Mycket svavelväte i våra vatten
Ett svavelväte
Syrebrist drabbar stora områden av våra hav och kustnära områden. Östersjön är ett praktexempel på där syrebristen är svår och stora arealer av döda bottnar breder ut sig. Vattenutbytet mellan Östersjön och Nordsjön är dåligt och hämmas av de grunda och smala trösklarna som utgör de danska sunden (Öresund och Bälten). Många av våra fjordar lider av precis samma problem med syrebrist som följd. Vissa fjordar är också, som Östersjön, svårt påverkade av mänskliga aktiviteter och utsläpp av näringsämnen, varför syrebristen där tilltar. Andra fjordar är syrefria av naturliga skäl. För det mesta är det en kombination.
När organiskt material faller ner i vattenkolumnen börjar det att brytas ner. Denna process är syrekrävande. I de områden där nytt syre inte tillförs i tillräckligt stor utsträckning eller tillräckligt ofta drabbas därför av tillfällig eller permanent syrebrist. Då bildas istället svavelväte (kemisk beteckning H2S), vilket lätt känns igen på stanken av ruttna ägg. Svavelväte är också väldigt giftigt och de allra flesta organismer får skador eller dör när de kommer i kontakt med ämnet. Faktum är att svavelväte är såpass giftigt att det även kan ha ihjäl människor. Förvisso behöver koncentrationen vara ganska hög, men då är ämnet så starkt att man aldrig hinner känna lukten innan det är för sent. Giftigheten hos svavelväte är densamma som för cyanid. Men i de allra flesta fall är koncentrationerna så låga att man bara känner den där äckliga lukten. Arbetar man med vatten, eller sediment, som innehåller svavelvatten har jag märkt att mina händer har en svag lukt av ruttna ägg i några dagar samtidigt som huden torkar ut en smula.
Den svenska kustkontrollen gör mätningar av svavelväte när de är ute. I Byfjorden, där vi håller på med vårt intressanta syrsättningsexperiment, finns svavelväte i princip från 15-20 meters djup till botten (maxdjup 45 meter). Jag ägnade mig åt att räkna ut hur många ton svavelväte det fanns vid varje givet mättillfälle och det visar på en spännande utveckling.
Svavelväte i Byfjorden 1990 till juni 2010. Klicka på bilden för en större version.
I medeltal finns det knappt 110 ton svavelväte i Byfjorden, men mängden kan ibland vara uppåt 300 ton. När det väl kommer ett inflöde av nytt vatten, som ofta bär med sig syre, minskar svavelvätehalterna kraftigt eller försvinner helt. Det sker någon gång mellan var 2-5 år. Men det varar inte länge före syrebristen infinner sig igen, cirka 3 månader. Ett inflöde skedde exempelvis under mars månad i år. Det medförde kraftigt reducerade svavelvätemängder, från 230 ton i december 2009 till cirka 30 ton i juni 2010 – en minskning med 87%! Trots det märker man i de senaste mätningarna att svavelvätet åter börjar byggas upp i de djupaste delarna av fjorden.
Med tanke på att Byfjorden, som bara är en ytterst liten del av våra havsområden – och att många fler fjordar och fjärdar lider av syrebrist – samt att Östersjön döda bottnar breder ut sig allt mer, kan man bara anta att mängden svavelväte runt Sverige är enorma. Inte för att det finns någon risk att det kommer upp till ytan, men det ger en viss känsla för problematikens omfång.
På BOX-projektets hemsida kan man följa förändringen av svavelväte både innan och efter att vi startat pumparna. Uppdatering sker cirka 1-2 gånger per månad.
