Klimatets bipolära natur

Klimatet varierar fram och tillbaka mellan kalla och varma perioder, men vad är egentligen det läge som är mest stabilt? För att ge lite ljus på den frågan kan man titta på två studier från havsklimatgruppen, där jag var medlem som doktorand. I den ena studien undersöktes långa tidsserier och temperaturrekonstruktioner för vinterklimatet i Östersjöregionen, och i den andra studien modellerades maximala isutbredningen i Östersjön. Resultaten pekade tydligt på att vi på bara 500 år haft många och snabba skiften i vinterklimatet. Hela 15 gånger har vi växlat mellan kalla och varma perioder. Vissa perioder är långa, andra är korta. Det som dock är viktigt att lyfta fram är karaktären på de olika perioderna. En kall period har stor årlig variation medan en varm period har mycket liten årsvariation. Det betyder att kalla perioder är betydligt mindre stabila, och svåra att förutsäga, än varma perioder. Att det är så märks inte minst i maximala isutbredningen, som är en mycket god indikator på den integrerade vintertemperaturen i Östersjöregionen. Kalla perioder har många vintrar med svåra eller extremt svåra islägen samtidigt som även milda vintrar inträffar med regelbundenhet. Varma perioder å sin sida har ungefär lika mycket isutbredning varje vinter, medan enstaka svåra (eller mycket milda) isvintrar kan inträffa då och då.

Tre extraordinära värmeperioder har inträffat de senaste 500 åren; 1720-1730-talen, 1930-talet och nutid (från 1990). Alla dessa tre är jämlika i temperatur under vinterhalvåret samt lika milda isvintrar. Uppvärmningshastigheten per årtionde är också ungefär densamma under dessa perioder. Under denna tid var klimatet väldigt stabilt och isläget någorlunda lätt. Som du kanske märkt själv har isvintrarna på senare år varit ganska milda, varför årets isvinter kommit som en stor chock – trots att den är relativt normal statistiskt sett. Som motsats har vi 1800-talet, som var det kallaste århundradet sedan år 1500. Temperaturmätningar började i större skala ungefär då den kalla perioden tog slut och övergick i nuvarande värmeperiod, varför uppvärmningen från slutet av 1800-talet fram till det varma 1930-talet ter sig ganska våldsam trots att den är ganska normal. Under 1800-talet var isläget ovanligt svårt och svåra isvintrar inträffade med en regelbundenhet på vart 3-5 år. Gemensamt för perioderna är dock att de kommit till ett avslut väldigt abrupt. Det har inte varit någon långsam avkylning eller uppvärmning. Istället har en klimatperiod avlöst en annan nästan från ett år till ett annat. Klimatet hoppar alltså snabbt och kraftigt mellan ett varmt och ett kallt läge, vilket kan bjuda på en del överraskningar. Om det enda är att föredra framför det andra, sett ur klimatperspektiv, är subjektivt.