Svår syrebrist efter långvarig isläggning
I förra inlägget skrev jag om hur isen tog död på de japanska jätteostronen på svenska Västkusten, men isen har gjort mer än så. Danska By- og Landskabsstyrelsen (arbetsuppgifterna motsvarar cirkus dem naturskyddsenheterna på de svenska länsstyrelserna har), som ligger under danska Miljödepartementet, rapporterar att isläget i Limfjorden gjorde slut på syret och döda alla borstmaskar vid Løgstør Bredning, det vill säga ungefär i mitten av fjorden.
När den första expeditionen genomfördes för cirka en månad sedan, då isen höll på att smälta bort, upptäckte man att isbrytarens motorer virvlade upp massor av döda borstmaskar till ytan. Förvisso är det bara sju meter djupt på stället, men dessa djur sitter normalt relativt hårt fast i bottnen och virvlas sällan upp. Då mängder av borstmaskar plötsligt virvlades upp till ytan insåg man snabbt att något var fel.
Syremätningar visade också att vattenpelaren var starkt skiktad och att en halvmeter av vattnet direkt ovanför sedimenten var syrefattig (hypoxisk). Definitionsmässigt brukar det innebära att syreinnehållet understiger 2 milliliter syrgas per milliliter vatten. Vid den gränsen får högre organismer svårt att klara sig, bortsett från musslor som kan gå i en form av dvala under ett par veckor innan det blir kris. Skulle det nu visa sig att syrebristen spridit sig till stora delar av fjorden kan det medföra problem senare i år för fiske, fåglar och annat som livnär sig på vad havet har att erbjuda.
Syrebrist efter en vinter är inte vad Limfjorden normalt brukar ha, åtminstone inte de senaste åren. Det beror på att is sällan lägger sig så tjock eller så länge i fjorden. Är havsytan fri från is kan vinden utan större besvär blanda hela vattenkolumnen och på så sätt syrsätta fjorden, ty det är ju bara sju meter djupt. Ett lager med is isolerar vattenmassan från atmosfären och syre förbrukas snabbt om mängden organiskt material är stort. Vi har ett lika aktuellt exempel här hemma. Byfjorden utanför Uddevalla, där jag arbetar med ett experiment att syrsätta på artificiell väg, har också ovanligt lite syre kvar efter vintern. Normalt ligger oxyklinen, det vill säga gränsen mellan syresatt och syrefattigt vatten, vid fjordens tröskeldjup på cirka 15 meters djup.
Provtagningar vid den senaste expeditionen i mitten av mars visade dock att syrenivåerna var ovanligt låga redan vid fem meters djup och att oxyklinen låg över tröskeldjupet. Denna förändring skedde relativt snabbt då isen lade sig och förhindrade vertikal omblandning. Man kan ju notera att konvektionen (vatten som sjunker på grund av ökad densitet – i detta fall på grund av avkylning) under januari var stor eftersom isen då försvann under 2-3 veckor då isbrytning började och vinden exporterade all is ut ur fjorden. Konvektionen blandade ner mycket syre till tröskeldjupet och de översta 10 metrarna var mättade. Två månader senare var syret i princip borta.
För Byfjorden har det inte den stora betydelsen om syrebristen blir lite värre eftersom den fjorden är kroniskt anoxisk (avsaknad av syre, definierat som 0 milliliter syrgas per milliliter vatten) i djupvattnet, och har så varit i tusentals år. Men för Limfjorden, som är periodvis hypoxisk, är det en katastrof för ekosystemet. Det är redan känsligt och har svårt att återhämta sig och ytterligare perioder med syrebrist slår ut olika arters bestånd för lång tid. Borstmaskarna är förmodligen inga problem som sådant eftersom deras larver lätt sprider sig, men värre blir det för organismer högre upp i näringskedjan.
