Framsida Plastic Ocean

Du producerar ungefär ett halvt ton skräp varje år. Trots allt, tänk på alla matrester, förpackningar och annat som du slänger varje år. Du lever också i en del av världen där det mesta av skräpet tas om hand på ett effektivt sätt, antingen genom förbränning eller materialåtervinning. Men Skandinavien är en global anomali. Nästan inga andra länder har samma typ av högeffektiv sophantering eller återvinning. Globalt kommer en stor del av allt skräp ut i naturen, det omhändertas inte ordentligt. Betänk också att plast utgör en allt större del av skräpvolymerna. Plast kan inte brytas ner i naturen, framförallt inte i havet!

För bara några år sedan passerade vi en historisk vändpunkt; det produceras mer plast än kött på jorden. Skillnaden är att köttberget äts upp medan plasten ligger kvar i naturen i väldigt lång tid framöver. Det enda sättet för plast att försvinna från vår värld är om det förbränns. Bara en liten bråkdel av all plast förbränns idag. Dessutom beräknas att kanske så mycket som 10-15% av all plast varje år slutar i havet. Där är det kallt, mörkt och förhållandevis lite syre – brist på allt som behövs för att överhuvudtaget kunna bryta ner plast.

Marint skräp, som till 90% består av plast, har en oerhörd påverkan på havets ekosystem. Nästan alla fiskar, fåglar, sälar, valar, sköldpaddor och annat har plast i magen. På punkt efter punkt redogör Moore för hur vårt slit-och-slängsamhälle sakta svälter och kväver havet och dess invånare. Tragiskt nog sker detta dels med industrins goda minna och konsumentens ovetskap eller ignorans.

På ett annat plan har vi också den undermedvetna kunskapen om att plast innehåller en mängd kemikalier, tillsatta för att ge produkten just den egenskap som behövs. I boken får vi en genomgång av de vanligaste kemikalierna, vad de gör med din kropp och hur lätt de kan undkomma plasten och hitta sin väg ut i naturen. Du vet väl att en stor andel av bäbisleksaker är så giftiga att de dödar fiskar inom några dagar, att upp till 5% av en slang för intravenöst bruk försvinner in i patienten när kemikalier lakas ut och att bisfenol-a, som används i PET-flaskor, plastmuggar och konservburkar kan störa fortplantningsförmågan?

I sammanhanget är det också intressant att som forskare läsa att Moore, trots sin upptäckt, stöter på liknande hinder i processen mellan upptäckt och spridning av kunskap. Jag känner den allt för väl. Det är likadant med Moores väg. Frustrationen i vissa situationer att alla fortsätter i gamla hjulspår och av att oviljan att inte vilja förstå vad jag vill ha sagt. Systemet är trögt, ofta inte helt fritt från intressefraktioner av olika slag. Ny kunskap får ofta stå och stampa utanför rummet i lång tid innan den släpps in. Och då skall man bete sig som tacksam att man överhuvudtaget fick komma till tals.

Det första budskapet Moore sänder är att våra små val har en avgörande påverkan på framtidens hav. Trots det handlar det inte om att förbjuda plast. Det går inte, det vill vi inte. Det finns många positiva effekter av tillexempel plastförpackningar (till exempel bättre hållbarhet och kraftigt minskade CO2-utsläpp jämfört med traditionella material). Upp till 10% av världens oljeproduktion går idag till plasttillverkning, men en ny generation plast är på väg. En generation som inte kräver fossila bränslen. Trots det är vi fortfarande långt ifrån att lösa problemet med nedbrytbarhet i marina system.

Det andra budskapet är kanske lite mer chockerande. Det är inte bara klimatförändringar som kommer förändra vår värld. Plast utgör kanske ett minst lika stort hot mot haven.

Boken, som inte finns på svenska, vänder sig mest till en amerikansk publik, framförallt en som bor på den amerikanska västkusten. Stilla havet står i centrum och ytterst lite tas upp om andra globala hav. Är man intresserad av en grundläggande historia om plastproblematiken i samhället och vilka effekter det kan ha, tycker jag boken är mycket läsvärd. Du kan hitta den via exempelvis Bokus eller Adlibris.

Nedskräpning är ett problem för alla jordens hav. Västerhavet och Östersjön är långt från skonade av nedskräpning. Faktum är att problemet är ganska stort i till exempel Bohuslän. Tyvärr har det ännu inte uppmärksammats i någon större utsträckning. Nedan ser du två bilder från Lysekil. De är tagna på juldagen 2011 och visar övergivna fiskenät och allmänskräp som spolats upp på land efter stormarna strax innan julhelgen.

Nät som trasslat in sig i en stam

Skräp som spolats upp efter en storm. En stor del är trä, vilket snabbt bryts ner i naturen. Resten är är olika typer av plast, som inte bryts ner; dunkar, flaskor, handskar, skor, rep, frigolit...

Superkontinenten Gondwana bröts upp för 150 miljoner år sedan när nuvarande Indien, Australien och Antarktis separerade. De nu funna och sjunkna öarna skulle kunna vara rester från denna händelse. Stenprover från dem visar att de rent geologiskt passar ihop i ett sådant pussel. Öarna ger också nya inblickar hur det gick till när Gondwana bröts upp och dagens kontinenter tog form. Kanske måste jordens historia delvis omskrivas efter dessa rön.

Fyndet bekräftar åter igen att vi vet väldigt lite om havets botten. Första atlasen över världshavets botten kom i slutet av 1970-talet, tio år senare än en motsvarande atlas för vår måne. Ännu har större delen av södra halvklotets havsbottnar inte undersökts ordentligt. Omkring 5% av världshavet har utforskats och besökts. Så det finns mycket kvar att göra. Havet lurar på många spännande hemligheter.

Cigarettfimpen är giftig oavsett vilken kvantitet det gäller. Det är filtret i fimpen som innehåller giftet. När den kommer ut i naturen lakas giftet ut och tas upp av ekosystemet. Inte så smart. På torra land bryts en fimp ner över en tioårsperiod, så du kan förstå att det blir en hel del fimpar på land när bara svenskarna själva slänger en miljard fimpar i naturen varje år.

För havets del är det ännu värre. De flesta känner nog till att havet är svårt nedskräpat, att det längs den svenska Bohuskusten sköljs iland mer än 5000 kubikmeter, eller 450 ton, skräp varje år. Eller för den sakens skull, medvetet och omedvetet kastas, sköljs och blåses 200 ton kg skräp VARJE SEKUND ut i världshavet. Av skräpet i havet är plasten det största problemet, men av skräpvolymen som flyter i land tyder studier på att det i vissa områden är 40% cigarettrelaterat skräp; fimpar, plastförpackning, kartong och annat. Uppskattningar gör gällande att 850000 ton cigarettfimpar flyter omkring i våra hav. Det är en tillförsel på nästan 30 kg fimpar per sekund. Det tros att 4,5 miljarder cigarettfilter slutar i naturen, på land eller i havet, varje år.

Och varje fimp, som på land tar tiotals år att bryta ner, kan i havet ta hundratals år. Och varje fimp är giftig, inte minst även för havets bräckliga ekosystem. Fyra cigarettfilter kan inom ett dygn förgifta en liter vatten så mycket att 50% av fiskarna som simmar däri dör. Så giftigt är en fimp. Finns det dessutom tobak kvar i cigarettfimpen blir giftigheten fyra gånger så stark!

Så om du är rökare, tänk på det nästa gång du slänger din fimp. Hur många döda fiskar är din cigarett värd?

Resultaten, som gick på tvärs mot det mesta, får nu en lite intressant spinn i och med en annan nyligen publicerad artikel i Marine Ecology Progress Series. Genom att utrusta 3000 torskar med små dataloggers, som registrerade temperatur flera gånger per dygn, i flera geografiska regioner (allt från Östersjön till Nordatlanten) och därefter fånga dem igen (cirka 900 torskar återfångades, varav data från 384 stycken kunde användas) fick författarna en detaljerad bild av hur torskarna i de olika regionerna rör sig, och inom vilka temperaturfält.

Intressant nog fann studien att torsken faktiskt är en ganska värmetålig fisk. I vissa geografiska områden simmade fiskarna omkring i temperaturer så kallt som -1,5 grader, medan de på andra ställen simmade i nästan tjugogradigt vatten. Snacka om skillnader i temperatur! Däremot, och detta bör understrykas, sökte sig alla torskbestånd till ungefär samma temperatur när de skulle leka. Vattentemperaturer på 1 till 8 grader verkar vara optimalt för torsken vid lek, och det är också detta som kan vara problem med klimatförändringar. Om temperaturen förändras kan det påverka var leken sker både geografiskt och tidsmässigt. Dessutom är torskynglen något mindre toleranta för varma, eller allt för kalla, vatten och det kan påverka deras tillväxt.

I övrigt verkar klimatförändringar, i rent direkt påverkan, vara relativt begränsad. Åtminstone är det väldigt svårt att påvisa. Torskens huvudsakliga faktorer för överlevnad och trivsel är om det finns mat, mängden tillgänglig mat samt antal rovdjur i området. Alla dessa tre faktorer är viktigare än vilken vattentemperatur de simmar i.

För den intresserade finns mer information om torskprojektet, som studien är en del av, på Havsmiljöinstitutets hemsida.

Skräp i havet är ingen vacker syn

I Stilla havet finns en flytande skräphög som uppmärksammats en del på senare år. Skräphögen är ingen “hög” som sådan, utan en anhopning av skräp, framförallt plast, i ett område i norra Stilla havet. För några år sedan gav upptäckten av denna skräpanhopning stort genomslag i media (se exempelvis The Telegraph och Aftonbladet) och ytterligare bevis på hur vi förstör våra hav var ett faktum.

Glädjande nyheter når oss nu när det kanske visar sig att problemet inte är helt så stort som vi först trott. Angelicque White, lektor vid Oregon State University, hävdar att ansamlingen av skräp inte är så hög som vi trott och att storleken inte alls är dubbla Texas storlek (något som bland annat den svenska Wikipediaartikeln hävdar). Istället kan storleken vara cirka 1% av Texas yta, även om det också är stort (ungefär som Medelpads yta).

White bemöter också påståendena att massan av plasten i haven är större än vikten av alla plankton, och att mängden plast ökat tiofaldigt i havet sedan 1950-talet – något som helt enkelt inte är sant.

Det är självklart goda nyheter om problemet inte är så stort som vi trott, men det betyder inte att vi inte skall bry oss om skräp i havet. Tvärtom. Vi måste lära oss att ta hand om det avfall vi producerar och se till att inte “gömma” det i havet. White har gjort beräkningar på hur mycket energi som krävs för att fiska upp all plast ur havet, och den siffran är inte kul att höra. Det skulle krävas 250 gånger mer energi att få upp platsen jämfört med energin som fick dit den. Plast hör inte havet till. Basta!

Det har inte varit helt lätt att besvara frågan vart havets delning skedde. I de allra flesta fall hör vi talas om Röda Havet i allmänhet. Skulle detta vara korrekt har det föreslagits att passagen ägde rum någonstans i Suezviken, men också Akabaviken har föreslagits. Senare teorier fastslår istället att uttåget ägde rum någonstans i närheten av Nilens delta, som mynnar ut i Medelhavet. I den svenska översättningen används namnet Sävhavet, vilket kan vara en mer korrekt översättning än Röda Havet. Säv, eller vass, fanns det gott om vid sjöarna i Nildeltat och längst kusten öster därom. Lake Manzala är en av de sjöar som är starkaste kandidaten för händelsen.

Men även om det inte går att fastslå exakt plats för uttåget ur Egypten är det ändå oerhört intressant om det finns en fysikalisk förklaring till fenomenet. Något som nedtecknades för tusentals år sedan behöver inte nödvändigtvis återge historien korrekt. Tvärtom. Om händelsen inte skrevs ned omedelbart, utan var en muntlig tradition under en längre tid, finns risken att överdrifter och fiktiva händelser introduceras i berättelsen för att förstärka återberättandet. Om detta vet vi inget. Däremot vore det underligt om inte de bibliska texterna genom tidens tand utsatts för sådan transformation, framförallt då de allra flesta andra texter vi hittar och som beskriver vår historia, måste betraktas med yttersta skepsis innan de kan bedömas som korrekta.

Den fysikaliska förklaringen till att havet delade på sig har varierat kraftigt, allt från tsunamis, vulkanutbrott på Santorini, vindar och gudomliga krafter. Det första stället som ger en ledtråd hur händelsen skedde är Bibeln självt. I andra moseboken står följande:

Mose sträckte ut sin hand över havet, och Herren drev undan havet med en stark östanvind, som blåste hela natten. Så gjorde han havet till torrt land. Vattnet klövs, och israeliterna gick torrskodda tvärs igenom havet, medan vattnet stod som en vägg på båda sidor. 2 Mos 14:21-22.

Nyckelordet här är den starka östanvinden. Om det är en gudomlig skapelse eller ej är ju inget som är speciellt viktigt i sammanhanget eftersom det mest intressanta är hur uttåget skedde. Redan 1992 publicerade Doron Nof och Nathan Paldor en oceanografisk förklaring till hur uttåget ägt rum. Förvisso ansåg de att händelsen ägt rum i Suezviken, men förklaringen var att en stark vind blåst i nord-sydlig riktning och på så sätt blottlagt ett område i norra viken där israeliterna kunnat passera. De undersökte också möjligheten för en tsunami och fann att även det skulle kunna vara en förklaring, även om det är svårt att veta vad som skulle ha orsakat den. I en helt ny studie, som utkom i augusti, ges vinden åter en central roll. Genom att modellera Lake Manzala, bräckvattenlagunen innanför Port Said, kunde förutsättningar för uttåget återskapas. Om en östlig vind blåser med konstant styrka om 28 m/s kommer vattnet att tryckas undan så att botten exponeras. Under dessa förhållanden skapas en cirka 4 kilometer lång och 5 kilometer bred landtunga under 4 timmar. Om Moses och israeliterna var på plats just när så skedde skulle de alltså ha tid att ta sig över samtidigt som eventuella eftersläntare, som exempelvis Egyptierna som jagade dem, skulle missa chansen. En liknande händelse har också inträffat i modern tid. År 1882 sänkte en stark vind Lake Manzalas vattenstånd tillräckligt mycket för att blottlägga stora arealer av botten i fria dagen.

Följande video visar en animation av händelsen så som studien föreslår:

Jag misstänker att diskussionen inte slutar här. Om händelsen är korrekt återberättad enligt Bibeln eller om den har en mer fysikalisk förklaring lär diskuteras så länge människan existerar, om inte längre…

I takt med att havens tillstånd blir omskrivet i allt fler artiklar, rapporter och pamfletter seglar frågeställningen upp i allt flers medvetanden. De svenska politiska partierna har börjat ta frågan på allvar, och den sittande regeringen är den första som gjort en öronmärkt storsatsning (500 miljoner) på området. Samtidigt är två tredjedelar av svenskarna idag oroliga för havsmiljön och placerar den frågan bland topp tre miljöproblem (osäkert hur det definieras) i Sverige. Det är tragiskt att jag skall behöva bli glad för en sådan nyhet. Men… äntligen!

När nu havsfrågor blir allt viktigare måste lättillgängliga mumsbitar serveras för folket att ta åt sig så de kan sätta sig in i frågan. Vi som arbetar i det marina Sverige måste nu börja mätta den stora efterfrågan som börjar byggas upp och visa på den otroliga mångfald som svensk havsmiljöforskning erbjuder; från strandkant till djuphav, från pol till pol. Det finns just nu ganska klen infrastruktur för kommunikation av marina frågor – från akademin, myndigheter till allmänhet och tillbaka. Vem skall sköta det? Ja, vi har ju det nyligen inrättade Havsmiljöinstitutet och den kommande havsresursmyndigheten. Dessa två organisationer har en stor och tuff uppgift att tackla. Vid ett seminarie hos FORMAS diskuterades nyligen dessa frågor, och behovet är uppenbart. Större insatser behövs och kommunikationsstrategierna måste formas, byggas och sjösättas – snarast! Det börjar röra på sig… äntligen!

Över 4000 människor har försökt klättrat upp till jordens tak, Mount Everest. Nästan 3 av 4 har lyckats. Drygt 200 personer har dött under sitt försök.

Två personer har besökt jordens djupaste plats. Ett oräkneligt antal personer har dött till sjöss. Men så består jordens yta till 71% av hav.

Det kan vara intressant att sätta de olika momenten och mänsklig fördelning, utan att för den sakens skull lägga någon värdering i det.

För att vara lite petig så finns det en passage jag dock inte köper i pressreleasen:

Temperaturerne har de seneste 10 år været væsentlig højere end i 1920-40erne og det er derfor nærliggende at antage, at i hvert fald nogle af de mange nye fiskearter er kommet til som følge af øgede havtemperaturer.

Med ett sådant uttalande tycker jag man går lite över gränsen, även om det är varmare vatten som kommit upp i Nordatlanten. Temperaturen på Grönland har inte varit väsentligt högre de senaste årtiondet än det var under första halvan av 1900-talet. Däremot är det ungefär lika varmt nu som då, vilket temperaturgrafer från danska meteorologiska institutet tydligt visar. Kanske är det bara jag, men biologer tenderar att snabbare hoppa till klimatförändringar som förklaringsmodell än vad andra naturvetare gör. Men det är ju en bisak, det är kul att grönlänningarna i framtiden kan få ett bättre fiskeri med fler arter att fånga. Bra för deras ekonomi nu när de åter börjar driva frågan att bli självständiga från Danmark.