Paddling längs Helgelandskusten, augusti 2010

Länge hade vi, Jag, Jens, Torbjörn och Kathrine, sett fram emot att ta kajakerna på taket och paddla längs Helgelandskusten i Norge. Att passera polcirkeln, se alla fjäll, svartisens glaciär, Lunnefågelkolonier, valar, örnar och en massa annat sagolikt kändes ytterst lockande. Och vi hade ju hört rykten om att paddlingen där uppe är världsklass! Men det är långt till Helgelandskusten. Tisdag morgon den 3 augusti körde vi ifrån Lysekil med alla fyra packade på busstaket. Nu väntade två långa dagar av körande. Vi siktade på att hinna till Vilhelmina den första dagen, cirka 100 mil norrut. Det skulle innebära att vi “bara” hade drygt 40 mil kvar dagen efter. Resan gick bra, men Inlandsvägen är ganska trist från norra Värmland till Tärnaby i Lappland. Allt ser ju likadant ut; asfaltsväg, skog, massor av timmerlastbilar och knott, mygg, blodsugande harkrankar – eller som Torbjörn valde att uttrycka det; mygg i blåställ. Nåja, vi kom fram till slut och nu väntade en veckas förhoppningsvis fantastisk paddling.

Dag 1 – 4 augusti. Vi ankom till Tonnes under sena eftermiddagen och kunde konstatera att det dels var fint väder med sol, om än med en del vind, och bra isättningsplatser i hamnen. Valde att packa och sätta i kajakerna där marinan tar upp och ner båtar. Runt 19-tiden var vi så färdiga och paddlade sakta ut ur Tonnes hamn. Glädjen att äntligen få komma ut på vattnet var överväldigande. Det klara vattnet, de många fåglarna på skären, vinden som blåste i det korta håret, solen som sken och de magnifika bergen som bakgrund. Två problem uppenbarade sig ganska omgående. Det första var att bestämma vart vi skulle ta vägen. På vägen upp till Helgelandskusten hade vi nämligen börjat diskutera möjligheten att ta vägen söderut, mot Lovund, direkt istället för väst mot Hestmona eller nord mot Rødøya. Efter att ha bildat en fin flotta och diskuterat bestämde vi så att paddla sydväst mot Innerkvarøya. Problem nummer två visade sig vara ren säkerhetsmässigt. En snabbfärja, en katamaran, anlöpte Tonnes hamn. Eftersom sträckan över fjorden till Innerkvarøya är knappt 3 kilometer skulle en passagen ta runt en halvtimme. Att då stöta på en snabbfärja – ovisst om den ser oss – vore alltså inte en bra start på resan. Även om vi hade VHF-radio med, och på så vis skulle kunna anropa ankommande båtar, valde vi att vänta tills båten passerat (vi visste heller inte om den skulle fortsätta söderut eller vända tillbaka norrut). Beslutet att vänta var klokt. Efter cirka 15 minuter drog båten på för fulla muggar söderut, rakt över den rutt vi tänkt paddla.

Med VHF-radion på begav vi oss så över mot Indre Kvarøya. Vågorna började gå höga ute på fjorden då vindarna var nordliga och rakt i fjordens riktning. Närmre land byggde vågorna sig riktigt höga och det fanns tider då jag upplevde de största vågorna någonsin i min paddlingskarriär. Även om det var ovant och lite läskigt var det samtidigt nervkittlande kul och häftigt att rida fram på vågornas kraft.

Vi kom förbi det lilla samhället på ön och nådde sydspetsen då vi bestämde oss för att se om detta var en bra lägerplats. Den hade fint vatten med sandbotten och sandstrand samt till synes bra tältmöjligheter. Kathrine tog på sig att gå iland och undersöka platsen närmre. Det visade sig näst intill vara öns skrotupplag vi funnit. Lite småbesvikna paddlade vi vidare och tog oss över fjorden söder om ön till Stigen. Solen började nu sakta segna ner vid horisonten. Vi rundade norvästspetsen på Stigen och såg en fantastisk sandstrand i viken innanför, skyddad från vind och allt. Vi slog upp våra tält, åt middag – för vår del fransk fisksoppa spädd med grädde och konjak – och spanade in de direkta omgivningarna innan sovsäcken. Kathrine gjorde upptäckten att ön kryllade av smaskiga hjortron.

Dagsinfo: Tonnes till Stigen, cirka 8 kilometer paddling.

Dag 2 – 5 augusti. Ganska utvilade vaknade vi till en molntät morgon runt 0830-snåret. Frukosten, som bestod av äggröra, rökt lammstek och cheddarost, intogs samtidigt som vi fascinerade tittade på då en havsutter fiskade i viken utanför stranden. Den dök ner, kom upp, tuggade och dök ner, om och om igen i en halvtimme. Efter frukosten tog jag och Jens en liten sväng längs strandkanten för att ta geocachen GC1W004 på ön Ausa precis intill. Lågvattnet hade slagit en landbrygga till ön, så det var ju perfekt.

Under morgonen började också fåren, som bebor alla öar, göra sig hörda. Sakta hörde man fårklockorna komma allt närmre. När vi kom tillbaka från geocachingen såg vi hur fåren började kolonisera den lilla ön vi precis lämnat. Får är söta och coola djur, men de smutsar ner en del…

Klockan skulle inte vara vår vägvisare under denna resa, så vi tog det riktigt lugnt under förmiddagen. Magen och humöret skulle styra mat och lägerletning. Runt tolvstrecket lämnade vi så vår strand för paddling vidare söderut genom Lurøysundet. Det var näst intill bleke och havet låg lugnt och fint, men molnen var tunga även om ingen regn kom. Turen söderut bjöd på fina vyer av bergen. Jämfört med Sverige var avsaknaden av alla båtar fantastiskt. Någon enstaka motorbåt kom så klart förbi, men inget störande. Däremot märkte vi att norrmännen kör båt som de kör bil – vilket man också ser tydligt på den svenska västkusten under sommarmånaderna.

I södra änden av Lurøysundet, i en vik på östsidan av Svinøya, gick vi iland för lunch. Konfiterad biff med broccoli, hur gott som helst! Gick också en liten lunchpromenad tvärs över ön, cirka 300 meter, innan vi fortsatte vår tur. Rundade Onøya och gick igenom Hestøysundet innan vi gjorde den knappt halvtimmeslång passagen över Sjona till Steinsholmen och sedan vidare till Kvitvær. Här lyste vattnet turkost med fantastiska sandstränder, snygga stenformationer och ett så klart vatten som bjöd på en akvarieliknande upplevelse. Dessvärre stannade vi inte här på ön eftersom vi trodde att Buøyarkipelagen i väster skulle bjuda på lika fantastiska upplevelser. Så vi fortsatte paddla.

Återigen var vi över en lite längre passage, även om den är kortare än Sjona. Vinden hade blåst upp och vågorna byggt sig relativt höga och lite småbråkiga. Inga problem, nu var vi vana vid vågor så det var kul att sitta där och guppa upp och ner. Min kajak gillar däremot att svänga på vågorna, så jag hade fullt sjå att hålla styr på den mesta tiden.

Väl framme vid Reløya paddlade vi ner mot Buøya och sedan in mot samhället Sleneset innan vi vände kajakerna sydväst ner mellan Ulvøya och Storrossøya. Vi trodde ju att det skulle finnas fina sandstränder och lägerplatser här, men ack så fel vi hade. Detta var nog den tråkigaste paddlingen under hela veckan. Inte en enda strand, inte en enda bra campingplats. Överallt där det verkade lovande var marken oerhört ojämn med stora stenar eller tuvor. Uppstigningsplatserna var starkt begränsade till oerhört steniga och glasfiberförstörande vikar. Nej, vi kände att vi måste paddla vidare om vi skall hitta något vettigt. Efter att ha paddlat runt i labyrinten av öar hittade vi sedan en tämligen dålig, men medgörlig, tältplats i en vik på Lunderøya. Det var en lång paddlingsdag och vi var alla ganska småtjuriga och behövde få i oss mat och en god natts sömn.

Vi hade med oss choucroute garnie (franskt surkål med rieslingvin och gås) som vi värmde på. Riktigt gott och syrligt. Alla paddelkläder vår dyngvåta, så det blev att hänga ut det på tork i vinden innan vi somnade som stenar.

Dagsinfo: Stigen till Lunderøya, cirka 32 kilometer paddling.

Dag 3 – 6 augusti. Äggröra och bacon som frukost i den varma solen. Grejjerna vi hängt ut till tork under natten torkade nu supersnabbt. Vinden var som bortblåst och havet låg fullkomligt spegelblankt. Ytterligare en dag i perfekt paddelväder, vilken tur vi har! Dagens sikte var satt på Lovund en bit bort. De två tidigare dagarna har vi kunnat se Lovund speciella fjällsiluett, och nu skulle vi äntligen komma dit!

Utan speciellt mycket slappande fick vi packat kajakerna ganska snabbt och komma iväg i god tid. Vi paddlade väserut, på sydsidan av Langøya och nordsidan av Kvartelsøya, rakt fram och kom fram till Hattholmen. Här skulle vi nu paddla på öppet vatten i knappt 2 kilometer över till Ottervær, så det var ganska lugnt. Vattnet var fortfarande som en spegel och under passagen såg vi våra första valar – tumlare! Deras ryggfenor dök upp ur vattnet, gjorde en böj och ner igen. Efter någon minut kom de upp och gjorde om samma rörelse samtidigt som de pustade ut. Två och två simmade de. Fantastiskt att se!

Framme vi Ottervær vek vi söderut mot Lovunds hamn. Vi hade tidigare på morgonen reserverat två små hytter på Lovund Rorbu Hotell och paddlade in och ut ur varje vik för att hitta det. Inga större skyltar fanns från vattenhållet, men vi hittade det till sist. Ja, man kan ju kanske tycka att det är lite latmaskigt att ta in på hotell när man är ute och kajakar, men inget är ju rätt eller fel. Vi vill ha hög komfort och god mat, så då får man tillåta sig lite lyx då och då. Dessutom vore det ju inte allt för dumt med vattenklosett, en varm dusch, sänglinnen, frottéhanddukar och hotellfrukost. Sagt och gjort, vi checkade in. Hotellpersonalen var mestadels svenska och trevliga, men det var uppenbart att många kajakare inte brukar checka in hos dem. Receptionisten frågade oss om det var okej paddelvatten längs Helgelandskusten, och när vi svarade att det var världsklass såg han förvånad ut. Det hade han ingen aning om. Tydligen har området rykte om att vara ganska svårpaddlat. Visst är det inte lättpaddlat, vi skulle nog inte rekommendera en nybörjare att ta sig dit, men med tanke på att båtar och folk är ett långt mindre problem på Helgelandskusten är svenska Västkusten sommartid kan de vara ungefär lika svårpaddlade. Skillnaden är att Helgelandskusten ofta bjuder på längre passager, ofta runt en halvtimme (viss längre, vissa kortare), för att ta sig från ögrupp till ögrupp samt har stora tidvattensskillnader. Så det gäller att ha ett öga på vart man parkerat kajakerna så de inte flyter ut till havs.

Nåväl, vi släpade upp kajakerna på hotellets gräsmatta på baksidan och åt lite lunch medan vi väntade på att våra hytter skulle bli färdigställda. Därefter packade ut allt som vi ville ha in i hytterna från kajakerna. Till vår glädje hade toaletten golvvärme och skohyllan skovärmare. Perfekt att torka blöta paddelkläder på. Hytterna var också supermysiga, klart värt pengarna!

Vi utforskade det lilla samhället och tog en runda i butiken för att handla in. Köpte räkor och lite tillbehör så vi kunde göra vår egen räkcoktail med hemmagjord thousand island-dressing. Självklart också lite glass och superstora, saftiga och goda hallon till efterrätt. Dukade upp “buffén” på picnicbordet på terassen bakom huset med utsikt över havet. Precis när vi skulle äta kom ett skyfall. Vi hann precis fly in med alla grejjer innan regnet satte igång på allvar. Sett från den ljusa sidan blev i vart fall våra kajaker tvättade. I väntan på att skyfallet skulle upphöra spelade vi lite spel och snackade vitt och brett om allting. Vi ville ju så gärna se lunnefåglarna också, och klockan började bli runt 20-snåret.

Så slutade det regna och vi hade ännu inte ätit vår dessert. Snabbt packade vi ihop kamera, videokamera, regnkläder och kikare och började vandra upp mot fjället. Det tog cirka 20 minuter att ta sig till utkiksplatsen och hela tiden såg vi tusentals lunnefåglar som små prickar i luften ovanför oss. Vi kunde inte komma närmre än ett par hundra meter, men det var ändå fascinerande att se alla dessa fåglar sitta på var sin sten. En liten vit prick på varje stenblock. Stilla som statyer satt de, ibland flaxade de dock iväg upp i högan skyn, och ibland ramlade en ny fågel ner. Men så tysta det var! Inte ett pip från någon av den tusentals fåglar som satt eller flög omkring. Det måste vara den tystaste fågelkolonin i världen. Medan vi stod där uppe började regnet göra sig påmint igen och vi valde ganska snart att gå hemåt igen till den väntande desserten.

Tillbaka i hytten dukade vi upp hallonen och glassen samtidigt som värmen fick oss lite upptinade igen. Det var ju inte allt för varmt, cirka 12 grader. Efterrätten åts upp med stor aptit samtidigt som vi studerade väderprognosen via våra iPhones och diskuterade färdväg för morgondagen. Vi var i vart fall helt säkra på en sak, vi skall inte stanna någon sekund på Buøyarkipelagen där vi tvingades sova förgående natt. Undvik till alla kostnader!

Dagsinfo: Lunderøya till Lovund, cirka 10 kilometer paddling.

Dag 4 – 7 augusti. Klockan 0700 ringde väckarklockan och vi steg upp för att börja packa ihop alla våra saker. Frukosten på restaurangen serverades klockan 0800 och vi hade som mål att vara iväg redan en timme senare. Vi hade en lång dag framför oss, dels eftersom vi inte ville stanna i den tråkiga Byøyaarkipelagen och dels eftersom väderprognosen för morgondagen lovade friska nordvindar… man vill alltså inte stanna på “fel” sida fjordarna.

Sagt och gjort, vi lämnade Lovund och styrde kajakerna åt nordost. Kanske skulle en sväng norr om Buøyaarkipelagen bjuda på mer spännande paddling än de andra delarna i samma område. Men nej. Samma visa igen; inga bra uppstigningsplatser, inga bra platser för framtida uppslag av tält och absolut inga sandstränder. Kanske har vi missat något i denna ögrupp, eller är den verkligen så tråkig?

Vi hann fram till Kvitvær till lunch och satte oss uppe på vikens ena bergssida och förtärde krispigt stekt konfiterad kyckling med en klick majonäs. Gott som tusan. Hittade sedan ytterligare en strand på baksidan av ön som visade sig vara närmast tropisk med korallsand nästan så långt ögat nådde. Och efter ytterligare lite kontroll med sjökortet visade det sig att vi faktiskt inte var på Kvitvær som sådant, utan på en mindre ö bredvid. Så galet det kan bli ibland.

Efter lunch paddlade vi runt Kvitvær för att kartlägga vart alla stränder och tältplatser finns, och det är många… Bra att veta inför nästa gång. På östsidan av Kvitvær var det nu dags att paddla över Sjona och sätta oss i “säkerhet” inför morgondagens blåsväder. Vi hittade en fin liten strand med perfekt tältplatser på sydvästspetsen av Onøya, på Hønsneset.

Torbjörn och Kathrine hade med sig var sitt fiskespö och prövade fiskelyckan. Det gick ju sådär… två små torskar var allt de fick upp, och det var inte mycket mat på dem. Samtidigt som de fiskade fick jag springa tillbaka till lägret då fåren på ön hade invaderat. De gnagde loss på både torkupplagda paddelkläder och kajaker. Eller, gnaga och gnaga, kanske slickade de bara på dem för att få i sig salt? Men det såg gnagigt ut i vart fall.

Vi mörkrets inbrott tände vi ett bål nere på stranden, drack lite medhavd Talisker och värmde oss innan vi släckte elden och gick i sängs.

Dagsinfo: Lovund till Onøya, cirka 30 kilometer paddling.

Dag 5 – 8 augusti. Morgonen blev lång eftersom vi visste det skulle blåsa friska nordvindar. Prognosen sa 7 m/s, men de måste varit på en läsida av ett trä, för det blåste i vart fall en bra bit över 10 m/s. Vid middagstid bestämde vi oss i vart fall för att ta oss från Onøya upp till stranden vi använt första natten på Stigen. Det var inte en lätt uppgift i både stark motström och motvind. Vi mötte en dubbelkajak i motsatt riktning, och ur vårt perspektiv såg det ut som om de flög förbi i ett jetplans hastighet. Oj vad segt det var att paddla! Enligt GPSen var topphastigheten för dagen 3 km/h – vilket ändå inte är illa för kraftig motvind. Tre gånger var vi tvungna att ta paus, och en av pauserna – den för lunch – varade i nästan tre timmar i hopp om att växlingen från låg- till högvatten skulle kunna gynna paddlingen något… men icke. Paddlingen upp genom Lurøysundet, som går i rakt nord-sydlig riktning var riktigt tuff. Egentligen är det vansinne att ge sig ut i sådan blåst, men vi ville komma vidare. Pauserna som vi alltså tog på vägen var välmotiverade.

Vi lyckades så småningom att nå fram till tältplatsen på Stigens nordvästspets. Här var det lä från berget och trötta slog vi upp tältet, stekte lite middag – konfiterad biff med stekt lök och flamberad gräddsås med äkta grönpeppar -, stekte några pannkakor som efterrätt med mängder av spraygrädde (osötad), drack lite vin, småpratade och somnade sedan in totalt utmattade i våra tält.

Prognosen för morgondagen lovade mer av samma väder, så vi visste inte riktigt om vi skulle fortsätta eller inte. Om det gick att fortsätta var målet att ta oss över till Hestmona.

Dagsinfo: Onøya till Stigen, cirka 13 kilometer paddling.

Dag 6 – 9 augusti. Vinden var inte så kraftig på morgonen och vi bestämde att fortsätta paddla efter frukost. För att undgå de värsta vindarna lade vi upp en plan på att paddla i så mycket läområden som möjligt. Det skulle innebära att vi paddlade upp genom Inner- och Ytterkvarøya för att korsa genom småskär upp till Hestmona. Passagen från Stigen till Indre Kvarøyas sydsida var inte problematiskt, men snart drog blåsten igång ordentlig igen. När vi kom upp till Ytterkvarøyas nordöstsida blev det allt för jobbigt att fortsätta. Vågorna växte sig höga, även om de inte bröt, och att paddla emot dem var bara dumt. Kajakerna vändes om och vi valde att gå söder och väster om Ytterkvarøya eftersom det var lä där. På sydsidan var det total stiltje och paddlingen gick så mycket enklare. Ingen motström, ingen motvind.

Området på västsidan utgörs av flera småöar som bildar en labyrint av paddlingsvägar. Så här dröjde vi oss kvar ett tag. Till slut kom vi upp till Grytøya, precis väst om Ytterkvarøya, där vi hittade en finfin sandstrand att slå lunchläger på. Vi drog upp kajakerna, tillredde lite lunch, åt, sov lunch, spanade på väderutvecklingen, fascinerades av tidvattenskillnaderna och beslutade sedan att vi inte skulle fortsätta längre för dagen.

Vid lågvatten slår Ytterkvarøya en landbro med Grytøya precis där vi hade slagit lunchläger. Eftersom vi skulle njuta av solen längre på andra sidan sundet tog vi våra kajaker och bar torrskodda över allt till Ytterkvarøyas strand. Tälten slogs upp och omgivningarna undersöktes. Bergstoppen intill bestegs och där uppifrån hade man fantastiska vyer över nejderna.

Dagsinfo: Stigen till Grytøya, cirka 10 kilometer paddling.

Dag 7 – 10 augusti. Efter två dagar hård nordvind hade nu vädret äntligen slagit om. Solen var dold bakom moln, men vinden var reducerad till 2 m/s och från väst. Perfekt paddelväder när vi skulle ta oss upp till Rødøya. Gick upp redan klockan 0700 för att förbereda. Klockan 0900 var allt packat och klart, kajakerna gled sakta ut på havet igen. Vi lämnade Grytøya och paddlade mot Hestmona. Passerade förbi en massa småskär och öar för att komma fram. Havsströmmarna gick åt olika håll emellan dem, vilket gjorde paddlingen ganska intressant. Ena stunden dras man åt vänster, sedan åt höger, sedan motströms. Men det var inga problem att hantera.

Bland skären såg vi både sälar, måsar, stora hoppande fiskar och Hurtigruten. När Hurtigruten passerade polcirkelmärket på ön Vikingen på andra sidan fjorden såg jag hur hela fartygets sida började blixtra. Uppenbarligen fanns det många turister med ombord som ville få ett kort på detta polcirkelmärke. Vi skulle också få en bit av denna vy två dagar senare.

Vid Hestmona paddlade vi öns östsida norrut. Runt halvvägs passerade vi den äkta polcirkeln för första gången och utan några större besvär. I höjd med nordspetsen av Hestmona vände vi österut med sikte på Sundøya. Passagen varade cirka 20 minuter, men det fanns inga fartyg i närheten. Med östlig paddling på kajaken nådde vi snart Selsøya där vi åt lunch på nordspetsen tätt på Ørnstolen. Jag förstår varför den kallas så. På ön satt det två stora havsörnar och väntade på oss. När vi kom tätt på lyfte de och visade upp all sin prakt. De är maffiga fåglar!

I området var det fullständigt översållat med tumlare. Som närmast kom jag cirka 4 meter från två tumlare som kom upp och vände i ytan. Häftigt och en fantastisk naturupplevelse!

Efter lunch fortsatte vi upp längs Gjerøyas östkust för att slutligen nå fram till Rødøya. Återigen ville vi försöka få tag på ett hotellrum eller liknande för att få en dusch och kontrast mot att bo i tält och äta fint – livet handlar ju om att utnyttja kontrasterna maximalt! Det visade sig vara väldigt svårt. Det fanns inga rum lediga på ön och gästgiveriet Klokkergården hade fullt med middagsgäster och var inte öppet för övernattning. Mat hade vi tänkt inköpa i öns butik, men den stängde redan klockan 1600, så det missade vi. Nu hade vi förvisso mat med oss, men vi ville ju gärna få tag i lite extralyx. Trött och lite småbesvikna slog vi upp tälten på Klokkergårdens campingområde. Vi orkade bara inte leta efter en mer naturlig grässplätt att slå upp tälten. Tätt på tälten låg ett servicehus tillhörande Klokkergården och gästhamnen, så där fanns både toalett och dusch. Det fick ju duga. Kajakerna tog vi upp på en ganska äcklig strand bakom udden på öns västsida. Inte var det bara fullt av småflugor och knott, det rann ut flera avlopp där också. Men något bättre alternativ fanns inte.

Nu infann sig myggorna igen på allvar. Återigen var myggorna stora som jumboflygplan och de attackerade till och med genom dunjackan. Överdosering av myggmedel verkade inte heller hjälpa. Vi flydde in i tälten och somnade lite tidigare än planerat. Man kan inte påstå att Rødøya välkomnat oss med en varm famn.

Dagsinfo: Grytøya till Rødøya, cirka 33 kilometer paddling.

Dag 8 – 11 augusti. Vi steg upp till en stigande sol. Myggplågan var borta. Eller rättare sagt, de satt i taket inne i absiden i vårt tält och sov. Enligt väderprognoserna skulle de kommande dagarna bjuda på ur och skur med stormvarningar. Det känns inte så kul att vara ute i sådant väder, och vi skulle ju ändå in mot land dagen efter om vi skulle följa vårt schema. För att inte riskera att blåsa fast på någon ö bestämde vi att utnyttja dagen till fullo och bege oss in till Tonnes och bilen. Ganska snart hade vi ätit och packat ihop alla grejjerna samt packat kajakerna fulla. Med lätt medvind bar det av söderut. Nu tog vi västsidan av Gjerøya på vägen hem. Här fanns det några småvikar som såg fina ut, men vi hann aldrig undersöka dem närmre.

Efter bara två timmar var vi förbi hela Selsøya igen och det var dags för en längre passage när vi kom ut mellan Litl- och Storbjørnøya. Det var den sista passagen innan Tonnes. Vi bestämde oss för att sikta på Vikingen för att komma iland och ta en bild på oss alla framför polcirkelmärket innan vi kom till fastlandet. Det var en tuff passage. Inte bara var risken stor för fraktfartyg eller stora passagerarfartyg, här möttes också vågorna från tre fjordar. Vattnet var väldigt oroligt och både min och Kathrines kajaker drev lätt åt sidan hela tiden. Vi fick arbeta oerhört hårt för att hålla stadig kurs trots full skädda nere. De lyckliga grabbarna med var sin P&H Cetus hade det lättare då den bara tuffar på rakt fram.

Efter några hårda tjugo minuter kunde vi stiga iland på Vikingen och ta det där fotot vi tänkt ta. Vinden låg på ganska kraftigt från nord nu, så den lilla viken nedanför polarcirkelmärket var översvämmat med cirka 30 centimeter. Det ser ganska lustigt ut när grönt gräs växer under saltvatten.

När bilden var färdigtagen satte vi oss direkt i kajakerna för att ta oss den sista halvtimmen in till Tonnes. Vinden började blåsa upp allt mer nu. Precis när vi kom in i Tonnes marina kom starka kastvindar mot oss och försökte pressa ut oss till havs igen. Det var enorm tur att vi kom in som vi gjorde. Bara någon timme senare var vindarna så hårda och sjön så orolig att jag inte skulle våga paddla.

I Tonnes stekte vi de sista konfiterade kycklinglåren till lunch samtidigt som vi packade upp allt ur kajakerna, bytte om till nya kläder, satte upp kajakerna på bussens tak och gjorde oss färdiga för avfärd. Eftersom vi var inne en dag tidigare än beräknat hade vi mycket tid att se lite attraktioner på vägen hem. Bland annat stannade vi två nätter i Orsa och besökte björnparken och fick även mata björnarna… men det är ju en helt annan historia.

Dagsinfo: Rødøya till Tonnes, cirka 22 kilometer paddling.

Helgelandskusten är verkligen ett ställe vi kommer att återvända till. Det är helt fantastisk paddling i området och det finns justa tältplatser nästan överallt man skådar (bortsett från Buøyaarkipelagen). Vill man dessutom tillsätta lite lyx i paddlingsäventyret finns det hotell att bo på eller hytter att hyra i de små samhällen som finns på öarna.

Vi såg massor av djur i olika skepnader; sälar, uttrar, tärnor, havsörnar, lunnefåglar, tumlare, torsk, grisslor, tordmule och mängder av får och måsar! Sällan kan man komma så tätt på djuren som här uppe.

Bärremmar är ovärdeligt! Vi hade med oss två stycken så vi kunde bära kajakerna. Tidvattnet gör verkligen att man får bära och släpa kajakerna långa sträckor.

Angående väder var det ganska normalt för årstiden. Temperaturen låg alla dagar runt 12 grader, men solen hjälpte självklart till att få det varmare vissa stunder. Ibland var det nästan olidligt varmt. Hade också med en vattentermometer och den visade på en gradient av 1 grad mellan Lovund och fastlandet. Vid Lovund var det 12 grader i vattnet och längs fastlandet cirka 13 grader. Nästan badtemperatur alltså.

Totalt fick vi paddlat runt 16 mil under dessa 8 dagar, på trots av två dagar svår motvind. Det får vi allt vara nöjda med. Och vi längtar redan tillbaka till nästa tur i området!