Landhöjningen, ett guds tecken?

I alla tider har befolkningen i Östersjöområdet märkt att marken långsamt flyttar sig under deras fötter. Hällristningar, som en gång höggs i sten vid vattenbrynet, återfinns idag flera kilometer in i landet. Hela städer, som en gång grundades vid havet, har fått flytta flera mil för att åter få en fungerande hamn (exempelvis Luleå och Vasa). Havet tycktes sjunka undan. Problemet engagerade de flesta av de svenska vetenskapsmännen under 1600- och 1700-talet och en bitter strid med kyrkan utkämpades. Från vetenskapligt håll hävdades det att vattnet sjönk undan, så kallad vattuminskning. Teorin var att vattnet antingen försvann genom stora hål på havets botten eller att växter tog upp vattnet, vilket bildade mulljord, som därmed torrlade haven. Från prästerskapet drevs tesen att havsytans minskning tydligt bevisade syndaflodens existens så som Bibeln föreskrev. Nu skall man komma ihåg att många vetenskapsmän också var präster, så därför var de ofta anhängare av båda teorierna. Det kan tyckas uppenbart för oss idag att det faktiskt handlar om landhöjning, inte vattenminskning, eftersom vi nu har kommit mycket längre i vår förståelse av vår jord. Men visst är det lätt att förstå hur de tänkte för några hundra år sedan, för om man inte känner till istidernas nedtryckande verkan på marken är det mycket svårt utan moderna redskap att avgöra om havet sjunker undan eller om landet höjer sig. Det är lättare att förhålla sig till minskande vattenmängder snarare än stigande land.

På Västkusten har landhöjningen minskat i omfattning eftersom istäcket försvann från området tusentals år innan norrlandskusten, där man idag upplever snabbats landhöjning, blev isfri. Ändå spelade det en viktig roll, enligt sägen, när Bohuslän konverterade från katolicismen till den lutherska läran. Ett kyrkligt drama utspelade sig i Kville socken i Fjällbacka år 1590. Händelsen skrevs ner av Pehr Kalm som under 1740-talet reste i området och är väl värd att läsa. Jag har försökt mig på att “översätta” berättelsen till något mer modernt språk:

Vattnets minskande i Västerhavet kan man se av Gudmundsskäret, en liten klippa på lagom många kvadratmeter, som ligger mitt i sundet utanför Fjällbacka. Vid normalt vattenstånd når Gudmundsskäret drygt en halvmeter över vattenytan men har fram till nyligen stått under vattnet och varit okänd. För cirka 200 år sedan fick man av en tillfällighet kännedom om det. Klockaren i Kville var en 76-årig man, och han berättade följande för mig: Den siste påvliga prästen i Kville hette Gudmund. Den danske kungen beslutade att den lutherska läran skulle införas varpå en luthersk präst från Christiania (numera Oslo) skickades hit. Vid sin ankomst informerade han Gudmund om varför han hade kommit. Gudmund önskade då att den kommande söndagen få hålla en avskedspredikan, vilket godkändes av den nye prästen. På söndagsförmiddagen predikade Gudmund om att den katolska tron var den rätta. Han bad också herren om ett tecken som visade att denna lära var den förnämsta. På eftermiddagen predikade den nye lutherska prästen. Hans namn var Gude Giedde. När predikan var slut sa Gude att även han tänkte be om ett tecken från gud på att den lutherska läran, inte katoliscismen, är den rätta tron. Därefter gör sig Gudmund redo för att bege sig av. Han stiger ombord med sin packning på en båt i Fjällbacka tillsammans med två män. Då de hissat upp seglet och kommit ut från hamnen gick de på grund och välte på en klippa som ingen aldrig hade sett förut. Gudmund drunknade, med de båda männen överlevde och blev frälsta. Klippan har sedan den dagen kallats för Gudmundsskäret. När Gude Giedde följande söndag kom för att predika sa han att både han och Gudmund begärt ett tecken från gud, men att gud endast besvarade Gudes bön. Med detta tecken hade gud bevisat att den lutherska läran, inte den katolska, är den rätta enligt Gude. Därpå konverterade stora delar församligen till den lutherska läran.

Berättelsen i “originalspråk” finns att läsa här. Om historien är sann eller inte är svårt att göra, men det är en intressant iakttagelse på hur man på den tiden lätt tog fenomen med till synes enkel och naturlig förklaring och satte i händerna på gud. Att dåtidens människor trodde på prästen och såg det som ett guds tecken att den nya läran var den sanna kan man gott förstå. Gud besvarade ju faktiskt Gieddes bön, eller åtminstone såg det så ut. Idag hade vi nog, oavsett bildningsnivå, knappast dragit samma slutsats. Samhället har, tack och lov, förändrats mycket sedan dess på alla fronter. Inte minst har vi betydligt större frihet till självständigt tänkande, även om jag måste medge att det i vissa frågor kan kännas begränsat än idag.

Så hur slutade egentligen teorin om vattuminskningen? Den fick sig en ordentlig törn i 1747 års riksdag då prästerskapet deklarerade att teorin inte gick att lita på och att den var oförenlig med Bibeln. Det enda man kunde lita på var Herren och den heliga skrift, och där var det bara syndafloden som var godtagbar. Därmed tystnade debatten för ett tag. Religionen hade fått tala. Men i slutet av 1700-talet började det röra på sig igen och man kom med förslaget att vattnet faktiskt inte sjönk – det var marken som höjde sig! Det är en annan, inte helt oproblematisk, historia.