golfströmmen transporterar på ett år eller 4% av den rörelseenergi som Chicxulubmeteoriten hade för 65 miljoner år sedan då den slog ner på Yucatanhalvön.

Medelhavet är fortfarande ett lite udda hav. Gibraltar sund är trångt och salthalten i Medelhavet är högre än i Atlanten eftersom avdunstningen är större än tillförseln av sötvatten. Det betyder att Medelhavet fungerar omvänt Östersjön; ytvatten från Atlanten flödar in genom Gibraltar sund. Nettonederbörden är negativ, vilket betyder att ytvattnet blir saltare och sjunker till botten. Bottenvattnet flödar sedan ut genom Gibraltar sund.

Om några miljoner år kommer Medelhavet återigen försvinna, precis som alla andra hav på jorden. Kontinenternas rörelser ändrar hela tiden jordens “ansikte”. För Medelhavets del kommer Afrika att fortsätta trycka upp mot Europa. Förutom Alperna finns det i östra Medelhavet redan tecken på hur bergskedjor bildas. Cypern, Kreta och andra grekiska öar är exempel på detta.

Enligt de isländska sagorna företog sig vikingen Ari Massan år 983 den snabba seglatsen. Sex dagars segling för att avverka nästan 3100 kilometer. För att klara det skulle Ari behöva segla med en medelhastighet på 21,5 kilometer i timmen eller 11,6 knop.

De fartyg som hittats från vikingatiden uppskattas ha haft en medelhastighet på 5 till 8 knop (eller mellan 9 och 15 kilometer i timmen). Topphastigheten bör dock ha varit så hög som 15 knop (28 kilometer i timmen). Om Ari höll topphastigheten under hela seglatsen skulle resan kunna klaras på knappt fem dagar. Rent teoretiskt skulle det alltså gå. Men nej, knappast gick det så. Sällan håller ett fartyg maxfart hela sträckan. Baserat på medelhastigheten skulle det dessutom ta minst 10 dagar, och det endast under absolut ideala förhållanden och dygnet runt. Medelhastigheten bör ha varit lägre än så.

Kopior av landnamsboken har överlevt fram till våra dagar. Eftersom de är kopior har de någon gång under medeltiden kopierats på det gamla tidskrävande sättet; någon har suttit och skrivit av originalboken. Fel uppstår lätt.

Enligt texten skulle överfarten varit mycket hård och blåsig, vilket fått Ari att avsky resan. Det berättas också att han vägrar återvända till Irland. Kanske var han livrädd för att ge sig ut på havet igen efter en tuff överfart?

Det anges också i texten att resan, med romerska tecken, tog VI dagar. Vi tolkar detta som siffran 6, och det gjorde förmodligen även den munk som kopierade boken under 1400-talet. Vår kunskap om romerska siffror baseras på de senaste århundradens användande av dem. Att V, X och L står för 5, 10 respektive 50 vet de flesta. Så har det inte alltid varit. Siffran 50 skrevs under lång tid som V med ett vertikalt streck igenom mitten; ᗐ. Över tid plattades v-formen och blev till ett L.

Kanske var det så att munken, som kopierade texten, inte kände till hur de gamla romerska siffrorna såg ut. Han tolkade därför ᗐ som ett V följt av ett I, vilket blir VI och därmed 6 med dagens baskunskap. Alternativt kan det i originaltexten ha stått V |, där | står för 50 (vilket också var ett system som användes parallellt; V | blir därmed 45). Det långa strecket kan därför ha misstolkats som ett kort, varför VI och sex dagar feltolkades.

Antar vi att resan istället tog 45-50 dagar sjunker medelhastigheten betydligt till mindre än 3 kilometer i timmen (1,6 knop). Det kan förklara varför Ari avskydde överfarten och vägrade resa tillbaka.

Låt oss i ekvationen om spökskepp också blanda in exotiska element i form av japansk tradition. Genast blir historien mer fascinerande.

Tokugawaklanen tog makten i Japan i början av 1600-talet. Shogunatet införde från 1630 och framåt flera regler, som mer eller mindre stängde Japan för omvärlden. Ingen utlänning fick besöka landet, handel fick bara bedrivas i några få hamnar och att lämna Japan var förbundet med dödsstraff. Detta formade traditionen till sjöss.

Eftersom det var förbjudet att lämna Japan utrustades alla fartyg med ett roder, som inte var sjödugligt på öppet hav. Fiskare tvingades därför till kustnära verksamhet, och inte som idag där japanerna är kända för globalt fiskeri. Höga vågor riskerade att knäcka rodret. Vid stormar hände det att flera fartyg förlorade styregenskaperna. Det enda besättningen kunde hoppas på var att fartyget skulle flyta in till land. Några livbåtar fanns inte.

I många fall blev besättningarna räddade av kollegor, eller så lyckades besättningen simma in till land. Tyvärr hände det flera gånger att havsströmmarna istället förde fartyget allt längre ut till havs.

Utanför Japans kust finns den starka Kuroshioströmmen, vilket är Stilla havets motsvarighet till Golfströmmen i Atlanten. Strömmen flyttar vatten från Japans östkust över till USAs västkust. Det är i denna ström som allt skräp från tsunamin i mars 2011 nu befinner sig.

Besättningen ombord fartyg, som tappat styrförmågan, och som kom in i Kuroshioströmmen hade inget annat val än att vända sig till gudarna och be om att få överleva. I europeisk tradition förutsätts det att besättningen överger fartyget när kapten bedömer det icke sjödugligt, men i japansk tradition övergavs ingenting. Det finns till och med ett japanskt ord för besättningen ombord ett fartyg, vars styrförmåga är förlorad; hyoryo-min (flytande människor).

I de allra flesta fall gick besättningen samma öde till mötes som fartyget, men då och då överlevde de. Det finns många berättelser på Hawaii om kapsejsade japanska sjömän, som kom iland. Där levde de sida vid sida med den polynesiska befolkningen. Dem som överlevde ombord och lyckades ta sig i land kunde inte återvända hem. Enligt den japanska lagen togs ingen hänsyn till skeppsbrott. Att ha lämnat japanskt vatten var likställt med dödsstraff oavsett orsak.

Även om shogunatet avsattes och Japan åter öppnades för omvärlden 1868 levde traditionerna vidare i många år därefter.

Den 31 oktober 1927 upptäckte det amerikanska fraktfartyget Margaret Dollar en japansk fiskebåt, som flöt omkring i Stilla havet utanför Washingtons nordvästkust. Fartyget, senare identifierat som Ryo Yei Maru, var ett makabert fynd. Skrovet var inkapslat i ett decimetertjockt lager rankfotingar (havstulpaner). Ombord låg stanken av död tjock. Tio besättningsmedlemmar hittades döda och intorkade på däck. Två andra, varav den ena var kapten, hittades i kaptenshytten. På ett bord låg loggboken uppslagen och kunde avslöja en fruktansvärd resa.

Fartyget hade lämnat Japan den 5 december 1926. Efter bara några dagar till sjöss gick motorn sönder. Hård vind piskade fartyget och besättningen hade svårt att laga motorn. De sände ut nödrop och satte nödflaggan i topp. Ett annat fartyg, West Isom, kom till undsättning. Eller rättare sagt, skulle kunna ha kommit till undsättning om inte kapten ombord Ryo Yei Maru avfärdade hjälpen. Han trodde att hans egen besättning snart skulle ha ordnat motorn. Det visade sig vara ett dåligt beslut.

Stormarna fortsatte i veckor och motorn var fortsatt trasig. De segel besättningen satt revs snart sönder i den hårda vinden. Sakta men säkert sinade mat- och vattenförråden ombord. Besättningen började förbereda sig för det öde som väntade dem.

Den 9 mars 1927 dog den första besättningsmedlemmen. Därefter gick det snabbt. Över de följande tre veckorna avled ytterligare sex medlemmar.

I början av april lyckades kapten fånga en sjöfågel. På grund av svår hunger bemödade sig inte besättningen att tillaga den, utan åt den rå. En vecka senare hade ytterligare tre i manskapet dött.

Som en sista måltid lyckades kaptenen tillsammans med den enda ännu levande matrosen fånga en haj. Det krävdes mycket energi till det och inte mycket styrka fanns kvar hos dem efteråt.

Sista anteckningen i loggboken var införd den 11 maj 1927 och löd

Nordvästlig vind. Molnigt väder. Frisk vind. Hård sjö. Driver med återstående segel hissade.

Det är inte svårt att anta att kaptenen och hans besättningskamrat dog inom ett dygn från den anteckningen.

I ytterligare sex månader drev Ryo Yei Maru omkring planlöst till sjöss innan hon återfanns och fördes i land. De anhöriga i Japan kontaktades, men de valde att inte få kropparna hemskickade av rädsla för att drabbas av havets ilska. Enligt tradition kräver havet de offer som behövs, och det som mists till havs skall där förbli. Kropparna kremerades istället enligt buddistisk sed. Fartyget bogserades till Richmond Beach norr om Seattle och brändes på begäran av den japanska konsuln i staden.

Ryo Yei Maru betyder ordagrant Bra och välmående skepp.

Östersjön tar de flesta av oss för givet som en permanent liten balja på Sveriges östkust. Så är det inte. Sällan tänker gemene man på att Östersjön faktiskt är ett ungt hav med sina dryga 3000 år. Det betyder att pyramiderna i Egypten är äldre!

Vi lever i ett område där land och hav leker gungbräda med varandra. Efter senaste istiden har land rört sig upp och ner, som en kork som flyter i vatten. Fortfarande rör sig marken hastigt uppåt i Bottenviken, men sjunker så sakteliga söder om Malmö.

Innan Östersjön uppstod för 3000 år sedan var vattnet i innanhavet nästan lika salt som dagens Kattegatt. Salthalten var ungefär dubbelt så hög. Sunden i Bälthavet var både bredare och djupare, mer havsvatten kunde flöda in.

Just på grund av förra istiden har Östersjön pendlat mellan en sötvattenssjö och en havsvik. Faktum är att den nuvarande Östersjön startade som en avsmältningssjö för inlandsisen. Föreställ dig hur det såg ut för 10 000 år sedan. Du står på en strand och blickar ut över det som en gång kommer bli Östersjön. Vattnet är sött. I fjärran ser du den höga inlandsisen, som sakta smälter. Av och till kalvar små isberg ner i sjön, och du kan se flera andra isberg flyta omkring. Lufttemperaturen är kylig och omkring dig utbreder sig en stor tundra, fylld med renar och andra arktiska djur och växter. Björk och tall skulle vara lika exotiskt som kokonötspalmer idag. Skulle du råka stå på det vi idag känner som Billingen, skulle du kunna bli vittne till det gigantiska vattenfall som skapades när smältsjön i öster bröt igenom och forsade ut i havet med en enorm kraft. Än idag kan ärren efter detta ses i landskapet.

Vad var då “Östersjön” innan senaste istiden? När det var värmeperiod förra gången, för ungefär 120 000 år sedan, var Skandinavien en ö. Danmark låg så gott som under vatten, och Atlanten sträckte sig in genom nuvarande Östersjön och upp i vad vi idag känner som Vita havet. Ladoga och Onega, de stora sjöarna nordöst om St Petersburg, är rester av denna förbindelse.

Går vi ännu längre tillbaka, till “Östersjöns” födelse, behöver vi resa flera miljoner år (ca 40 miljoner) bakåt i tiden. Vi befinner oss alltså inte så långt tid efter att dinosaurierna dött ut. Från början fanns det inget hav eller innahav. Det fanns en flod; Eridanos. Det fanns två tillflöden, en från norr och en från öster. Någonstans i dagens Nordsjö fanns det ett enormt delta där floden rann ut i det som en dag blev Atlanten. Sedan dess har flera glaciala perioder gröpt ur flodbädden, breddat och fördjupat den, så att den så småningom blev till Östersjön. Det norra tillflödet blev Bottenviken och Bottenhavet, medan Finska viken uppstod ur det östra tillflödet.

Östersjön är minst sagt dynamisk. Det vi känner idag kommer inte bestå i lång tid. Om bara några tusen år kommer Bottenviken att bli en sötvattenssjö eftersom en landtunga uppstår mellan dagens Umeå och Vaasa. Ytterligare några tusen år senare kan invånarna i området kunna gå torrskodda från Stockholm till Helsingfors över Åland – förutsatt att städerna finns kvar då. Samtidigt kommer mindre saltvatten komma in till Östersjön eftersom sunden i Bälthavet sakta blir allt grundare. Östersjön blir så sakteliga en sötvattenssjö igen.

Samtidigt kan allt ställas på huvudet när den globala uppvärmningen höjer vattennivån. Och vi skall heller inte glömma av att nästa istid ligger alldeles om hörnet, ur geologisk synvinkel. Östersjön kommer därför gröpas ut ytterligare framöver. Vilken konfiguration den antar därefter är svårt att sia om. Det brukar ju heta att den som lever får se…