Danmark er et yndigt land, og er det er jeg enig i. Jeg trives glimrende i landet selvom jeg primært arbejder i Sverige. Imidlertid har jeg bemærket visse forhold, som skærer i mine øjne som oceanograf. På trods af Danmarks rolle som en af Europas førende søfartsnationer er ambitionerne på havmiljøområdet overraskende lave og fejlprioriterede.

For 5-6 år siden var Sverige omtrent i samme situation som Danmark er i nu. Det var tabubelagt at nævne andre årsager til overgødskning og iltsvind end kvælstofudledning. At tage ordet fosfor i sin mund var nærmest blasfemisk og skulle straffes. Under overfladen ulmede kritikken mod kvælstoftyranniet. Situationen blev til slut så uholdbar at et internationalt panel blev nedsat for at undersøge kvælstof- og fosforproblematikken i de svenska farvande, dog i første hånd Østersøen. Da konklusionen blev præsenteret i 2006, tog det kun et øjeblik inden fosfor fik hovedrollen og kvælstof fik en mere naturlig bi-rolle.

Tænk jer nu Danmark. Den danske regering er ikke tilfreds med miljøet i de danske farvande. Det er på mange måde en sund indstilling, selvsagt skal havmiljøet prioriteret på fornuftig vis. Men der slutter fornuften også. Problemet er nemlig, at man kun satser på at nedbringe kvælstof og fuldstændigt ignorerer fosfor. Siden 1987 er kvælstofudledningen halveret og med de seneste politiske aftaler, skal den nedbringes med yderligere en tredjedel. Som svensk tager jeg mig til hovedet og krummer tæer. Projektet er vanvittigt og risikerer at resultere i et endnu større sløseri med skattepenge. Nogle har nævnt 100 milliarder kroner som omkostningen indtil nu, og det kan meget vel være penge som er fuldstændigt spildt.

Hvorfor i alverden vil man nedbringe kvælstof? Ideen er at kvælstofudledningen stimulerer den biologiske aktivitet i vandoverfladen, hvilket skaber algevækst. Når algerne dør synker de til bunds, hvor de nedbrydes. Nedbrydningen kræver ilt, hvilket i sig selv kan lede til omfattende iltsvind. Alt levende i havet behøver fosfor og kvælstof for at leve. Den danske filosofi går ud på, at fjerne en af de to faktorer som holder algevæksten i gang, hvorefter problemet skulle være løst. Sådan er det imidlertid ikke, hvilket vi bittert har erfaret i Østersøen. Jo mere kvælstof man fjernede, jo værre blev algevæksten og dermed iltsvindet.

Selv i Kattegat og Skagerrak tvivler jeg på, at kvælstof er vigtigt. Naturen sørger i høj grad selv for, at kvælstof kommer ind og ud i systemet uanset hvad. I Østersøen findes der kvælstoffikserende bakterier som blomster om sommeren. Lignende arter, bakterier og plankton, findes også i mere saltholdige farvande. Det betyder, at selvom kvælstofudledningen reduceres, så vil naturen i stedet stimulere den biologiske aktivitet på anden vise. De kvælstoffikserende organismer kan tage kvælstof direkte fra atmosfæren, hvilket er en næsten uudtømmelig kilde, fordi den for 78% vedkommende består af netop kvælstof. Naturen kommer ikke til ignorere en stor uudnyttet pool af fosfor i havet – naturen vil gøre alt i sin magt for at genanvende det – ligesom i Østersøen. Man vil mislykkes fælt, hvis man alene fokuserer på reducering af kvælstof som løsning. Det minder lidt om legenden om Knud den store, om hvem det siges, at han ikke kunne stoppe havets fremrykning selvom han befalede det. Der er en naturlig balance mellem kvælstof og fosfor. Vi må i den forbindelse heller ikke glemme, at iltfrie havbunde frigiver store mænger fosfor, som stiger op til overfladen og yderligere stimulerer den biologiske aktivitet!

Det andet store problem jeg har med det danske syn på havmiljø, er at man vælger at definere iltsvind som per definition et resultat af landbrugets aktiviteter. Dette er fuldstændigt fejlagtigt. I Sverige har vi mange fjorde og farvand som lider af iltsvind. I visse fald kan det være landbrugets skyld, men i mange andre fald er det snarere de rent oceanografiske faktorer som er vigtigere. Om gennemstrømningen og vandskiftet i en fjord er dårligt, kan iltsvind være uundgåeligt, også selvom det ikke findes et eneste landbrug i fjordens dræneringsområde. Det går ikke, som man gør i Danmark, at generalisere så groft, som man gør. Det er nødvendigt at vurdere hvert område individuelt for at afgøre årsagen til overgødskningen eller iltsvindet. I nogle tilfælde er det landbruget, i nogle tilfælde er det spildevand og i nogle tilfælde er det naturlige årsager. Østersøen er grundlæggende naturligt iltfattig uanset at vi kan have forværret situationen. Kattegat er et godt eksempel, hvor der er perioder med iltsvind. I Danmark konkluderede man, at dette var landbrugets skyld, i Sverige ser man det primært som et resultat af de fysiske forhold.

Danmarks indsats på havmiljøet er præget af et stærk biologisk syn, akkurat som den Svenske var inden 2006. Dette resulterer i manglende forståelse for, hvordan havene fungerer. Heldigvis gik Sverige bort fra dette og indså at man skal tage et mere overordnet syn på tingene. Havet er ikke bare biologi, man må også forstå de oceanografiske, kemiske og geologiske forhold for at kunne konkludere korrekt. Intet ondt om biologer, de spiller en vigtig rolle, men det er bredden af alle havets videnskaber som behøves for at løses samfundets problemer med havmiljøet.

Det er ikke min opgave at udpege de ansvarlige i Danmark. Derimod at det mit håb at Danmark vil få øjnene op for, at ensidig nedbringelse af kvælstofudledningen ikke er en holdbar løsning og at man bør se på fosfors rolle i systemet. Måske kræver det en “nedsmeltning” som i Sverige, før man indser de fejltagelser man har gjort – og tilsyneladende er på vej til at fortsætte med. Danmark står alene med sit krampagtige og forældede syn på kvælstof – resten af verden er kommet videre. Man kan kun undres over, hvad det er, som får danskerne til at tro, at det danske havmiljø skulle være følsomt for kvælstof, når det ikke er tilfældet andre steder. Muligvis kunne det være godt for Danmark at tage en mere international vinkel og drage nytte af andres erfaringer?

Hele sagen kan koges ned til tre enkel spørgsmål:

Er havmiljøet blevet bedre ved at mindske kvælstofudslippet med 50%? Hvis ikke, hvorfor skulle det så hjælpe at reducere mere? Er det ikke på tide at indse, at kvælstof ikke er hverken svaret eller løsningen på problemet?

I kraftiga västliga vindar drev oljan snabbt i den Jutska strömmen, rundade Skagen och flöt in i Kattegatt. Där nådde den snart den Baltiska strömmen och den svenska kusten. På grund av de kraftiga vindarna flöt inte oljan på ytan, utan låg dold strax därunder. Av den anledningen är det därför inte så konstigt att oljespillet tog de svenska kusterna med nästan fullständig överraskning. Olja kunde inte upptäckas förrän stränderna redan var täckta i tjock olja.

Nu har danska vädertjänsten, DMI, gjort en animation med sin oljemodell, som visar hur förloppet gick till. Den visar ganska exakt hur oljefläcken snabbt spred sig längs kusten, prickar in rätt område som drabbas. Dessutom visar den hur oljan sedan börjar sprida sig norrut längs kusten ända upp till Strömstad. Det betyder inte att det är särskilt stor mängd som flyter iland norrut. Trots allt så fastnade det mesta runt Tjörn. Däremot indikerar modellen att risken finns för minde oljeskador längs hela kusten och att man inte skall vara förvånad om det påträffas.

Det är när olja nu flyter i Baltiska strömmen som kusten norrut blir drabbad. Den Baltiska strömmen uppstår när Östersjöns ytvatten flödar ut längs den svenska västkusten. I norra Skagerrak övergår strömmen i en virvel. Olja kan därför överleva längre tid till havs och nå både svenska och norska kusten i omgångar, fram tills dess att den sjunker till botten. Om vinden vänder till östlig kan virveln tömmas ut i Atlanten och eventuella oljerester bör då följa med ut. Det var bland annat detta som gjorde att svenska kusten tidigare på året inte drabbades av någon olja då ett fartyg gick på grund i Norge strax norr om svenska gränsen.

DMIs animering av oljespillet den 10 september till och med 22 september 2011. Röda prickar visar olja vid ytan, blå under ytan och gröna på botten eller på land. Totalt simuleras oljespillet av 1000 prickar.

Kom ihåg att en modell är en modell, det vill säga en förenkling av verkligheten. Det går därför inte att förvänta sig ett exakt resultat. Däremot kan vi förstå och tolka de processer som ägt rum och varför oljan är där den är.

Felaktigheter i klimatrapportering är ett problem eftersom det är ett ämne som intresserar en stor allmänhet. Även vid omedvetna felskrivningar kan konsekvenserna blir ganska stora. De värsta exemplen som hittades, där temperaturhöjningarna blev mycket större än vad de egentligen är, kan få fotfäste och bli svåra att göra sig av med. Människan är en varelse som fattar tycke för sensation, varför felaktigheter, medvetna eller ej, snabbt kan sprida sig som en sanning.

Det är bekymrande att hälften av all rapportering kring klimatförändringar innehåller någon form av felaktighet. Att det skulle vara en specifik dansk situation tror jag inte, utan det är förmodligen något som förekommer överallt. Förhoppningsvis är den allmäne läsaren av en tidning också duktig på källkritik och kan sortera ut vad som är rimligt eller inte. Tyvärr tror jag inte det alltid är fallet. Med en lågfrekvent bombardemang av felaktigheter i all form av journalistisk kan allmänheten snabbt bli felinformerad.

Magisterarbetet är också publicerat i en vetenskaplig tidskrift och kan laddas ner för läsning här.

I Sverige har reaktionerna på de danska ambitionerna bemötts varit negativa och många har undrat om ökad gränskontroll är förenligt med schengenavtalet. Jag blir ärligt talat ganska förvånad över det svenska motståndet. Som pendlare mellan Danmark och Sverige har jag mött båda ländernas gränskontroll många gånger. Eller jag kanske skall säga, jag har mött den svenska gränskontrollen. Oavsett om man tar bilen över Öresund eller färjan till Göteborg står tullare och väntar. Vid Stena Lines danmarksterminal är det mycket vanligt att tullarna står redo med narkotikahundar. Som hundägare har jag fått lära mig rutinen att när jag sagt farväl till mina hundar i Danmark måste jag byta kläder innan färjeturen eftersom narkotikahundarna fyra timmar senare i Göteborg markerar dem som har hund – åtminstone dem som har vissa hundraser; basset hounds är tydligen en av dem.

Åt andra hållet, i Danmark, har jag aldrig stött på gränskontrollen, varken vid Öresundsbron eller i Frederikshavn. Okej, jag har sett danska Skatteverket notera vilka bilar som tar turen över till Sverige, men det beror på att det danska skattesystemet för bilar är helt bisarrt. Betala för tre bilar, få en bil – så ser det danska bilskattesystemet ut. Några tullkontrollanter har jag inte sett.

Sverige har fler tullare per invånare och det är upp till ungefär samma nivå Danmark har sagt sig vilja komma. Det betyder alltså att den danska gränskontrollen bör bli ungefär lika omfattande som den svenska. Så varför gnäller svenskarna? Sverige har ju betydligt hårdare gränskontroll idag än vad Danmark har.

Ett andra argument varför svenskar är emot förslaget är för att Dansk Folkeparti är med i spelet. Visst, det är inte ett speciellt kompetent parti på några sätt, men jag tycker nog man bör tänka lite längre än så. I den danska riksdagen, Folketinget, är det en stark och stabil majoritet FÖR förslaget att öka gränskontrollerna. Regeringspartierna Venstre och Konservative stödjer förslaget redan från början. Socialdemokraterna och Socialistiskt Folkeparti (ungefär som Vänsterpartiet utan kommunister) är också för förslaget. Kvar finns liberalerna i Radikale Venstre och Liberal Alliance samt kommunisterna i Enhedslisten, alla tre partier med få mandat, som inte stödjer en ökad gränskontroll.

Nej, jag gillar inte gränskontroll och vore glad om detta förslag inte blev verklighet. Men så länge Sverige vidhåller en betydligt mer omfattande och tuffare gränskontroll än Danmark tycker jag inte svenskarna har något att säga i frågan.

Är det så att det vi ser är en urban värmeö från Köpenhamn? Det vore inte otroligt eftersom det är ett känt fenomen att tätbebyggelse skapar artificiellt högre temperaturer än omkringliggande landskap påvisar. För att undersöka saken lite närmre tog jag en snabb titt på temperaturerna under april de förgående tre åren; 2010, 2009 och 2008. Alla tre visar på exakt samma sak, de högsta temperaturerna återfinns i Köpenhamn.

Medeltemperatur i Danmark april 2010

Medeltemperatur i Danmark april 2009

Medeltemperatur i Danmark april 2008

Det kan vara så att temperaturmaximat är en ren slump, och inte kopplat till en värmeö. Men om det nu skulle vara en värmeö, vilket som sagt inte är ovanligt runt storstäder, är det lite av ett problem. Om data inte behandlas så att de urbana värmeöarna tas bort blir det mycket svårt att bygga ett större regionalt eller globalt temperaturmedelvärde för att påvisa klimatförändringar. Istället för rena klimateffekter kan det snarare vara bebyggelseförändringar som slår igenom, vilket därmed leder till felaktiga slutsatser. Det må hända att Köpenhamnserien rensas från värmeöeffekter när serien används i andra sammanhang, och det hoppas jag verkligen.

Enda gången urbana värmeöar inte bör vara ett problem är om en jämförelse av den relativa temperaturfördelningen i ett geografiskt område görs. Men så fort ett medelvärde görs blir data påverkad av artificiella effekter som inte har klimatologiska rötter.

Öresundsbron i solnedgång. Bild från Wikimedia Commons.

För tio år sedan förbands Sverige och Danmark igen med en permanent fast förbindelse för första gången på tusentals år. Öresundsbron var en viktig vitamininjektion i det syd- och västsvenska livet med allt fler människor som tog sig till kontinenten. Bron tillkom inte helt utan protest. Tvärtom. Protesterna var ganska stora. Framförallt var många oroliga för Östersjöns havsmiljö eftersom problemen började gå upp för många runt denna tid. Det gick ju till och med så långt att miljöminister Olof Johansson avgick ur den dåvarande regeringen Bildt. Trots att det i vetenskapliga undersökningar framkommit att bron knappast skulle påverka Östersjön var många emot den av just miljöskäl. I en tämligen onödigt negativ och dyster artikel i SvD framkommer det att Olof Johansson fortfarande tror att bron har negativ inflytande på Östersjön – trots alla uppföljningsstudier som pekar på motsatsen. Sanningen är den att friktionen i Öresund rent naturligt är väldigt stor, och om man stoppar i lite extra stolpar så höjs inte friktionen nämnvärt. Däremot kan stolparna fungera som rev och frizoner för diverse marina organismer. Det har man ju också funnit är fallet.

Miljöargumenten mot bron fortsätter även idag, om än i annan form. Nu är det trafiken som är problem. Och visst, det kan det mycket väl vara. Men jag ser inte att det är bilismen som är det största problemet utan snarare bränslet de kör på – och där kan vi ställa om.

I ovannämnda SvD-artikel försöker man utmåla Skåne som någon form av förlorare på bron. Det är “bara” 18000 som pendlar till Danmark från Sverige, och endast 600 åt andra hållet. Danska staten håvar således in miljarder kronor i skatteintäkter… Varför detta skulle vara dåligt för Sverige förstår jag inte eftersom jag anser det är bättre att 18000 människor har arbete än att de är arbetslösa. Från danskt håll, i en ledare i Politiken, är man glad över att så många svenskar arbetar i Köpenhamn. Svenskar är billig arbetskraft och det har hjälpt kyla av den annars överhettade danska arbetsmarknaden i Köpenhamnsregionen. Det kan vi tacka bron för. Och att Danmark inte blir överhettat är också bra för Sverige.

I en debattartikel i DN förelås nu också ytterligare en bro över Öresund, nämligen mellan Helsingör och Helsingborg. Tiden kommer nog även för detta, det är jag säker på. Och i Politikens ledare beskriver man att Danmark har fått mersmak på brobyggandet. Nu drömmer man om ytterligare broar som knyter landet närmre. Närmast är Fehmern bält-förbindelsen och därefter kanske till och med en Kattegatbro. För visst är det så att broar förenar. Det är oundvikligt.

I motsats till SvDs dystopiska brouppfattningar hyllar Politiken att bron knutit länderna till varandra. Att Malmö skulle kunna beskrivas som en förort till Köpenhamn ses mest som något positivt i Danmark medan man från SvDs håll mer ser det som ett problem. Men vad gör det om bron används mest av svenskar? Det är ganska naturligt. Det är precis som trafikforskare Per Homann Jespersen från Roskildes universitet säger

I Danmark opfatter vi Sverige som et fritidsparadis, hvor vi kan sejle kano og samle svampe. For svenskerne er København en europæisk storby med forlystelser, musik og kultur. Og storbyer er mere populære end natur. Tivoli trækker simpelthen mere end Söderåsen.

Men är det verkligen något negativt? Absolut inte. Det är en win-win situation för båda länderna. Dessutom, nu behöver ju Kungen inte längre vänta på att isen skall lägga sig om han skulle känna för att invadera Danmark. Istället kan han enkelt ta vägen över bron.

Att danskarna inte byggt snabbspår för tåget är en gåta för mig. De har alla förutsättningar för att göra det. Tankarna på att göra det har kommit på senare, men är ännu inte speciellt uttalade. Från politiskt håll har man en vision att det skall ta en timme från en storstad till nästa (alltså en timme från Köpenhamn till Odense, en timme till till Århus och ytterligare en timme till Ålborg). Det är en start eftersom bilen då inte längre är ett lika tydligt alternativ mellan storstadsregionerna. Dock verkar planerna ha kommit av sig lite på senare tid.

För några år sedan lades det fram en idé om att bygga en bro över Kattegatt, antingen ungefär samma sträckning som färjan Århus – Själlands udde tar idag eller strax söderöver via Samsö och Kalundborg. Kostnaden har kalkylerats att uppgå till över 100 miljarder danska kronor (1 DKK = ca 1,30 SEK) vilket ansetts vara allt för hög. Hur snabbt en sådan investering betalar sig har diskuterats eftersom priset för en passage har satts till maximalt 450 DKK. Sätter man det i perspektiv till vad det kostar idag att ta färjan Århus – Kalundborg (375 DKK), Århus/Ebeltoft – Odden (695 DKK) eller att åka en gång över Stora Bältbron (220 DKK) eller Öresundsbron (370 SEK) verkar det inte helt orimligt dyrt.

Förslag på sträckning för en kattegattbro och dess anslutningar (blå) samt nuvarande motorvägsystem (röd).

En kattegattbro skulle innebära en restid på två timmar mellan Köpenhamn och Ålborg, vilket självklart skulle kunna stimulera arbetsmarknaden rejält. Danmarks storstadsregioner skulle helt plötsligt vara en enda stor stad och provinsen skulle kanske bli mindre “provinsiell”. Från konsulthåll har det också diskuterats en maglevbana, vilket skulle göra restiden mellan Köpenhamn och Århus till cirka 40 minuter. Det är lika lång tid det tar för 4:ans spårvagn i Göteborg att ta sig hela sin sträckning mellan Mölndal och Angered. Snacka om att integrera städerna! Ett annat argument är att byggandet av kattegattbron skulle stimulera det danska samhället kraftigt och få igång på arbetsmarknaden igen.

Vad det hela slutar med återstår att se, men det kommer ta många år innan man bestämt sig. Fram tills dess kan vi vara säkra på att miljörörelsen kommer protestera allt de kan mot en broförbindelse på samma sätt de gjort mot alla broar i de danska farvattnen (och nu också gör inför Fehmarnbältbron). Personligen tror jag en bro snarare hjälper än stjälper ekosystemet då organismer får hårda ytor att bosätta sig på (Kattegatts botten är annars mest sandig och en ogästvänlig plats att bosätta sig på).

Mmm... smör!

I Danmark håller man just nu på som bäst att diskutera ett införande av en fettskatt. Tanken är att högre kostnad på fett skall styra om konsumtionen till nyttigare mat. För många kan detta verka vettigt eftersom man förbinder fett med fetma.

För mig ser jag två klara nackdelar med en sådan beskattning. För det första ser jag en ökad möjlighet för staten att fingra ännu mer på våra privatliv och minska vår frihet, och för det andra ger man sig in i lagstiftning som är högst oklar om den ens har någon effekt. Fett har på senare tid visat sig inte alls vara speciellt onyttigt som många tror. Tvärtom. Problemet ligger istället på ett allt för högt intag av kolhydrater, som öppnar fettcellerna och lagrar in fettet (eftersom kolhydraterna bränns före fettet). En lagstiftning som styr om konsumtionsmönster kan alltså slå helt fel och till och med försämra befolkningens hälsa radikalt. Är det smart? Till detta skall inflikas att det är svårt att dra gränser för vad som skall fettbeskattas och vad som inte skall det (fettbeskattning efter fetthalt eller fettyp; lax kontra torsk; smör kontra margarin och oljor etc).

Även i Sverige har det luftats argument om att införa en fettskatt, men än så länge har det inte skett. I Sverige har man också kommit något längre i synen på mat. Det är mer acceptabelt att äta fullfetsprodukter så som 40% Creme Fraice eller Vispgrädde och det är okej att steka i smör. Samtidigt har vi självklart en uppsjö av lightprodukter som svämmar över i butikshyllorna. Danmark är å andra sidan ett av de mest fettskrämda länderna i Europa. Att ens nämna för någon att man äter 38%-ig Creme Fraiche till maten kan ge folk en mindre hjärtattack. Lightprodukterna är lika många, om inte ännu fler, i Danmark och folk köper det som galningar. Har det gjort den danska befolkningen smalare eller sundare? Tveksamt… procentuellt tycker jag nog att danskarna är något större i omfång än svenskarna. Och inte för att vi måste, men vi kan ju alltid dra in amerikanerna och australierna i bilden också. Dessa två folk är tämligen storvuxna, och vad äter de? Tänk på det en stund.

Jag äter medvetet en kost där kolhydraterna kraftigt minskats genom att sluta äta ris, potatis, pasta, bröd och andra kolhydratstinna produkter enligt LCHF (low carb high fat). Matvaror med över 5 g kolhydrater per 100 g kommer sällan in över min tröskel och jag köper hellre en liter grädde och dricker än mellanmjölk. Inte bara äter jag mindre eftersom jag blir mätt snabbare, jag håller mig mätt mycket längre utan att komma in den där grinigheten som ofta kan uppstå framåt lunchtid. Det har haft en oerhörd positiv effekt på min kroppsliga upplevelse. Inte bara har överflödiga kilon rasat av, energin har återvänt, koncentrationen har blivit skarpare och jag är piggare än någonsin. Diverse irriterande moment med uppsvälld mage, trötthet efter middagen och irritation har försvunnit. Att gå förbi godis- och chipshyllorna i affären är inga problem eftersom man känner sig “äcklad” av dessa produkter, men visst kan jag ta några få godisbitar vid festligare tillfällen (illamående över för mycket sockerintag uppnås ganska snabbt). Och tydligen kan man vinna OS-guld med en sådan här kosthållning också… Grattis.

Visst är kolhydratfattig kost fortfarande kontroversiellt i Sverige, och Livsmedelsverket är väl inte helt glada för den växande skara som börjar äta så. Men än så länge verkar fördelarna vara klart större än nackdelarna, och de befarade hjärt-kärlsjukdomarna har uteblivit. Istället växer skaran pigga fettätande människor stadigt samtidigt som de minskar i kilo och belastar sjukvården allt mindre. Att i det läget gå in med en fettbeskattning när de medicinska grunderna är svaga och man ännu inte riktigt vet vilka fetter som är bra, eller mindre bra (just nu är mättat fett åter frikänt), är bara totalt fel och missriktat. Skall man gå in och beskatta något så bör det vara kolhydrater, men även det vore fel eftersom jag inte önskar se en sådan styrning från politiskt håll.

Om Danmark genomför en fettbeskattning tror jag befolkningen varken blir sundare, smalare eller friskare. Tvärtom. Fettskräcken kommer att öka och ohälsan likaså som ett brev på posten.

Men det vi alla skall komma ihåg, oavsett hur man äter, är att man inte blir fet av det man äter mellan jul och nyår. Man blir fet av det man äter mellan nyår och jul.

Det är kallt och snöigt ute. Kylan har hållit ett grepp om de nordiska landsbygderna sedan mitten av december, och tog verklig fart strax efter jul. Samtidigt vräkte snön ned nästan dagligen två veckor i sträck och snötäcket uppgår på flera ställen till en tjocklek som kan jämföras med alpina förhållanden. Detta har givetvis ställt till problem. I Sverige, där jag kommer ifrån, skulle man kunna tro att vi är mycket mer vana vid kyla. Och visst, det stämmer delvis. I norra Sverige behöver det komma minst en meter innan nordborna ens reagerar, medan det i södra delen av Sverige räcker med en centimeter snötäcke för att landet skall gå i vinterkoma, transporter skall ställas in, arbetsplatser bli folktomma och barnen inte komma till skolan. Vid minsta snöfall dansar långtradare balett på motorvägarna och varje vinter, på gator och torg, bryter folk ben och lårbenshalsar med ljud likt champagnekorkar på nyårsnatten. Mina upplevelser av Danmark är att det är mycket detsamma här.

Att det är kallt och snöigt ute märks tydligt i tidningar, radio och TV där vinterns kyla fått oförtjänt mycket utrymme. Vissa dagar har nästan halvdelen av nyhetsrapporteringen handlat om snö och kyla trots att det på våra breddgrader är något fullständigt normalt på vintern. Skulle man bara följa medierapporteringen om denna vinter skulle man få intrycket att vi aldrig haft en så kall och snörik vinter förut. Så är inte fallet. Det räcker att gå tillbaka 14 år, till vintern 1996, för att hitta något som påminner om nuvarande vinter. Håller kylan i sig ännu ett tag kan vi dessutom snart få en vinter som liknar de svåra isvintrarna i mitten av 1980-talet. Vi glömmer lätt hur det var förr och anpassar oss snabbt till nya rådande förhållanden. Förr oss är en vinter relativt mild och med begränsat med snö på marken, för det är så det varit de senaste åren och det vi har vant oss vid. Allt som sticker ut från det blir i våra sinnen onormalt. Trots allt, det är mer normalt för vädret statistiskt sett att vara onormalt än normalt. Även om vi lever i en högst modern värld med allehanda faciliteter som underlättar vår vardag så klagar vi ändå gärna på en vinter, oavsett om den är kall eller mild, rik eller fattig på snö. Men å andra sidan ligger det i människans natur att alltid klaga.

Försök föreställ dig en vinter för 270 år sedan. Året var då 1740 och vintern pågick för fullt. Snön låg tung och djup i hela Skandinavien, och kylan var så stark i Europa att såväl Themsen som Rhen och Seine frös till is. Kring Medelhavet låg snön decimeterdjup. Förmodligen var det den kallaste vintern sedan den för Danmark ödesdigra vintern 1658. Kanske skulle det också dröja fram till krigsvintrarna under 1940-talets tre första vintrar innan en så stark kyla återigen visade sig i norra Europa. Under 1700-talets mitt fanns det ingen bra isolering i husväggarna, inga treglasfönster för att stoppa värmeförluster, ingen golvvärme eller direktverkande el-element (som kärnkraftssvensk är det normalt). Det fanns inget rinnande vatten, och speciellt inget varmvatten att ta långa duschar i. Familjerna fick samla ved i skogarna innan de kunde elda i kaminerna på landsbygden eller kakelugnarna i staden. Energirika bricketter var inte ens att tänka på. När folket vaknade på morgonen ville inte många lämna värmen under täcket, för inomhus var det minusgrader. Det fanns heller inga fyrhjulsdrivna bilar med hundratals hästkraft, istället fick man i bästa fall nöjas med en eller två seriekopplade hästar för att ta sig fram. Att ens kunna värma sig med en kopp varm dryck var en lyx förunnat för få, och det enda snabbköp som fanns att tillgå var vad bondens egna djur kunde förmå producera eller naturens eget skafferi – båda vilka under vinterhalvåret låg i dvala.

Från historiska källor vet vi att det denna vinter fastnade flera danska fartyg i isen utanför Sverige. I Göteborg, som var sätet för det svenska ostindiska kompaniet, var några av deras båtar infrusna och kunde inte lämna hamn förrän början av april, flera månader försenade. En tysk teolog formulerar en mycket målande om hur vintern höll ett stenhårt grepp om naturen. Han skriver bland annat att kylan var så sträng att fåglar föll ner från himlen, tupparna tappade sina kammar, människor miste öron och näsor eller frös till döds och kossornas juver frös till is. Man skall inte ta dessa ord bokstavligen, men de reflekterar trots allt att vintern för människorna på den tiden var oerhört svår. Som tidigare nämnt skulle det dröja länge innan en lika kall vinter kom. Trots det kan vi anta att folk just detta år upplevde vintern som oerhört svår, mer svår än någonsin tidigare. Varför? Många tror kanske att det var fler kalla vintrar förr och att man måste ha varit mer van vid dem då. Det är bara delvis sant, men inte för vintern 1740. Under 1720- och 1730-talen skedde en snabb uppvärmning vilket resulterade i många korta och milda vintrar, precis som vi har upplevt de senaste 20 åren. Människan har lätt för att anpassa sig efter nya situationer och ändra sin referensram. Tänk hur du själv reagerar på temperatur. I början av december låg temperaturen över fryspunkten och dagar med få frostgrader upplevde du som kallt. Nu, efter några veckor med konstanta temperaturer långt under fryspunkten kan en temperatur på någon enstaka minusgrad ses som milt, och plusgrader nästan som att våren är kommen. Perspektiven förändras snabbt.

Den nuvarande kalla vintern är inte ett utslag av några klimatförändringar eller bevis på avsaknaden av dem, det är snömos att tro. Den nuvarande vintern är ett bevis på att vädrets variationer är stora. Klimat berör långa tidsskalor på flera tiotals år. Att ens försöka peka ut en storm, en vinter, en värmebölja, ett regnoväder eller ett valfritt annat väderfenomen som bevis på klimatförändringar – och det vet vi alla görs nästan dagligen i media – är en omöjlighet.

Nog för att vi skall vara glada att denna vinter inte är lika kall som vintern 1740. Men undra om inte de som levde då skall vara glada att den vintern inte var lika kall som den år 1408. Då påstås isen ha legat så tjock i Skagerrak och Kattegat att norska vargar flydde kölden söderut mot varmare breddgrader och hamnade i Nordjylland till lokalbefolkningens stora förtret. Men det är en helt annan saga.

Bild över de olika isvintersvårigheterna enligt finskt klassifikationssystem. Röda färger motsvarar lindriga vintrar, blå en normal isvinter och gröna färger motsvarar svåra isvintrar. Bilden, som gjordes till min avhandling, får användas fritt med korrekt källangivelse.

Det danska Sjövärnet meddelade igår att det inte blir någon isvinter i Danmark. Även om de danska isbrytarna, som ligger i Frederikshavn, varit i beredskap hela vintern har de inte behövt användas mer än någon enstaka gång under januari. Att de skulle behöva användas senare i vinter är tveksamt då någon riktigt långvarig köldknäpp inte förväntas.

Från Sverige lyder däremot ett annat budskap. Här är hälften av våra kustvatten istäckta. SMHI uppgraderar också svårighetsgraden från normal till svår. Isutbredningen är ungefär som den var 1996. Angående svårighetsgrad så kan man läsa på Sjöfartsverkets hemsida att den gränsen går vid en yta av 193 000 km². Jag kan bara anta att även SMHI använder samma definition

Finnarna har uppskattat det nuvarande istäcket att vara 237 000 km². Eftersom de använder en annan isvintersklassning, och det är den jag är van vid, så faller nuvarande vintern under normal klassificering. Istäcket behöver upp i en yta av 279 000 km² för att klassas som svår. Det motsvarar ungefär arean från Gotlands sydspets och uppåt. I bilden här till vänster kan du se ungefärlig utbredning för olika klasser av isvinter enligt det finska systemet.