Östersjön tar de flesta av oss för givet som en permanent liten balja på Sveriges östkust. Så är det inte. Sällan tänker gemene man på att Östersjön faktiskt är ett ungt hav med sina dryga 3000 år. Det betyder att pyramiderna i Egypten är äldre!

Vi lever i ett område där land och hav leker gungbräda med varandra. Efter senaste istiden har land rört sig upp och ner, som en kork som flyter i vatten. Fortfarande rör sig marken hastigt uppåt i Bottenviken, men sjunker så sakteliga söder om Malmö.

Innan Östersjön uppstod för 3000 år sedan var vattnet i innanhavet nästan lika salt som dagens Kattegatt. Salthalten var ungefär dubbelt så hög. Sunden i Bälthavet var både bredare och djupare, mer havsvatten kunde flöda in.

Just på grund av förra istiden har Östersjön pendlat mellan en sötvattenssjö och en havsvik. Faktum är att den nuvarande Östersjön startade som en avsmältningssjö för inlandsisen. Föreställ dig hur det såg ut för 10 000 år sedan. Du står på en strand och blickar ut över det som en gång kommer bli Östersjön. Vattnet är sött. I fjärran ser du den höga inlandsisen, som sakta smälter. Av och till kalvar små isberg ner i sjön, och du kan se flera andra isberg flyta omkring. Lufttemperaturen är kylig och omkring dig utbreder sig en stor tundra, fylld med renar och andra arktiska djur och växter. Björk och tall skulle vara lika exotiskt som kokonötspalmer idag. Skulle du råka stå på det vi idag känner som Billingen, skulle du kunna bli vittne till det gigantiska vattenfall som skapades när smältsjön i öster bröt igenom och forsade ut i havet med en enorm kraft. Än idag kan ärren efter detta ses i landskapet.

Vad var då “Östersjön” innan senaste istiden? När det var värmeperiod förra gången, för ungefär 120 000 år sedan, var Skandinavien en ö. Danmark låg så gott som under vatten, och Atlanten sträckte sig in genom nuvarande Östersjön och upp i vad vi idag känner som Vita havet. Ladoga och Onega, de stora sjöarna nordöst om St Petersburg, är rester av denna förbindelse.

Går vi ännu längre tillbaka, till “Östersjöns” födelse, behöver vi resa flera miljoner år (ca 40 miljoner) bakåt i tiden. Vi befinner oss alltså inte så långt tid efter att dinosaurierna dött ut. Från början fanns det inget hav eller innahav. Det fanns en flod; Eridanos. Det fanns två tillflöden, en från norr och en från öster. Någonstans i dagens Nordsjö fanns det ett enormt delta där floden rann ut i det som en dag blev Atlanten. Sedan dess har flera glaciala perioder gröpt ur flodbädden, breddat och fördjupat den, så att den så småningom blev till Östersjön. Det norra tillflödet blev Bottenviken och Bottenhavet, medan Finska viken uppstod ur det östra tillflödet.

Östersjön är minst sagt dynamisk. Det vi känner idag kommer inte bestå i lång tid. Om bara några tusen år kommer Bottenviken att bli en sötvattenssjö eftersom en landtunga uppstår mellan dagens Umeå och Vaasa. Ytterligare några tusen år senare kan invånarna i området kunna gå torrskodda från Stockholm till Helsingfors över Åland – förutsatt att städerna finns kvar då. Samtidigt kommer mindre saltvatten komma in till Östersjön eftersom sunden i Bälthavet sakta blir allt grundare. Östersjön blir så sakteliga en sötvattenssjö igen.

Samtidigt kan allt ställas på huvudet när den globala uppvärmningen höjer vattennivån. Och vi skall heller inte glömma av att nästa istid ligger alldeles om hörnet, ur geologisk synvinkel. Östersjön kommer därför gröpas ut ytterligare framöver. Vilken konfiguration den antar därefter är svårt att sia om. Det brukar ju heta att den som lever får se…

1. Dem som anser sig ha rätt att använda resursen till dess ände. Detta utgörs mestadels av yrkesfiskare. En del hävdar att de har rätt att fortsätta fiska eftersom de alltid har gjort det, och även deras föregångare. En del sådana kommentarer finns till artiklen.
2. Dem som ser överpopulationen som det stora hotet, och som inte verkar tycka det är ett stort problem om stora delar av jorden dukade under.

Vad gäller den första kategorin kan man förstå rädslan att bli av med sitt leverbröd, men å andra sidan, om överfiskningen är ett problem så infinner sig det problemet ändå. Om överfiskningen däremot är ett imaginärt problem, som fiskarna ibland vill ge sken av, så uppstår inte problemet och då borde det vara lika lätt att fylla sin båt idag som för 50 år sedan – förutsatt samma normalisering per tidsenhet, redskap och art.

Den andra kategorin är däremot ganska skrämmande. Överbefolkningen på jorden är ett problem, men det har det i princip alltid varit. Vart än människan satt sin fot har resurserna snabbt börjat sina, samtidigt har vi anpassat oss och förfinat vår hantering av resursen. Fast det stora problemet verkar snarare vara att det inte finns tillräckligt med mat för att mätta hela jordens befolkning. Vi har förvisso ett överskott av mat, men det tillfaller kanske inte dem som behöver det mest. Å andra sidan har brist på mat varit ett kroniskt problem. Under medeltiden kunde dåvarande bönder knappt försörja sig själva, än mindre de som inte var bönder. Då skall man komma ihåg att det var en tid då nästan alla var bönder. Missväxt slog oerhört hårt mot människorna, och ibland dukade stora delar av befolkningen under av svält. Lagren av mat på den tiden var inte speciellt stora, och det finns även en del uppgifter om kannibalism, så desperata var folket. Idag har vi utvecklat våra metoder och kan mätta betydligt många fler än någonsin per enhet uppodlad mark, trots att färre än någonsin är bönder. Samtidigt får fler tillgång till rent vatten, och färre lever i fattigdom. Kopplat till minskad fattigdom finns också en nedtrappad befolkningstillväxt, något som så smått börjar märkas i statistiken (ökningstakten har minskat från 2,19% 1963 till 1,14% 2000). Visst, situationen är inte bra, men den blir sakta bättre.

Även om det finns, och alltid kommer finnas problem med att jordens resurser kommer att ta slut, så tycker jag det är lite magstarkt av vissa att mer eller mindre tycka det är bra om mängder av människor bara försvann. Men sällan hör man någon ställa frivilligt upp på att lida svältdöden. Jag tror man inte skall vara allt för pessimistisk för människans framtida nyttjande av resurser som sådant. Jag har tilltro till människans innovation, och hoppas att vi sakta men säkert kommer att få bukt med dem problem vi har, och som kommer att uppstå i framtiden, även om det säkert alltid kommer finnas folk som är olyckligt lottade. Fiskeriproblematiken är en av dessa problem. Hur vi skall lösa den kan jag inte svara på, men vi bör nog tänka nytt och radikalt utanför vårt invanda mönster. Vem har rätt att fiska vart, vem har rätt till fångsten, är det rätt med tullmurar eller skall vi tillämpa frihandel?