Scenen är hämtad från hur det kunde ha sett ut en frusen dag vintern 1564. Den så kallade lilla istiden var fullt pågående och hade hela norra hemisfären i sitt kyliga grepp. Lilla istiden var en klimatperiod från 1300-talet fram till slutet av 1800-talet. Den är känd främst på grund av sina kalla vintrar och en del perioder av missväxt, men framförallt också att den stod i stark kontrast mot den varma medeltida värmeperioden som precis avslutats. Trots namnets anspelning på glacialer var den lilla istiden inte homogent kallt. Det fanns stor variation även inom denna period.

Lilla istiden var, precis som den medeltida värmeperioden, något som påverkade temperaturerna i hela norra hemisfären enligt en ny studie från Stockholms universitet. Det var alltså inte några regionala eller lokala klimatperioder, vilket man tidigare trodde. Från att ha varit ganska varmt runt 1000-talet kastades norra halvklotet in i en köldperiod, som varade i nästan 500 år. Det var också under den tiden som Europa kämpade för sin överlevnad i krig, svält och katastrof, år efter år.

Orsaken till lilla istidens uppkomst har diskuteras under lång tid och flera hypoteser har lagts fram. Kanske var det variation i solstrålning, en tillfällig minskning i Golfströmmens styrka, digerdöden som gjorde att mer koldioxid lagrades in i växande skogar eller kanske ökad vulkanisk aktivitet.

I en ny rapport drar man slutsatsen att lilla istiden kom snabbt. På bara 25 år, mellan åren 1275 och 1300, utbröt en serie våldsamma vulkanutbrott, som omslöt jorden in i en period av långvarig kyla. Vulkanutbrott tillför atmosfären mängder med små partiklar, så kallade aerosoler, som kan reflektera (men också absorbera) inkommande solstrålning. De kan därför ha stor påverkan på klimatsystemet, på både kort och lång tidskala.

Alla partiklar i atmosfären skärmade av jordytan från solens värmande strålar. Is i form av glaciärer och havsis, växte till sig. Samtidigt transporterades mindre värme än tidigare norrut i havets strömmar. Mindre värme till polerna innebär mer is. Havsis innehåller knappt någon salt. Isexporten från Arktis ökade, vilket medförde ökad utspädning av vattnet i området där djupvatten normalt bildas. Mindre djupvattensbildning betyder att havsströmmarna försvagades något. Processen blev självförstärkande.

Även om aerosolerna från de första vulkanutbrotten snart hade försvunnit ut ur atmosfären tar det tid för klimatsystemet att komma på fötter igen. Ytterligare ett stort vulkanutbrott i mitten av 1400-talet tippade över systemet till ett nytt läge där kyla blev normalt. Så förblev det tills slutet av 1800-talet då värmen återvände och klimatet intog ett nytt läge. Upptiningen hade börjat. Temperaturer likt dem på vikingatiden återvände.

Vi vet att glaciärer växte till sig under den lilla istiden. Det finns åtskilliga berättelser om hur byggnader och hela byar krossades att växande ismassiv. Vi vet också från flera skriftliga källor att is tillhörde ovanligheterna i Nordatlanten innan och runt 1000-talet. Det var då vikingarna koloniserade Island och Grönland. Omkring 1300-talet försvårades fartygstrafiken i Nordatlanten på grund av fler isberg i området. Det skulle dröja till 1900-talet innan isbergen åter blev ovanliga.

Det som senare skulle bli Gibraltar sund stängdes och öppnades flera gånger. För omkring 5,6 miljoner år sedan stängdes Gibraltar sund en sista gång. Vattnet innanför, det område vi idag känner som Medelhavet, blev isolerat från världshavet. Klimatet var, precis som nu, åt det torrare hållet, varför vattennivån i bassängen snabbt sjönk. På bara ett årtusende hade vattenytan sjunkt flera kilometer. På vissa platser låg vattenytan fem kilometer under världshavet och flera små sjöar, med extrem hög salthalt (likt Döda havet), hade bildats.

Men så för 5,3 miljoner år sedan öppnades Gibraltar sund upp igen. Vattnet utanför forsade in och började fylla upp bassängen. Denna händelse kallas zanclean flood. Enligt en studie, som publicerades häromåret, gick det väldigt snabbt att fylla upp Medelhavet. Någonstans mellan ett par månader och två år tog det.

För att så mycket vatten skall hinna flöda in måste 100 miljoner kubikmeter vatten per sekund rinna in. Det ungefär lika mycket vatten som flödar i Golfströmmen. Hastigheten tros ha varit uppåt 40 meter per sekund och vattenståndshöjningen inne i bassängen kan tidvis ha uppgått till 10 meter per dag.

Om vi antar att man kunde omvandla inflödet till energi, precis som i turbiner vid vattenkraftverk, skulle man det motsvara ungefär den mängd värme som Golfströmmen transporterar på ett år eller 4% av den rörelseenergi som Chicxulubmeteoriten hade för 65 miljoner år sedan då den slog ner på Yucatanhalvön.

Medelhavet är fortfarande ett lite udda hav. Gibraltar sund är trångt och salthalten i Medelhavet är högre än i Atlanten eftersom avdunstningen är större än tillförseln av sötvatten. Det betyder att Medelhavet fungerar omvänt Östersjön; ytvatten från Atlanten flödar in genom Gibraltar sund. Nettonederbörden är negativ, vilket betyder att ytvattnet blir saltare och sjunker till botten. Bottenvattnet flödar sedan ut genom Gibraltar sund.

Om några miljoner år kommer Medelhavet återigen försvinna, precis som alla andra hav på jorden. Kontinenternas rörelser ändrar hela tiden jordens “ansikte”. För Medelhavets del kommer Afrika att fortsätta trycka upp mot Europa. Förutom Alperna finns det i östra Medelhavet redan tecken på hur bergskedjor bildas. Cypern, Kreta och andra grekiska öar är exempel på detta.

Enligt de isländska sagorna företog sig vikingen Ari Massan år 983 den snabba seglatsen. Sex dagars segling för att avverka nästan 3100 kilometer. För att klara det skulle Ari behöva segla med en medelhastighet på 21,5 kilometer i timmen eller 11,6 knop.

De fartyg som hittats från vikingatiden uppskattas ha haft en medelhastighet på 5 till 8 knop (eller mellan 9 och 15 kilometer i timmen). Topphastigheten bör dock ha varit så hög som 15 knop (28 kilometer i timmen). Om Ari höll topphastigheten under hela seglatsen skulle resan kunna klaras på knappt fem dagar. Rent teoretiskt skulle det alltså gå. Men nej, knappast gick det så. Sällan håller ett fartyg maxfart hela sträckan. Baserat på medelhastigheten skulle det dessutom ta minst 10 dagar, och det endast under absolut ideala förhållanden och dygnet runt. Medelhastigheten bör ha varit lägre än så.

Kopior av landnamsboken har överlevt fram till våra dagar. Eftersom de är kopior har de någon gång under medeltiden kopierats på det gamla tidskrävande sättet; någon har suttit och skrivit av originalboken. Fel uppstår lätt.

Enligt texten skulle överfarten varit mycket hård och blåsig, vilket fått Ari att avsky resan. Det berättas också att han vägrar återvända till Irland. Kanske var han livrädd för att ge sig ut på havet igen efter en tuff överfart?

Det anges också i texten att resan, med romerska tecken, tog VI dagar. Vi tolkar detta som siffran 6, och det gjorde förmodligen även den munk som kopierade boken under 1400-talet. Vår kunskap om romerska siffror baseras på de senaste århundradens användande av dem. Att V, X och L står för 5, 10 respektive 50 vet de flesta. Så har det inte alltid varit. Siffran 50 skrevs under lång tid som V med ett vertikalt streck igenom mitten; ᗐ. Över tid plattades v-formen och blev till ett L.

Kanske var det så att munken, som kopierade texten, inte kände till hur de gamla romerska siffrorna såg ut. Han tolkade därför ᗐ som ett V följt av ett I, vilket blir VI och därmed 6 med dagens baskunskap. Alternativt kan det i originaltexten ha stått V |, där | står för 50 (vilket också var ett system som användes parallellt; V | blir därmed 45). Det långa strecket kan därför ha misstolkats som ett kort, varför VI och sex dagar feltolkades.

Antar vi att resan istället tog 45-50 dagar sjunker medelhastigheten betydligt till mindre än 3 kilometer i timmen (1,6 knop). Det kan förklara varför Ari avskydde överfarten och vägrade resa tillbaka.

Låt oss i ekvationen om spökskepp också blanda in exotiska element i form av japansk tradition. Genast blir historien mer fascinerande.

Tokugawaklanen tog makten i Japan i början av 1600-talet. Shogunatet införde från 1630 och framåt flera regler, som mer eller mindre stängde Japan för omvärlden. Ingen utlänning fick besöka landet, handel fick bara bedrivas i några få hamnar och att lämna Japan var förbundet med dödsstraff. Detta formade traditionen till sjöss.

Eftersom det var förbjudet att lämna Japan utrustades alla fartyg med ett roder, som inte var sjödugligt på öppet hav. Fiskare tvingades därför till kustnära verksamhet, och inte som idag där japanerna är kända för globalt fiskeri. Höga vågor riskerade att knäcka rodret. Vid stormar hände det att flera fartyg förlorade styregenskaperna. Det enda besättningen kunde hoppas på var att fartyget skulle flyta in till land. Några livbåtar fanns inte.

I många fall blev besättningarna räddade av kollegor, eller så lyckades besättningen simma in till land. Tyvärr hände det flera gånger att havsströmmarna istället förde fartyget allt längre ut till havs.

Utanför Japans kust finns den starka Kuroshioströmmen, vilket är Stilla havets motsvarighet till Golfströmmen i Atlanten. Strömmen flyttar vatten från Japans östkust över till USAs västkust. Det är i denna ström som allt skräp från tsunamin i mars 2011 nu befinner sig.

Besättningen ombord fartyg, som tappat styrförmågan, och som kom in i Kuroshioströmmen hade inget annat val än att vända sig till gudarna och be om att få överleva. I europeisk tradition förutsätts det att besättningen överger fartyget när kapten bedömer det icke sjödugligt, men i japansk tradition övergavs ingenting. Det finns till och med ett japanskt ord för besättningen ombord ett fartyg, vars styrförmåga är förlorad; hyoryo-min (flytande människor).

I de allra flesta fall gick besättningen samma öde till mötes som fartyget, men då och då överlevde de. Det finns många berättelser på Hawaii om kapsejsade japanska sjömän, som kom iland. Där levde de sida vid sida med den polynesiska befolkningen. Dem som överlevde ombord och lyckades ta sig i land kunde inte återvända hem. Enligt den japanska lagen togs ingen hänsyn till skeppsbrott. Att ha lämnat japanskt vatten var likställt med dödsstraff oavsett orsak.

Även om shogunatet avsattes och Japan åter öppnades för omvärlden 1868 levde traditionerna vidare i många år därefter.

Den 31 oktober 1927 upptäckte det amerikanska fraktfartyget Margaret Dollar en japansk fiskebåt, som flöt omkring i Stilla havet utanför Washingtons nordvästkust. Fartyget, senare identifierat som Ryo Yei Maru, var ett makabert fynd. Skrovet var inkapslat i ett decimetertjockt lager rankfotingar (havstulpaner). Ombord låg stanken av död tjock. Tio besättningsmedlemmar hittades döda och intorkade på däck. Två andra, varav den ena var kapten, hittades i kaptenshytten. På ett bord låg loggboken uppslagen och kunde avslöja en fruktansvärd resa.

Fartyget hade lämnat Japan den 5 december 1926. Efter bara några dagar till sjöss gick motorn sönder. Hård vind piskade fartyget och besättningen hade svårt att laga motorn. De sände ut nödrop och satte nödflaggan i topp. Ett annat fartyg, West Isom, kom till undsättning. Eller rättare sagt, skulle kunna ha kommit till undsättning om inte kapten ombord Ryo Yei Maru avfärdade hjälpen. Han trodde att hans egen besättning snart skulle ha ordnat motorn. Det visade sig vara ett dåligt beslut.

Stormarna fortsatte i veckor och motorn var fortsatt trasig. De segel besättningen satt revs snart sönder i den hårda vinden. Sakta men säkert sinade mat- och vattenförråden ombord. Besättningen började förbereda sig för det öde som väntade dem.

Den 9 mars 1927 dog den första besättningsmedlemmen. Därefter gick det snabbt. Över de följande tre veckorna avled ytterligare sex medlemmar.

I början av april lyckades kapten fånga en sjöfågel. På grund av svår hunger bemödade sig inte besättningen att tillaga den, utan åt den rå. En vecka senare hade ytterligare tre i manskapet dött.

Som en sista måltid lyckades kaptenen tillsammans med den enda ännu levande matrosen fånga en haj. Det krävdes mycket energi till det och inte mycket styrka fanns kvar hos dem efteråt.

Sista anteckningen i loggboken var införd den 11 maj 1927 och löd

Nordvästlig vind. Molnigt väder. Frisk vind. Hård sjö. Driver med återstående segel hissade.

Det är inte svårt att anta att kaptenen och hans besättningskamrat dog inom ett dygn från den anteckningen.

I ytterligare sex månader drev Ryo Yei Maru omkring planlöst till sjöss innan hon återfanns och fördes i land. De anhöriga i Japan kontaktades, men de valde att inte få kropparna hemskickade av rädsla för att drabbas av havets ilska. Enligt tradition kräver havet de offer som behövs, och det som mists till havs skall där förbli. Kropparna kremerades istället enligt buddistisk sed. Fartyget bogserades till Richmond Beach norr om Seattle och brändes på begäran av den japanska konsuln i staden.

Ryo Yei Maru betyder ordagrant Bra och välmående skepp.

Östersjön tar de flesta av oss för givet som en permanent liten balja på Sveriges östkust. Så är det inte. Sällan tänker gemene man på att Östersjön faktiskt är ett ungt hav med sina dryga 3000 år. Det betyder att pyramiderna i Egypten är äldre!

Vi lever i ett område där land och hav leker gungbräda med varandra. Efter senaste istiden har land rört sig upp och ner, som en kork som flyter i vatten. Fortfarande rör sig marken hastigt uppåt i Bottenviken, men sjunker så sakteliga söder om Malmö.

Innan Östersjön uppstod för 3000 år sedan var vattnet i innanhavet nästan lika salt som dagens Kattegatt. Salthalten var ungefär dubbelt så hög. Sunden i Bälthavet var både bredare och djupare, mer havsvatten kunde flöda in.

Just på grund av förra istiden har Östersjön pendlat mellan en sötvattenssjö och en havsvik. Faktum är att den nuvarande Östersjön startade som en avsmältningssjö för inlandsisen. Föreställ dig hur det såg ut för 10 000 år sedan. Du står på en strand och blickar ut över det som en gång kommer bli Östersjön. Vattnet är sött. I fjärran ser du den höga inlandsisen, som sakta smälter. Av och till kalvar små isberg ner i sjön, och du kan se flera andra isberg flyta omkring. Lufttemperaturen är kylig och omkring dig utbreder sig en stor tundra, fylld med renar och andra arktiska djur och växter. Björk och tall skulle vara lika exotiskt som kokonötspalmer idag. Skulle du råka stå på det vi idag känner som Billingen, skulle du kunna bli vittne till det gigantiska vattenfall som skapades när smältsjön i öster bröt igenom och forsade ut i havet med en enorm kraft. Än idag kan ärren efter detta ses i landskapet.

Vad var då “Östersjön” innan senaste istiden? När det var värmeperiod förra gången, för ungefär 120 000 år sedan, var Skandinavien en ö. Danmark låg så gott som under vatten, och Atlanten sträckte sig in genom nuvarande Östersjön och upp i vad vi idag känner som Vita havet. Ladoga och Onega, de stora sjöarna nordöst om St Petersburg, är rester av denna förbindelse.

Går vi ännu längre tillbaka, till “Östersjöns” födelse, behöver vi resa flera miljoner år (ca 40 miljoner) bakåt i tiden. Vi befinner oss alltså inte så långt tid efter att dinosaurierna dött ut. Från början fanns det inget hav eller innahav. Det fanns en flod; Eridanos. Det fanns två tillflöden, en från norr och en från öster. Någonstans i dagens Nordsjö fanns det ett enormt delta där floden rann ut i det som en dag blev Atlanten. Sedan dess har flera glaciala perioder gröpt ur flodbädden, breddat och fördjupat den, så att den så småningom blev till Östersjön. Det norra tillflödet blev Bottenviken och Bottenhavet, medan Finska viken uppstod ur det östra tillflödet.

Östersjön är minst sagt dynamisk. Det vi känner idag kommer inte bestå i lång tid. Om bara några tusen år kommer Bottenviken att bli en sötvattenssjö eftersom en landtunga uppstår mellan dagens Umeå och Vaasa. Ytterligare några tusen år senare kan invånarna i området kunna gå torrskodda från Stockholm till Helsingfors över Åland – förutsatt att städerna finns kvar då. Samtidigt kommer mindre saltvatten komma in till Östersjön eftersom sunden i Bälthavet sakta blir allt grundare. Östersjön blir så sakteliga en sötvattenssjö igen.

Samtidigt kan allt ställas på huvudet när den globala uppvärmningen höjer vattennivån. Och vi skall heller inte glömma av att nästa istid ligger alldeles om hörnet, ur geologisk synvinkel. Östersjön kommer därför gröpas ut ytterligare framöver. Vilken konfiguration den antar därefter är svårt att sia om. Det brukar ju heta att den som lever får se…

Gamla kartor har alltid en historia att berätta. Hur såg länder ut, vart låg städer, hur uppfattade dåtidens människa sin omvärld, ledtrådar om maktbalans och så vidare. Många gånger är kartorna pyntade med diverse sjöodjur eller etniska inslag. Det som uppfattas som just pynt kan faktiskt vara mycket mer allvarligt än så.

Olaus Magnus, född 1490 i östgötska Skänninge och död 1557 i påvestaden Rom, är en känd svensk, något överentusiastisk, historieskrivare. Ett av hans mästerverk är den stora kartan Carta Marina från 1539. Det är en 2,2 kvadratmeter stor karta med fantastisk detaljrikedom över Skandinavien, Nordsjön och Nordatlanten. Kartan är fylld med information om platser, folkslag, lokala specialiteter och påstådda sjömonster, men även flera naturfenomen kopplade till havet. Virvlar och isutbredning visar tydligt att människan redan då hade bra koll på havet. I Bottenviken är exempelvis säljakt på isen avbildat. Faktum är att Olaus Magnus karta är bland de första att faktiskt avbilda havet på ett korrekt sätt.

Vikingarna seglade i nordatlantiska vatten redan 700 år innan kartan ens var påtänkt. De var duktiga båtfolk och samlade in mängder med information om hur havet fungerade under alla strapatser. Efter vikingaperioden befolkades havet mellan Färöarna och Island av fiskare från Nordeuropa, England och Spanien som sökte lyckan bland de gigantiska torskstim som fanns i området. Hansan gjorde dem dessutom sällskap när de expanderade upp längs Norges kust. Kunskapen om de nordiska havens hemligheter torde därför ha ansamlats under många århundraden, siktats ner och byggts på generation efter generation på flera platser i Europa. Denna kunskap kom senare Olaus Magnus till kännedom.

Carta Marina visar livlig aktivitet i Nordatlanten, vilket förmodligen är en direkt avspegling av verkligheten. Området var välbesökt av fiskare och handelsmän under lång tid, så även idag. Längs Islands östkust har isflak placerats, vilket är en tydlig markör på dåtidens kallare klimat. På ett av isflaken finns även en isbjörn. I andra historiska källor finns beskrivet att just under Lilla Istiden, den generellt kallare perioden som började under 1300-talet och avslutades i slutet av 1800-talet, var is vid Island mycket vanligt vintertid. Kanske låter det självklart att is borde finnas längs Islands kust under vintern, men faktum är att Islands kuster relativt sällan, trots allt, ser sammanhållande packis. Klimatet var dock annorlunda under Olaus Magnus tid.

Konkreta observationer kan det tyckas om det intensiva fartygslivet och isen i Nordatlanten. I viss mån är det också sant då sådana saker lätt återberättas eller till och med upplevs av den djärve.

Det finns några hemligheter i Olaus Magnus karta som däremot är svårare att förklara. I en trekant mellan Lofoten, Island och Färöarna tycks havet ha en helt annan beskaffenhet än på andra ställen. Flera virvlar är inritade där. Är det en ren slump eller finns det faktiskt något i detta? Kartan är ändå producerad under 1500-talet, en tid då fina instrument inte fanns tillgängliga för någon typ av oceanografisk utforskning av strömförhållandena i Nordatlanten.

I en artikel från 2003 tas detta fenomen upp. Författarna föreslår att de olika virvlarna är en representation av den front som vanligen finns mellan Färöarna och Island. En front är ett område där två vattenmassor möts, i detta fall varmare och saltare vatten som möter kallare och sötare. Placeringen av kartans virvlar sammanfaller med den position det kallare vattnet har idag. I området bildas virvlar med en diameter i storleksordning 70 kilometer, vilket också stämmer överens med kartans dimensioner (de är cirka 100 kilometer i diameter). Det är därför mycket troligt att kartan inte bara ville visa upp de olika etniska inslagen runt om i Nordeuropa, men också ge viktig information till de sjömän som tog sig norrut. Olaus Magnus pekade på i vilket område fartygen med största sannolikhet kommer segla över vatten med snabba temperaturförändringar och dessutom riskera att råka ut för problem under seglatsen. Inget annat område på kartan återger dessa mönster.

Det var främst fartyg av typen Kogg som seglade i Nordatlanten vid den här tiden. Koggen blev närmast symbolen för Hansan. Att med en sådan båt, som inte segler överdrivet snabbt, korsa Nordatlanten är farligt och man behöver ha uppsikt på alla strömmar. Det tog cirka en månad att segla från Tyskland till Island, vilket ger en medelhastighet någonstans runt 1-2 knop. Det är tillräckligt sakta för att skepparna skulle märka av de virvlar som bildas mellan Island och Färöarna, vilket förmodligen påverkat deras val av rutt. Om fartygen begav sig in i fronten, utan att de kände till den, skulle de lätt kunna navigera fel. I ett område med mycket virvlar och strömmar kan man lätt observera störningar i svallet ett fartyg drar upp, även om det är en liten båt. Strömmar och virvlar bryter upp och avlänkar svallet, vilket ger ledtrådar att fartyget befinner sig i oroligt vatten. Under medeltiden, då navigationen var väldigt mycket annorlunda och mindre precis än dagens, var det inte uppskattat att segla i ett havsområde där bäringen eller hastigheten blev okända variabler.

Kartan är alltså en form av sjökort, som guidar sjöfararna rätt. Platser där framkomligheten kan begränsas, vare sig det är av strömmar, virvlar eller is, ger kartan upplysningar om. Att så är fallet kanske till och med namnet ger en stark fingervisning om; Carta Marina. Rätt och slätt betyder det Sjökort.

Sillperiodern återkom periodiskt med ett mellanrum på cirka 100 år. Eftersom den senaste tog slut under 1900-talets början borde en sillperiod vara i full igång nu, men någon sådan går inte att skönja. Var sillperioderna egentligen en ren slump, eller har det hänt något som kan förklara avsaknaden av en modern sillperiod?

Vetenskapsradion tog idag upp ämnet under ett kortare inslag. Möjligen skulle det kunna vara så att sillperioderna uppkommit då en viss underart av sillen gynnats och växt sig stora. På grund av intensivt fiske under 1960- och 1970-talet råkade vi fiska upp just den silltyp som resulterade i sillperioder. När så tiden inföll igen fanns där inte sill nog och sillperioden uteblev.

Antalet sillar i Skagerak-Kattegatt som kunde leka minskade med nästan hälften från början av 1990-talet fram till 2005. Samtidigt minskade mängden uppfiskad sill med 84% från toppnoteringen på 333 000 ton år 1988 till 53 000 ton 2005 enligt statistisk från ICES.

Just att Medelhavet svämmar över och in i Svarta havet har stått modell som en teori för myten om syndafloden. Framförallt blev denna teori populariserad av två amerikanska forskare under 1990-talet. Idén går ut på att genombrottet över Bosporen skedde snabbt och fick katastrofala för de invånare som bodde längs dåvarande Svarta sjöns stränder för 6000 år sedan. Havsytan steg snabbt, dränkte skogar och fält, och fick människor att fly halsöverhuvud mot högre land. Att denna händelse skulle ha bevarats i muntlig tradition i tusentals år innan den slutligen skrevs ner har dock kritiserats som långsökt.

Författarna till den nya artikeln tror själva att genombrottet var gradvist och inte explosivt. Istället för stora vattenfall med volymflöden flera gånger större än Niagarafallen var det kanske snarare en bäck som rann nedför en slänt. Och det är ju något helt annat än en syndaflod.

Lite då och då kommer nya förslag på var Atlantis en gång låg. En ny dokumentär på National Geographic Channel hävdar nu att Atlantis har hittats i Spanien, närmre bestämt i Doñana nationalpark i landets sydvästliga del nära Cadiz. Med satellitbilder, markradar och undervattensundersökningar har forskarlaget funnit troliga indicier på att Atlantis låg i området. En tsunami, inte helt olikt vad som precis skett i Japan, kan ha svept in över land och täckt hela lagunen, där staden låg, med lera. Idag syns inga spår alls av bebyggelsen. Att en tsunami slagit in är inte otroligt. Det har tidigare inträffat stora tsunamis i området. Så sent som den 1 november 1755 skakades området av en stor jordbävning med en efterföljande tsunami. I Lissabon dog mellan 10000-100000 personer  av jordskalvet och vågen.

Inga påtagliga bevis som sådana hittades på plats eftersom någon utgrävning inte skedde. Däremot fann forskarna att städerna en bit in i landet hade likheter med Platos beskrivning av Atlantis stadsplanering. Forskarna menar därför att överlevande från tsunamin i Atlantis flytt in i landet och grundat nya städer. Här byggde de runda murar och stora tempel på samma sätt som fanns i Atlantis. Därmed blev städerna en form för avbild av Atlantis. Det är just dessa “minnesstäder” som är den stora nyheten jämfört med tidigare fynd.

Det känns lite som allt för vaga sammanträffanden för att kunna påstå att platsen där Atlantis låg nu verkligen är funnen. Att städerna långt från kusten passar Platos beskrivning känns inte riktigt som ett starkt samband med att Atlantis därmed måste ha legat vid kusten. Oavsett är det är bra historia och atlantislegenden har fått ytterligare föda för att fortsätta leva vidare i vårt kulturella medvetande ett bra tag till.

Satellitbild som visar en konstnärs vision om hur Atlantis låg i en lagun.

En av studenterna frågade min under föreläsning var egentligen syftet med just DENNA berättelse var. För deras förståelse av ämnet som kursen handlade om, klimat- och havsamverkan, behövdes såklart inga historiska inlägg. Underförstått fick jag frågan om jag till och med var ute efter att försöka nedvärdera de gamla forskarna och deras tankar. Nej, inte på långa vägar. Tvärtom, och det var just detta som var min poäng.

Den vetenskap vi har idag är inte ofelbar och det måste varenda kotte förhålla sig till. Vi försöker idag, precis som man alltid har gjort, betrakta vår omvärld utifrån vad vi vet. Samtidigt måste vi vara ödmjuka för att alltid kunna ompröva vår ståndpunkt om det skulle visa sig att något gått oss förbi. På 1700-talet var det helt normalt att föreslå stora hål på havets botten av världshavet eftersom det dels inte fanns några bevis som sade annorlunda samtidigt som teorin kunde förklara långsamt undansjunkande vatten. Att föreslå stigande land som en förklaring ansågs kanske mer långsökt eftersom havet faktiskt sjönk undan och mekanismen om landhöjning saknades i deras världsbild (några enstaka försökte sig på denna förklaringsmodell med blev mer eller mindre utskrattade).

Dessutom, vattuminskningsdebatten på 1700-talet resulterade i ett riksdagsbeslut att det var ett teologiskt fenomen, och därmed var det ingen som kunde sätta sig emot. Det skulle dröja långt in på 1800-talet innan forskningen började ifrågasätta gällande teorier. Det illustrerar att politisering av vetenskap kan bli ytterst farlig och till och med förstena utvecklingen. Kanske ser vi tecken på det även idag?

Hur ser människor om 200 år på vårt kunskapsläge? Det vore väldigt kul att veta, men det enda vi kan använda är vad vi vet idag. Gällande havsmiljöfrågor finns det direkt två områden som faktiskt går att jämföra rakt av med tidigare situationer och hur det eventuellt kan se ut i framtiden. Det första är det stora bråket om kväve- och fosforgödning av Östersjön och huruvida vilket av de två näringsämnena som faktiskt orsakar problemet med algblomningar och döda bottnar. Från att ha varit näst intill “konsensus” för kväve, och en stark politisering av detta, gick det ganska snabbt över till fosfor istället. Sällan har väl myndigheter så som Naturvårdsverket vänt på klacken över en natt. Vad kommer framtidens skarpa hjärnor säga om detta?

Den andra frågan är såklart klimatförändringar. Där råder en “konsensus” om diverse ting. Modeller tas oftast för givet och framtidsscenarier värderas som en sann framtid. Om observationer och modeller inte stämmer överens får vi ofta höra att det är “värre än tidigare trott”. Eventuella fel eller problem i modellernas beskrivning/parameterisering eller observationsmetoderna verkar inte riktigt finnas i ramen att diskutera. Sådana spekulationer viftas istället bort genom att ange att metoderna är “robusta”, vilket egentligen inte säger ett jota. Vad kommer framtidens skarpa hjärnor säga om detta?

Utifrån den vetskap jag har idag kommer jag tyvärr inte att uppelva vad människorna om 200 år tycker och tänker om vår kunskapsnivå. Kanske är vi lika mycket ute och cyklar som Carl von Linné var när han föreslog att vattuminskningen var syndafloden som drog sig tillbaka. Eller kanske är vi nästan rätt ute  på samma sätt om Alfred Wegner kämpade för teorin om kontinentaldrift i början av 1900-talet och som sedan mynnade ut i teorin om plattektonik, vilken accepterades allmänt under 1960-talet.