När proppen gick…

Just nu pågår flera försök för att hitta en metod som kan komma till hjälp i Östersjön. Alla projekt har sin egen vinkel, men typiskt går de ut på att syrsätta djupvattnet i Östersjön för att på så sätt få innanhavet att må bättre. Metoden som används är främst pumpar av diverse slag, alla utformade på olika sätt för att maximera effekterna. Jag arbetar själv i ett sådant projekt inom ramen för min postdoc i oceanografi vid Göteborgs Universitet, det så kallade BOX-projektet. Ett annat projekt som pågår just nu är PROPPEN, som håller till dels i Finland (Sandöfjärden i Finska viken) och dels i Sverige (Lännerstasundet i Stockholms skärgård). Från det projektet har det nu kommit en första årlig summering av vad som åstadkommits.

Kanske inte helt oväntat fann man att svavelväte, som bildas när syrebristen är svår, minskade när pumparna sattes igång. Att det blir så är ju en förutsättning för att pumpning överhuvudtaget skall kunna vara ett alternativ. Svavelväte är ju en giftig förening som kan betecknas som en form av negativ syreskuld eftersom den uppstår då inget syre finns att tillgå i nedbrytningsprocessen. Att få bort svavelväte är därför en viktig uppgift då högre liv kan återvända till de tidigare “döda” bottnarna och vattenvolymerna.

Det framgår dock från PROPPENs summering att ett vattenutbyte skedde i samband med att pumpningen satte igång, vilket skulle ha haft naturliga orsaker. Det gör det förvisso lite svårt att tyda hur stor effekt själva pumpningen hade, men alla vattenutbyten är i dessa sammanhang av godo. Bäst är det så klart om man med hjälp av pumparna kan inducera ett konstgjort vattenutbyte, men det kräver lite längre prov innan det händer – förmodligen.

I Lännerstasundet tog det ett tag innan man vågade sätta igång experimentet eftersom man var rädd för att svavelvätet skulle komma upp till ytan. Skulle det ske hade invånarna i Nacka inte bara flytt hals över huvud över den stank av ruttna ägg som skulle sprida sig, utan kanske även få andningsbesvär eftersom ämnet i tillräckligt höga koncentrationer är giftigt även för människor, samt reagerar med vissa material (exempelvis kan vit målarfärg oxideras och bli grå/svart).

I Byfjorden utanför Uddevalla, där vi inom kort kommer dra igång ett pumpexperiment med annan vinkel och mål, är risken minimal att svavelväte tar sig upp till ytan. Framförallt täcks fjorden av ett tjockare lager sötvatten, vilket gör att språngskiktet till det saltare havsvattnet är mycket starkt och förhindrar effektivt något att ta sig upp. Dessutom har det ännu inte skett någon form av uppbrott av svavelväte till ytan i den fjorden när den byter vatten av naturliga skäl, vilket som bäst sker någon gång vart femte år. När ett vattenutbyte sker i Byfjorden exporteras stora mängder svavelväte ut ur fjorden, över tröskeln och in i utanförliggande Havstensfjorden. Där lagras det dåliga, syrefria och svavelvätemärkta vattnet in på det djup där densiteten är densamma, vilket gör att man ofta finner ett område med låga syrehalter mitt i vattenkolumnen. Att få syre till djupvattnet i Byfjorden torde alltså få positiva konsekvenser även på fjordsystemet utanför.