Råplast (nurdles)
Kommer du ihåg den där plastpåsen som flög iväg från dig, eller engångsmuggen du lämnade i naturen? Eller är du en av dem som använder diverse krämer och annat som innehåller mikroplaster? Nu har en studie för första gången visat att ditt plastskräp inte bara förfular och förstör närmiljön, mikroskopiska bitar har också hittats i djuphavssediment. Läs mer

Rädda havet

Havet behöver din hjälp för att må bättre. Tvärtom vad många tror räcker det med att göra ganska små förändringar i din livsstil för att hjälpa havet till en bättre utveckling. Det finns så klart jättemycket du kan göra, men varför inte börja enkelt? Jag tänkte här ge sju små tips till hur du kan tweaka ditt liv, tänka om, och förhoppningsvis bidra till ett renare, levande och välmående hav. Och det kostar dig nästan inget alls, men havet kommer tacka dig stort.

Läs mer

Hur är det att bli utsedd till representant för ett land under en vecka? Jag fick under hela förra veckan pröva på genom att bli @sweden, det officiella svenska twitterkontot. Projektet Curators of Sweden har pågått i snart ett år och vunnit en rad priser för marknadsföring och nation branding. Genom nominering är tanken att en ny svensk får representera Sverige varje vecka, från måndag till söndag.  Den 12:e till 18:e november var alltså min tur. Jag blev tillfrågad några månader innan, men fick inte avslöja något förrän det var dags.

Att en ny svensk får tillgång till kontot varje vecka betyder att en mängd nya olika åsikter strömmar ut som Sveriges bild varje vecka. Och det är det som är meningen. Det är veckans kontoinnehavare som bestämmer vad hen vill skriva om, vem hen svarar, retweetar, följer och avföljer. Varje “kurator” får alltså ge sin bild av Sverige, sitt liv, sin passion, sina åsikter – allt för att visa Sveriges bredd. Projektet brukar kallas världens mest demokratiska twitterkonto.

Vid niotiden på måndagsförmiddagen blev jag uppringd och fick tillgång till twitterkontot. Så var det dags. Planen var att sätta lite fokus på havet. Jag visste att det skulle bli blandade känslor för det. Det är bara att erkänna; havet ÄR ett mycket smalt ämne TROTS att 71% av planeten är täckt av vatten. Många av de 66000+ som följer @sweden är mer intresserade av kontroversiella uttalanden än hav, forskning och kajak. Havet är ett svårt ämne. Men skam den som ger sig! Jag är en nörd, and I love it!

Under veckan satte jag fokus på Östersjöns havsmiljö, övergödningsproblematiken, överfiske, marint skräp och syresättningsprojektet jag varit inblandad i. Blandat här och var strödde jag pepp om att vi skulle älska havet, besökstips om Västsverige (eftersom det är där jag är ifrån) och om havskajak. Det uppskattades riktigt, riktigt mycket. Min uppväxtort Lysekil fick mycket publicitet, vilket den är värd. En underskattad stad, som dessvärre nästan bara får besök om sommaren trots att den är lika vacker om vintern. Likadant med kajakandet, en enormt starkt växande turistgren på västkusten. Varför begränsa sig att besöka Västkusten till sommaren när alla andra är där då det går minst lika bra att uppleva den på egen hand, utan trängsel, utanför högsäsongen? Och budskapet gick fram.

Mottagandet blev rejält mycket mer positivt än jag hade förväntat mig. Jag fick jättemånga glada tillrop och stundvis överöst med frågor om havet. Folk från andra delar av världen är oerhört nyfikna på vårt land, på vår natur, hur vi tänker om miljö och hållbarhet. Att kombinera det med havet gjorde det mer spännande eftersom det stora blå är en okänd enhet på vår planet. Något måste jag ha gjort bra, för under vecka tillkom fler och fler följare, betydligt fler än dem som slutade följa i panik över min havsnördighet.

Självklart fanns de sura människorna i bakgrunden också; dem som kallade mig diverse okvädesord och som bara ville berätta hur dum jag var som inte twittrade full. Jag visste att dessa skulle dyka upp, det hör dessvärre rollen till. Det är det som är bra med Twitter, det är bara att strunta fullständigt i alla obstinata människor (märkligt nog hade ingen av dem sitt eget ansikte som presentationsbild, vilket kanske inte är så märkligt ändå). Och det gjorde jag. Som man brukar säga, haters gonna hate. Det är dem som är förlorarna.

Jag hade enormt roligt hela veckan och lärde känna många nya människor runt om i världen. Att jag lyckats få ett antal intresserade av havet och Västsverige är bara det en stor framgång för mig. Jag hade också väldigt trevliga samtal med våra grannländer (som mer satsar på officiella turistkonton av klassiskt slag). Jag och Norge bestämde oss för att vi skulle gifta oss igen, och ha en trekant med Danmark, som under de gamla goda dagarna. Vi bjöd in de övriga nordiska länderna till bröllopet, för, som Norge uttryckte det, vi är ju alla en enda stor dysfunktionell familj. Jag kan inget annat än att instämma.

När söndagskvällen så var i antågande kände jag dock att det skulle bli skönt att lämna vidare kontot till nästa person. En vecka räcker att representera sitt land. Men jag är mer stärkt än någonsin innan att vi måste belysa havet mer, lyfta upp dess vackra natur, och bekämpa problemen vi ställer det inför.

Strax innan kl 21 lämnade jag över kontot, tog en whisky och gick och lade mig, nöjd och glad att jag gjort en lyckad insats för att marknadsföra vårt vackra land i världen. Framöver twittrar jag vidare som vanligt under namnet @oceanografen.

Det blir lättare och lättare att ta del av insamlade data från marina bojar, plattformar, satelliter, gliders, flöten och allt annat som finns till havs. I många övervakningssystem överförs data i nära realtid till mottagaren samtidigt som det släpps fritt i ett öppet format för alla att ta del av. I takt med öppenheten kommer också applikationer som underlättar flödet för den enskilda användaren (jag hoppas att även de svenska databaserna blir lika öppna någon gång). En av dessa är Marinexplore, som är ett

Med Marinexplore kan du snabbt och enkelt ta del av mängder av data från jordens alla hav. I biblioteket finns nästan 25000 instrument, som kontinuerligt mäter och sänder data. Det finns över 1 miljarder mätningar att ta del av och spänner över allt från klassiska atmosfäriska (temperatur, vind, tryck, nederbörd, daggpunkt, sikt), hydrografiska parametrar (salthalt, vågor, turbiditet) till biogeokemi (syre, redoxpotential, surhet, plankton). Allt i allt finns just nu 38 parametrar.

Data görs tillgänglig både som stationära serier (till exempel en boj som mäter på samma ställe) och över rummet (till exempel ett Argo-flöte som flyttar på sig). Med ett enda klick kan du hoppa från ett havsområde till ett annat, från en typ av mätningar till en annan eller byta mätsond som du bläddrar musik i din mobil. Många serier kan du visa som grader direkt i gränssnittet, alternativt ladda ner dem till dig själv. Det går också att skapa egna serier från ett visst område. Dessa kan du sedan ladda hem snabbt och bekvämt. Det enda som behövs göras för att använda tjänsten är att koppla ihop det med ditt Facebook-konto.

När vi ändå är inne på tjänster kan jag rekommendera ett besök hos organisationen Let’s Do It och deras Waste Map. Där kan man kartlägga skräpet runt om i världen genom att ta kort på det, geotagga och sända upp till deras hemsida.

I Sverige produceras 115 miljoner ton icke-farligt avfall varje år. Dessutom tillkommer 2,5 miljoner ton farligt avfall. Totalt genererar vi alltså cirka 117,5 miljoner ton avfall. I dessa siffror ingår alla sektorer; gruvindustri, verksamheter och hushåll. Den största avfallsproducenten är gruvindustrin. De står för nästan tre fjärdedelar av det icke-farliga avfallet. Hushållen står för endast 3-4% av hela avfallsströmmen.

Sveriges totala årliga avfall, och framförallt det från gruvorna, bleknar dock i jämförelse med de mängder som varje år dumpas ut i sjöar, floder och hav från andra gruvor runt om i världen. Enligt en rapport från miljöorganisationen Earthworks dumpas minst 180 miljoner ton gruvavfall ut i vattenmiljön, framförallt havet, runt om i världen varje år. Denna siffra anses vara åt det lägre hållet eftersom den är baserad endast på de gruvor som rapporten undersökt. Av de 180 miljoner ton som dumpas kommer 85% från bara fyra gruvor. Det betyder alltså att hela den svenska gruvindustrin är producerar drygt hälften så mycket avfall som de fyra största gruvorna i rapporten gör sig av med till vattenmiljöer tillsammans. Jämför också detta mot de 6,5 miljoner ton hushålls- och industriskräp (mycket plast), som varje år hamnar i havet.

Att göra sig av med gruvavfall i vattenmiljöer sker inte bara i fattiga länder, om man skulle få för sig att tro det. I rapporten finns fall från både Kanada och Norge. I Kanada är det vanligare att avfallet dumpas i sjöar eller floder medan det i Norge snarare är fjordar som drabbas. I havet leds avfallet oftast ner under språngskiktet, även om så inte är fallet alla gånger. Det som hamnar under språngskiktet har svårare att komma upp till ytvattnet eftersom språngskiktet försvårar omblandning med djupare vatten.

Risk finns att tungmetaller eller kemikalier följer med gruvavfallet ut till recipienten. Om det är en flod eller sjö blir påverkan ganska direkt på omgivande miljö. I havet, även om dumpningen sker under språngskiktet, kan man inte räkna med att det stannar där. Det finns alltid en risk att de hydrografiska förutsättningarna förändras under kortare eller längre perioder. Därmed kan en upptransport till ytvatten ske. Men även det ekosystem som befinner sig under språngskiktet påverkas direkt när deponeringen påbörjas. För det mest hänger livet i djupvattnet ihop med det vid ytan, men med olika tidsskalor. Därför kan oönskade tungmetaller och kemikalier transporters upp via det biologiska systemet utan att de fysiska förhållandena ändrar sig.

Earthworks förslag till bättring är att producera mindre avfall (till exempel genom att anlägga underjordiska gruvor istället för dagbrott), torrförvaring och återföring (ta bort vattnet och deponera på land för att sedan lägga tillbaka när gruvan stänger) samt undvika gruvdrift helt i områden där det inte går att undvika avfallsutsläpp till vattendrag eller hav. Ny teknik verkar också tyda på att gruvavfall framöver kan bli en ekonomisk lönsam affär då det innehåller metaller som kanske skulle kunna tas om hand, och därmed minska risken för ytterligare läckage.

Om du inte redan visste det; havet är stort. Det utgör 71% av gjordens yta, är nästan fyra kilometer djupt i snitt och rymmer 97% av allt vatten på jorden. Ändå vet vi ganska lite om det stora blå. Vi har ännu inte kartlagt havet fullt ut och man tror att endast 5% av det har utforskats.

De senaste åren har ett stort internationellt projekt, ARGO, försökt råda bot på detta. I alla fall delvist. Ett system av bojar har lagts ut i världens oceaner. Bojarna sjunker ner till två kilometers djup, där de ligger stilla i cirka tio dagar innan de sakta stiger till ytan igen. På vägen upp mäter de salthalt och temperatur. Några mäter även syre eller andra parametrar, men det är ganska nytt och inte tillgängligt på majoriteten av bojarna. Uppe vid ytan sänder bojen iväg sina data via satellit direkt till forskarna. Därefter sjunker bojen ner till två kilometers djup igen. På så sätt har enorma datamängder insamlats över bara några år, vilket med konventionella expeditioner med forskningsfartyg skulle ha kostat enorma summor pengar.

Med ARGO-bojarna kan klimatförändringar och havsmiljön studeras mer i detalj. Utan bojarna skulle vi ha svårt att uppskatta hur mycket värme som absorberats i havet. Idag vet vi att haven värms upp långt nedanför ytan. Det går också att studera hur havens salthalt förändras över tid, vilket är en viktig aspekt i klimatsystemet eftersom täthetsskillnaderna (som beror på temperatur och salthalt) i havet driver en stor del av havsströmmarna. Bland annat NASA har en hel hemsida med figurer för både havens värmeinnehåll och salthalt.

Ett första delmål var att sätta ut 3000 bojar. Det målet uppnåddes i november 2007. Sedan dess har ytterligare bojar satts ut. Den senaste siffran visar att nästan 3650 bojar flyter omkring i havet. Det är en täthet på 0,00001 bojar per kvadratkilometer, eller knappt 9900 kvadratkilometer per boj. Jämfört med Sveriges yta skulle det betyda ungefär 4,5 bojar per “Sverigeyta”.

Varje år “dör” ett antal bojar. Det betyder att batteriet tar slut eller att de sköljs upp på land. Därför måste hundratals bojar tillsättas varje år för att upprätthålla systemet. Ungefär 750 bojar per år sätts ut, vilket inte bara ersätter de gamla döda bojarna, men också fortsätter utvidga systemet.

I juli 2012 hade 27 länder bidragit med bojar inom ARGO-projektet. Sverige har ingen aktiv boj i dagsläget, men har enligt SMHI köpt in två stycken. Finland har sedan tidigare fem stycken och Norge tre. Finland satte en av sina bojar i Östersjön, vilket är den enda som återfinns där. De två svenska inköpta bojarna testat också för närvarande i Östersjön, men är inte aktiva inom ARGO-projektet. USA har bidragit med flest bojar och hade i juli 1891 stycken runt om i världshavet.

Projektet har gjort det lätt att följa både utvecklingen och rörelserna av nuvarande och framtida bojar, få tillgång till data och har utvecklat en bra plugin till Google Earth för att visualisera bojarnas placering, hur de förflyttat sig över tid och senaste uppmätta profil.

Här kan du klicka för att komma till projektets hemsida.

Har du Google Earth kan jag rekommendera att dessutom ladda ner denna insticksfil för att visualisera projektet.

På många arbetsplatser är kaffemaskinen central för verksamheten. Inte bara ger den många en behövlig injektion av dagliga dosen koffein, men fungerar också som en naturlig samlingsplats för medarbetarna. Många är starkt beroende av kaffet, trots allt, koffein är en drog. På de de flesta kaffestinna arbetsplatser lämnar kollegor sällan sina krypin utan en kaffekopp fastkilad i ett starkt grepp.

Kaffe är så välintegrerat i vårt samhälle att det ibland glöms bort att en liten grupp människor faktiskt inte dricker detta elixir alls. Det kan skapa en form av segregation och känsla av diskriminering. Och om kaffeautomaten går sönder utbryter närmast anarki på arbetsplatsen – för hur skall man kunna överleva!?

Svenskarna dricker mycket kaffe. Överlag ligger de nordiska länderna i topp gällande kaffekonsumtion. Nästan 10 kg kaffe trycker en svensk i sig per år (dock en nergång med ett kilo sedan 1970-talet). Det motsvarar 167 liter per person och år, 1336 koppar per år eller knappt fyra koppar per dag.

I dessa tider, när vattenbesparing börjar bli allt mer viktigt, kan det vara värt att understryka att kaffedrickandet förbukar mer vatten än vad man kanske först tror, i vart fall om hela kedjan gås igenom; från planta till kopp. Det tänker inte många på. Enligt en rapport från FN behövs 140 liter vatten för att brygga en enda kopp kaffe (i snitt 125 ml). Koppens volym är inte ens 0,1% av totala vattenvolymen som behövs. Räknar vi vidare betyder detta att en genomsnittlig svensk behöver förbruka 187 kubikmeter vatten varje år, eller lika mycket som en genomsnittlig villas årliga vattenförbrukning, för att stilla dricka sin kopp. För hela landet blir det 53 kubikmeter per sekund! Det är nästan en tiondel av flödet i Göta älv.

Dem som dricker te gör istället av med 34 liter per kopp – där koppen dessutom är dubbelt så stor (250 ml jämfört med 125 ml för kaffe). Tyvärr saknas uppgifter för hur många koppar te som egentligen dricks i Sverige, även om Wikipedia uppger att konsumtionen årligen är 0,4 kg per person. Antaget att man använder hälften så mycket te jämfört med kaffe (vikt torrvara), dvs 1,5 gram te per kopp, betyder detta att svenskarna dricker 267 koppar te per år och person. Räknat på totala mängden vatten förbrukar tedrickarna 9 kubikmeter vatten per person och år eller knappt 3 kubikmeter per sekund utslaget för hela landet. Det är bara 5% av kaffedrickandets volymflöde (eller en droppe i Göta älv).

Skoj statistik åt sido, varför är det här egentligen viktigt? Av flera anledningar. För det första påskyndar kaffedrickandet förbrukningen av våra färskvattenresurser. Tömning av grundvatten och andra färskvattenreservoarer får, tillsammans med global uppvärmning, havsytan att stiga. Nu vill jag inte skylla stigande vattenstånd på kaffedrickarna, men det är en bidragande orsak. Kaffet som dricks upp måste ju ut ur kroppen någon gång. Det spolas oftast ner via toaletten. Därmed blir flödet ännu större.

För det andra börjar koffein nu hittas längs våra kuster. Detta skall inte finnas där. Koffein är ett gift för många växter och djur. Även för människan. Det är en form av drog. Att de nu hittas i havet tyder på en effekt bortom den vi egentligen hade tänkt oss, att koffeinet tar sig ut i naturen och kan ställa till problem där.

För det tredje, och detta är kopplat till första punkten, förbrukas vattenresurser som behöver bevaras. Visst, det finns ännu mer vattenslukande aktiviteter att ägna sig åt, för att inte tala om de olika regionernas interna vattenbelastning (mycket av vattnet till kaffe- och teväxterna kommer från monsunregn). Det går alltid att relativisera det mesta och vi har alla våra val, men färskvattentillgång är ett reellt problem på många håll. Det är inte ett problem som drabbar främst utvecklingsländer, även om den individuella skadan blir större. Västvärlden står också inför ett problem. I Sydeuropa är färskvattentillgångarna redan på väg att sina. I stora delar av Central- och Västeuropa kan man skönja en nedgång. I USA börjar det bli allt mer ont om färskvatten. Även om det inte är dessa länder som odlar kaffe eller te så är det att få igång tankegången som är viktig. Satt på sin spets; av de 140 litrarna som gick åt till den senaste kopp kaffe, kanske var det någon deciliter av dem som skulle kunna ha gått till ett törstigt djur eller människa långt bort.

Omblandning i havet är viktigt för hela klotets invånare. Det kan påverka klimatet i väldigt stor utsträckning, men också för till eller bort näringsämnen och därmed stimulera ekosystem. Tyvärr kan det emellanåt vara svårt att blanda havet eftersom det krävs energi att blanda om densitetslagren.

Vind och tidvatten brukar anses vara de viktigaste komponenterna för att blanda om havet. Sedan en tid tillbaka har några däremot föreslagit att havets organismer, från det minsta plankton till den största valen, också hjälper till med omblandning i så kallad biomixing. Det skulle i så fall betyda att djurens rörelser, åtminstone till en viss del, påverkar vårt klimat.

I en ny studie på kaskeloter vid Hawaii har man funnit att de bidrar till att blanda om havet. Deras stora kroppar rör sig genom vattenmassan, vilket skapar flöde i vattnet från en plats till en annan – både från djupet och uppåt, och från ytan till djupet.

Rörelserna har effekt på mängden närsalter i vattnet. I studien har kväve studerats. Valarna transporterar någonstans i närheten av en miljon kilo, eller 1000 ton, från djupvattnet upp i det område som kallas för eufotiska zonen. Denna ‘zon’ är det område från ytan och neråt där tillräckligt med ljus finns för fotosyntes att pågå. Tillförsel av kväve i detta område ger alltså extra mat till de plankton som lever närmast ytan. Bara runt Hawaii beräknas den extra tillförda kväven från kaskeloternas rörelser bidra med att 600 ton kol binds i havet via primärproduktion.

Valpopulationen i Stilla havet är mindre idag än vad den var innan kommersiell jakt startade. Studien ger ett intressant räkneexempel på vad det har “kostat” i primärproduktion att jaga valarna. Stilla havet har gått miste om 10 000 ton kol, som skulle ha kunnat bindas i havet om ingen jakt hade bedrivits. I dessa klimatförändringstider är det värt att fundera på, eftersom all kol som binds i havet ger mindre kol i atmosfären, och därmed mindre antropogen växthuseffekt.

När Charles Moore begav sig ut på Stilla havet i sin nyinköpta katamaran i mitten av 1990-talet visste han inte att den seglatsen skulle förändra hans liv. Vad han upptäckte då skulle bli känt som the great Pacific garbage patch, syftandes på de stora ansamlingar av skräp mitt ute i Stilla havet. I media har detta uppmärksammats som stora flytande kontinenter av skräp, även om det så klart är en massmedial hype. Snarare handlar det om en soppa av avfall i varierande storlek.

Framsida Plastic Ocean

I en ny bok med titeln Plastic Ocean går Moore i närkamp med problematiken. Något måste göras åt nedskräpningen, och något måste göras nu. Vi kan inte sitta och vänta längre.

Du producerar ungefär ett halvt ton skräp varje år. Trots allt, tänk på alla matrester, förpackningar och annat som du slänger varje år. Du lever också i en del av världen där det mesta av skräpet tas om hand på ett effektivt sätt, antingen genom förbränning eller materialåtervinning. Men Skandinavien är en global anomali. Nästan inga andra länder har samma typ av högeffektiv sophantering eller återvinning. Globalt kommer en stor del av allt skräp ut i naturen, det omhändertas inte ordentligt. Betänk också att plast utgör en allt större del av skräpvolymerna. Plast kan inte brytas ner i naturen, framförallt inte i havet!

För bara några år sedan passerade vi en historisk vändpunkt; det produceras mer plast än kött på jorden. Skillnaden är att köttberget äts upp medan plasten ligger kvar i naturen i väldigt lång tid framöver. Det enda sättet för plast att försvinna från vår värld är om det förbränns. Bara en liten bråkdel av all plast förbränns idag. Dessutom beräknas att kanske så mycket som 10-15% av all plast varje år slutar i havet. Där är det kallt, mörkt och förhållandevis lite syre – brist på allt som behövs för att överhuvudtaget kunna bryta ner plast.

Marint skräp, som till 90% består av plast, har en oerhörd påverkan på havets ekosystem. Nästan alla fiskar, fåglar, sälar, valar, sköldpaddor och annat har plast i magen. På punkt efter punkt redogör Moore för hur vårt slit-och-slängsamhälle sakta svälter och kväver havet och dess invånare. Tragiskt nog sker detta dels med industrins goda minna och konsumentens ovetskap eller ignorans.

På ett annat plan har vi också den undermedvetna kunskapen om att plast innehåller en mängd kemikalier, tillsatta för att ge produkten just den egenskap som behövs. I boken får vi en genomgång av de vanligaste kemikalierna, vad de gör med din kropp och hur lätt de kan undkomma plasten och hitta sin väg ut i naturen. Du vet väl att en stor andel av bäbisleksaker är så giftiga att de dödar fiskar inom några dagar, att upp till 5% av en slang för intravenöst bruk försvinner in i patienten när kemikalier lakas ut och att bisfenol-a, som används i PET-flaskor, plastmuggar och konservburkar kan störa fortplantningsförmågan?

I sammanhanget är det också intressant att som forskare läsa att Moore, trots sin upptäckt, stöter på liknande hinder i processen mellan upptäckt och spridning av kunskap. Jag känner den allt för väl. Det är likadant med Moores väg. Frustrationen i vissa situationer att alla fortsätter i gamla hjulspår och av att oviljan att inte vilja förstå vad jag vill ha sagt. Systemet är trögt, ofta inte helt fritt från intressefraktioner av olika slag. Ny kunskap får ofta stå och stampa utanför rummet i lång tid innan den släpps in. Och då skall man bete sig som tacksam att man överhuvudtaget fick komma till tals.

Det första budskapet Moore sänder är att våra små val har en avgörande påverkan på framtidens hav. Trots det handlar det inte om att förbjuda plast. Det går inte, det vill vi inte. Det finns många positiva effekter av tillexempel plastförpackningar (till exempel bättre hållbarhet och kraftigt minskade CO2-utsläpp jämfört med traditionella material). Upp till 10% av världens oljeproduktion går idag till plasttillverkning, men en ny generation plast är på väg. En generation som inte kräver fossila bränslen. Trots det är vi fortfarande långt ifrån att lösa problemet med nedbrytbarhet i marina system.

Det andra budskapet är kanske lite mer chockerande. Det är inte bara klimatförändringar som kommer förändra vår värld. Plast utgör kanske ett minst lika stort hot mot haven.

Boken, som inte finns på svenska, vänder sig mest till en amerikansk publik, framförallt en som bor på den amerikanska västkusten. Stilla havet står i centrum och ytterst lite tas upp om andra globala hav. Är man intresserad av en grundläggande historia om plastproblematiken i samhället och vilka effekter det kan ha, tycker jag boken är mycket läsvärd. Du kan hitta den via exempelvis Bokus eller Adlibris.

Nedskräpning är ett problem för alla jordens hav. Västerhavet och Östersjön är långt från skonade av nedskräpning. Faktum är att problemet är ganska stort i till exempel Bohuslän. Tyvärr har det ännu inte uppmärksammats i någon större utsträckning. Nedan ser du två bilder från Lysekil. De är tagna på juldagen 2011 och visar övergivna fiskenät och allmänskräp som spolats upp på land efter stormarna strax innan julhelgen.

Nät som trasslat in sig i en stam

Skräp som spolats upp efter en storm. En stor del är trä, vilket snabbt bryts ner i naturen. Resten är är olika typer av plast, som inte bryts ner; dunkar, flaskor, handskar, skor, rep, frigolit...