Tidig morgon på Nordsjön. En oljerigg i fjärran.

Det är mycket trafik på de engelska vägarna, men efter att ha korsat gränsen till Skottland och mörkret gjort entré försvinner den stora tunga trafiken. Vi kör igenom Glasgow kring 21-tiden på kvällen. Det är onsdag, lillördag, och nattlivet verkar vara i full gång. Vi har bokat in oss på en Bed & Breakfast i Alexandria, strax norr om Glasgow. Väl framme blir vi bemötta av en kvinna med traditionell skotsk vänlighet. Rummen är stora, har egna badrum, och på skrivbordet står kylda drycker, frukt, kakor, tépåsar samt muggar och en vattenkokare.

Utvilade vaknar vi morgonen efter och blir serverade en fin skotsk frukost innan vi packar ihop och lämnar Cloudside B&B vid 9-tiden. Idag behöver vi köra cirka 4 timmar innan vi är på Skye. På vägen kör vi upp över höglandet och får uppleva de vackra vyerna, fåren, dalarna, de få skogarna och spegelblanka insjöar, som taget ur valfri turistbroschyr om Skottland. Det är vackert! Vädret är på vår sida, solen tittar fram då och då, men molnen gör sig mest påminda. Regnet håller sig på behörigt avstånd. Våren är kommen!

Bussen poserar stolt med kajakerna på taket någonstans i höglandet.

Spegelblank sjö i höglandet.

Efter en lunchpaus i Fort William, där Torbjörn och Jens naturligtvis gjorde slag i saken och åt haggis, fortsatte vi vår resa och de två sista timmarna mot molnön i väster. Lochar, snötäckta bergstoppar och gamla slott avlöser varandra, och ganska snart tronar de första bergen på Skye upp sig vid horisonten. Vår lilla buss kör över bron och äntligen är vi framme.

Vi har bokat boende i en stuga nära Broadford, vilket ligger bara 5 minuters körväg från Lower Breakish där kajakäventyret skall börja. Vår stuga, Tigh Mors, tillhör en mycket gästvänlig familj – Anita och Howard – båda med strålande humor och humör. Det är Skottland i ett nötskal. Efter att ha packat ur bussen och gjort oss i ordning ansluter den femte, och sista, medlemen i vår lilla grupp; Björn. Han har tagit bussen hela vägen från Glasgows flygplats, men är nu redo att tillsammans med oss påbörja äventyret på Skye. Imorgon skall vi ta den första svängen med kajakerna på vattnet!

Torbjörn hänger med en gubbe i Fort William.

Skye välkomnar oss med frambrytande solstrålar.

Frukosten äts med spänd förväntan på vad som komma skall under dagen. Klockan 9 skall vi vara vid Skyak Adventures lokaler i Lower Breakish för att träffa Gordon Brown. De flesta insatta i kajakvärlden vet vem Gordon Brown är. Han har skrivit en ytterst bra bok samt gjort en utmärkt instruktionsfilm om kajakpaddling. I höst kommer nästa film! Vi är lite nervösa eftersom det är en stor sak för oss paddlare att träffa en sådan storhet. Dessutom är vi på Skye av två anledningar. Dels skall vi göra en tredagarsresa längs Skyes kust för att träna och göra provet för 3-stjärning BCU award. Dels skall vi också gå en 4-stjärning BCU training. För mig och Jens är det en stor grej att göra 3-stjärning paddling eftersom det kräver att man kan rolla i en kajak. Varken jag eller Jens kan rolla. Det finns anledning att återkomma till detta lite senare.
Framme hos Skyak Adventures stiger vi ur bussen samtidigt som Gordon kommer nedför trapporna vid det nybyggda kajakhuset. Det blir uppenbart direkt att han är en mycket avslappnad person med stor jordkontakt. Iklädd ulliga långkalsonger och tröja samt tofflor hälsar han oss välkomna och bjuder in oss på en kopp té direkt. Vi sätter oss ner i soffan och på stolar i kurslokalen och börjar prata lite allmänt om vad vi kan förvänta oss av dagen. Torbjörn frågar lite om tidvatten och hur det är att paddla i det eftersom vi faktiskt inte har något sådant att tala om hemma (max 30 centimeter på västkusten är inte mycket jämfört med 10 gånger mer i Skottland). Gordon tar genast fram några papper och exempel och lär oss räkna på tidvattenströmmar, när de högsta flödena kan förväntas, hastigheten vid olika tidpunkter, korrigering av standardhamnar och allt annat som behövs för att räkna fram just det man som kajakist behöver.

– Vill ni pröva att paddla i det på riktigt? frågar Gordon

Vi har just räknat ut att i Kylerhea, vilket är sundet mellan Skye och fastlandet, kan hastigheten just denna fredag som max nå en hastighet på 6 knop. Några sådana hastigheter kommer vi inte upp i på svenska västkusten, och så vill Gordon att vi skall ut och pröva på något som vi inte har en aning om! Vi har självklart sett Gordons film ”Sea kayaking with Gordon Brown” (som för övrigt är samma titel som boken) och där ser tidvatten farligt svårt ut! Lite smånervösa sätter vi oss i bussen och kör de 20 minutrarna på småvägar ner till Kylerhea. Uppe ifrån bergen, där vägen slingrar sig neråt, ser vi vilka enorma mängder vatten som flödar i sundet. Låt oss säga det direkt, vattnet står INTE stilla! Det är virvlar och kaos i överflöd! Hur skall vi klara det här?

Kajakerna kommer av biltaket och ner i vattnet. Lika enkelt glider vi ut i det lugna vattnet vid ett färjeläger innan vi kommer ut i det strömmande tidvattnet. Det hugger i kajaken. Gordon paddlar före och letar upp en fin liten sten där tidvattnet skapar en skarp gräns mellan strömmen och bakvattnet, som inte rör sig.

– Ni skall länka ihop flera styrtag; svep, kanta upp, lågt stöd. Kajaken kör in av sig själv i det stilla vattnet. Pröva! säger Gordon och visar med sin kajak.

Allt Gordon gör ser fasligt enkelt ut. Men han har ju också 39 års erfarenhet. Till vår överraskning fungerar det Gordon gör redan på första försöket. Ingen ramlar i och kajakerna går enkelt och smidigt över gränslinjen mellan virvlande, strömmande vatten till stilla stående bakvatten. Fantastiskt! Detta ar ju enkelt! Gordon visar hur man tar sig ut i strömmande vatten, vilket är precis på samma sätt, fast omvänt. Inga problem, det klarade vi också. In och ut åker vi ur strömmen som om det vore en lek. Efter 4-5 försök tar oss Gordon lite längre nedströms där hastigheten är ännu större.

– Gör samma igen! Det är ingen skillnad, hör vi Gordon ropa när man svänger in sin kajak i bakvattnet.

Det gick lika bra även denna gång, trots mycket starkare ström. Där höll vi på i två eller tre timmar och öva oss innan vi tog oss tillbaka, motströms, till isättningsplatsen för att packa ihop och dra hemåt. Lite mat får vi i oss innan vi somnar för natten, helt utmattade av all tidvattenövning.

Övning att svänga in och ut genom en tidvattenström.

Lördagen är en fridag. Vi har inget planerat och vill gärna ta tillvara denna dagen för att ladda upp inför den kommande turen och kursen. Tyvärr har taliskerdestilleriet stängt på helgerna så vi bestämmer oss för att upptäcka Isle of Skye med bil. Vägarna är sceniska vart man än åker, det är svårt att koncentrera sig på annat än naturen. Efter en halvtimme eller så når vi Portree, huvudstaden på ön. Det är ett sorgligt litet samhälle som inte har mycket att erbjuda mer än lunch för oss hungriga skandinaver. Regnet börjar nu göra sig påmint. Efter en kort gåtur i byn fortsätter vi vår bilresa norrut längs östkusten. Kusten är hög och faller handlöst rakt ner i vattnet, vilket ger spektakulära vattenfall på många ställen. Längre norrut når vi Quiraing, ett område med fantastiska stenformationer. Vi råkar parkera bilen på fel ställe längs vägen, så den planerade promenaden upp till stenpelarna blir lite jobbigare än beräknat. När vi väl kommer upp inser vi att vi inte gått förgäves. Utsikten är magnifik och det är nästan overkligt med stenformationerna och de lodräta bergväggarna som omger oss. Och fåren traskar omkring på avsatserna som om de vore bergsgetter. Nog med upplevelser för dagen, det bär av hemåt för att packa inför den stora resan vi tänkt bege oss ut på dagen efter.

Vattenfallen forsar över klippkanten och störtar många meter rakt ner i stora klippblock.

Här vill man inte trampa fel.

Vi försöker enas om den bästa vägen uppför berget.

Omgivningarna är storslagna. Det behövs många pauser för att få in hela landskapet.

Får finns precis ÖVERALLT.

Jens knyter skorna medan vi andra njuter av utsikten.

Torbjörn hoppar på kanten... eller?

Söndagsmorgon och allmänt kaos infinner sig i stugan vi hyr. Allt måste packas färdigt och det är inte helt lätt att veta vad vi har med och inte med. Till slut får vi ihop det och vi möter upp med Gordon klockan 9 som avtalat i Skyak Adventures lokaler. Återigen får vi té att dricka om vi vill, och vi sitter ner en stund och pratar om vilka paddlingsrutter som kan vara finast att se med det väder vi har. Väderutsikten bjuder på lugna vindar, moln och lite småregn då och då. Perfekt att paddla var som helst på ön! Vi beslutar oss för att paddla längs Skyes västkust, från Loch Eynort via Wiay, runt Neist Point till Loch Pooltiel. En sådan tur går sällan att göra på grund av de starka vindar som ofta råder runt Skye.
I två bilar kör vi alla kajaker och utrustning till Loch Eynort, varifrån Gordon och Torbjörn kör vidare till vår slutdestination för att ställa av en bil så att vi enkelt kan komma hem igen. Medan de fixar det packar vi våra kajaker och äter lunch på stranden.

Äntligen är vi färdiga för att bege oss ut på vattnet, men först måste vi släpa kajakerna en bit eftersom tidvattnets undandragande blottlagt botten närmast stranden. Kajakerna börjar sakta glida ut i fjorden. Det är en skyddad loch vi paddlar på just nu, men när vi svänger runt hörnet börjar en ny värld öppnas. Landskapet, som tidigare sluttat brant ner mot oss, byts ut mot platåer med vertikala väggar och stora klippor där vågorna bryter. Vattenfall forsar över platåkanterna och skapar en lite overklig stämning. Fågellivet tilltar och dyningarna gör sig påminda.
Hemma är vi ofta förskonade från både större dyningar och reflexsjö. De vertikala bergsväggarna ser verkligen till att vi får övat paddling i vågor från alla håll. Interferens i reflekterande vågor är intensiv och man blir lite orolig att ett besök hos Poseidon snart blir verklighet. Som alltid med nya miljöer anpassar man sig snabbt. Inom loppet av någon timme är reflexsjön inget som upptar tankeverksamhet i hjärnan. Allt går per automatik. Och tur är väl det, för nu öppnar ett majestätiskt och magiskt landskap upp sig!

Kajakerna görs redo inför avresan.

Hästen följde oss intresserat hela tiden medan vi packade kajakerna.

Tidvattnet hann dra sig undan ordentligen innan vi var färdiga att bege oss ut på vattnet.

Vi lämnar äntligen stranden och beger oss ut på det vilda äventyret!

Överallt finns små vattenfall som väller över platåkanten och forsar ner i havet.

Den unika geologin på ön har skapat inte bara vertikala väggar, med svårigheter att gå iland, utan också stora grottsystem och bågar längs med hela västkusten. Över tidens lopp har vågorna nött ut och skapat grottor i bergssidorna, vilka sedan kollapsat och skapat bågar. Vi är ute i lugna förhållanden med nästan ingen vind, trots det har vi stora dyningar som på sina håll drar huvudstupa rakt in i land med våldsam kraft. Man skulle nästan kunna tro att hela ön borde vara borteroderad av vågorna vid det här laget när vågorna konstant dunkar in i berget, varje minut, varje dag, året om i all tid. Erosionsprocessen gör sig påmind flertalet gånger. Längs många bergsväggar ser vi tydliga spår av nyliga stenras.
Vi paddlar runt en skär, där dyningarna bryter över, och lekar lite i de virvlande, brytande vattnet bakom. Det gäller att passa på, för bergsväggen ligger bara någon meter bredvid, och vi vill ju inte tappa kontrollen i detta kaos. Men det är kul och vi får snart in rutinerna för att hålla kajaken stilla i vattnet när vågorna forsar fram, samtidigt som vi väntar på nästa dyning skall ta oss över vassa stenar vid ett grund. En sak skall man göra klart för sig, att vara försiktig med en glasfiberkajak i den här miljön är bara att glömma, och kajaker är till för att användas!

Längre fram ser vi, vad vi tror är, en grotta. In paddlar vi bara för att upptäcka att det faktiskt var en kollapsad grotta. Innanför valvet tittar vi upp till molnen, ett vattenfall rinner ner och längst in finns en liten stenstrand där man kan gå i land om man vill. Det känns som en scen ur Jurassic Park. Ur mörkret flyger stora fåglar där de har sina reden. Det börjar regna och stora droppar med vatten faller ner i våra huvuden. Snart uppenbarar sig små strilande bäckar av regnvatten längs bergssidorna, vilket förhöjer stämningen ännu mer. Det är svårt att paddla därifrån, men det underlättas av Gordons försäkrande att det kommer mycket fler av samma innan resan är slut. Mycket riktigt. Grotta efter grotta, valv efter valv uppdagas allt eftersom vi paddlar norrut mot vår ö för natten; Wiay i Loch Bracadale på Skyes sydvästkust.

Stranden på Wiay skall tydligen vara bra att gå i land på. Det är, för en svensk, svårt att se när man kommer dit. Det finns ingen sand eller småsten. Nej, hela stranden består av medelstora till stora stenar och bumlingar, in emellan där vi kan kila våra kajaker. Vi får låta vågsvallet sakta transportera oss allt högre upp på stranden. Det är nu den sista gnutta hopp om att inte repa kajakerna får ges upp. Sägas bör dock att i motsats till svenska förhållanden är stenarna på stranden på Wiay välpolerade av tidens tand och allt vågsvall, och havstulpaner finns inte där. Ändå är det olustigt att stiga upp på en strand av, och dra kajakerna över, stenar. Å andra sidan, vad är alternativet? Det är långt mellan möjliga uppstigningsplatser. Av de cirka 20 kilometer vi paddlat första dagen har det funnits möjlighet att gå i land maximalt 2 gånger – och ingen av dem gångerna har vi utnyttjat.

Det värker i knä och lår när jag stiger ur kajaken efter 6 timmar med benen i position som en groda. Snabbt packas kajakerna ut, läggs upp på gräsfältet ovanför, och kajakerna bärs upp på säker nivå ovanför tidvattnet. Tältplats hittas lätt, men det lutar en del. Platsen vi valt att övernatta på kröns av en rustik gammal husruin där bara stengrunden står kvar. Mörkret faller snart och vi somnar till ljudet av ett lätt duggregnande mot tältduken.

Trånga och mindre trånga passager finns det gott om längs kusten.

Valven är kul att paddla igenom, speciellt när en dyning forsar igenom samtidigt.

Det är inte lätt att fånga Gordon Brown på bild, men ibland lyckas vi!

Perfekt väder för paddling på vårkanten. Molntäcket spär på mystiken kring ön.

Det finns många grottor med stora öppningar. Inuti är det mörkt.

Droppande vatten från grottaket förhöjer spänningen med paddlingen.

Äntligen har vi kommit fram till vår lägerplats på Wiay!

Regnet avtar under natten men återuppträder under de tidiga morgontimmarna. Vi vaknar av ljuset och av det stora röda tältet bredvid, där Torbjörn, Kathrine och Björn har sin boplats. De är redan uppe och påbörjat frukostbestyren samt påbörjat packningen av kajakerna. Efter en ganska trög start får även jag och Jens fatt i frukost och packning av lägerplatsen. Vid halv elva sätter vi så kajakerna i vattnet igen för dagen. Vinden är som bortblåst och vattnet ligger helt stilla i den lilla viken. När vi paddlar runt hörnet börjar dyningarna att göra sig påminda. Turen går moturs runt Wiay för att se på grottor längs öst- och sydsidan av ön. Stora stenar, som lossnat från klipporna, ligger utspridda längs strandkanten. Tillsammans med dyningarna skapar det perfekt lek- och övningsplats för paddeltag i trånga, virvliga, forsande, vitbubblande passager.

Ganska snart kommer vi förbi de första grottorna, men även flera vattenfall och raviner. På sydsidan upptäcker vi en stor grotta in i vilken vi backar med kajakerna. I grottan är det helt mörkt och dyningarna som bryter längst in i grottan får en rytande björn att låta som en mygga. Gordon pratar om små monster i grottan. Vi nickar bifallande innan vi paddlar ut igen.

Morgon på Wiay.

Alla vill in och utforska grottorna vi paddlar förbi.

Torbjörn inspekterar bergväggen.

Jens och jag paddlar och småpratar.

Fåglarna håller ett vakande öga på oss.

En glad Björn kom igenom valvet med oss andra hack i häl.

Gordon på väg mot vågorna för att surfa lite.

Långt där inne i grottan skymtar några kajakister på upptäcksfärd.

Utanför grottan är det betydligt ljusare, men man hör monstren därinne.

Från Wiay är det några kilometer öppen passage rakt över till Skyes kust igen. Det tar oss cirka 40 minuter att paddla över. Vi kommer fram strax nordöst om Idrigill Point, en mycket välvald plats. På vägen mot Idrigill Point tar vi oss förbi stora mastiga valv längs kusten och paddlar trånga passager mellan stora stenbumlingar. Strax når vi ytterligare en stor grotta som vi backar in i. Gordon säger att han en gång paddlat 400 meter in i den grottan, men att det idag är lågvatten, så vi kan inte komma speciellt långt in. Grottan är boplats för många fåglar, och de flyger iväg när vi gör entré. Att det är många fåglar där inne känns tydligt på lukten; den förbyts från frisk havsdoft till illaluktande fiskstank. Från avstånd ser grottan trång ut, men en kajak är väldigt liten i grottöppningen. På grund av det karga landskapet, utan träd eller andra riktmärken, är det nästan omöjligt att bedöma avstånd och storlek på ett vettigt sätt.

Runt hörnet från grottan väntar så Idrigill Point med MacLeods Maidens utanför. Det är tre stenstoder ett stenkast från kusten, lämningar av ett kollapsat grottsystem. Enligt legenden är den stora stenstoden en drottning och de två mindre prinsessorna. Dyningarna bryter fint vid stoderna, så vi paddlar runt lite i det sprudlande vattnet innan vi beger oss in till en stenstrand precis innanför. Här förtär vi vår lunch samtidigt som vi lite småförtrollade stirrar ut till sjöss. Vi undrar hur många andra människor som varit på denna strand tidigare. Det kan inte vara många. Dels är det bland det mest avlägsna på Skye att ta sig till, det går inte att komma dit landvägen om man inte bergsklättrar ner, och från havs är stranden ganska otillgänglig. Gordon upplyser oss om att det är mycket sällan kajakister kan ta sig längs Skyes västkust så som vi gör. Själv har han aldrig varit på denna strand, och han har bara lyckats paddla med grupper denna sträcka fyra gånger tidigare. Vädret brukar sällan vara på deras sida.
Från Idrigill Point skall vi bra paddla några kilometer till innan vi når kvällens tältplats. Men innan vi kommer så långt har vi en mycket spännande kustlinje kvar att utforska. Grottorna och valven avlöser varandra på löpande band. Den ena är större än den andra. Vattenfall forsar över bergskanterna och slår ner på stränderna nedanför. Sälar ligger och vilar på skären och tittar nyfiket upp när vi paddlar förbi. Landskapet är från en tid för längesedan. Tysta, nyfikna, glada paddlar vi vidare och bara njuter av naturen och insuper den fantastiska atmosfären. Måtte det aldrig ta slut.

Valv efter valv avlöser varandra.

Det gäller att tajma de trånga passagerna så att man inte hamnar på en sten istället.

Det finns både stora och små, trånga och breda grottor att utforska.

Splash! Dags för fikapaus.

Den största grottan vi utforskade.

På väg mot MacLeods Maidens.

Jag leker i de brytande vågorna runt MacLeods Maidens.

... men Torbjörn leker ännu mer!

Det börjar bli trångt där ute...

Lunchstranden med finfin utsikt!

Smygreklam; Skim Braveheart står emot elementen utan problem.

Efter lunch fortsätter vi vårt äventyr.

Sälarna låg kvar på klippan ett tag. Sedan hoppade de i vattnet och följde efter oss ett tag.

Landskapet är ganska märkligt att paddla runt i.

Valven skyddar gott mot jobbig sjö på utsidan.

Torbjörn prövade verkligen alla paddeltag och tekniker som gick i sin Braveheart. Låt oss säga att den klarade provet med högsta betyg.

Slut för dagen tar det när vi glider in till stranden där en dalgång möter havet. Gräset är grönt och det går omkring trettiotalet får på sluttningarna och betar. Vi hittar några horisontala platser att slå upp tälten för kvällen. Regnet gör sig åter påmint då det i tid och otid kommer en skvätt från himlen. Det är inte värre än att dropparna slutar falla inom några minuter.

När vi sitter och lagar mat börjar vi fundera på vad som faktiskt behövs göras för att uppnå kriterierna för BCU 3 star award, som vi faktiskt kommit till ön för att uppnå. Gordon upplyser oss om att han är mycket nöjd med vad han sett hittills och att vi garanterat kan styra våra kajaker i många olika typer av vatten. Det saknas bara att vi gör lite räddningsövningar och en roll. Lite halvförskräckta påpekar Jens och jag att vi aldrig försökt oss på en roll tidigare.

– Vi kommer ha er rollandes innan ni åker hem, utbrister Gordon på största allvar och säkerhet.

Jojo, det kan vi tro på så mycket vi vill. En roll har vi hört vara mycket svårt och något som kräver lång tid och mycket träning. Men Gordon fortsätter med sin tvärsäkerhet.

– Ni kommer garanterat rolla innan sista dagen är slut. Faktiskt kommer ni även rolla inom en timme från att ni börjar öva. Det kan jag sätta pengar på.

Hade det inte varit för allvaret i hans tonläge skulle Jens och jag nog ta det som ett skämt. Det var det inte. Gordon har nu mycket att bevisa när han garanterar så mycket, och det återstår och se om han håller löftet.

Lägerplatsen för natt nummer två.

Lägerplatsen åt andra hållet, det vill säga inåt land. En ruin och en skock får.

Obligatoriska lägerelden.

Fåren kommer ner till kajakerna arla morgonstund. Och Gordons tält står och vaktar.

Tredje dagen gryr och vi packar ihop lägret så tidigt som möjligt. Vi har bara 15 kilometer att paddla denna dag, och Gordon behöver vara hemma lite tidigare under eftermiddagen då han skall ha navigationskurs på kvällen. Vi styr ut våra kajaker från land och paddlar mot Neist Point, en fyr på Skyes västra udde. I bukten strax öster om fyren börjar vattnet bli stabbigt eftersom tidvattnet går mot vinden. Snart rundar vi udden och får beundra det stora fyrhuset från vattnet. Det är en pampig syn. På klippsidorna nedanför sitter tusentals av småfåglar och häckar. När vi närmar oss strandkanten med kajakerna sjunger de upp i en ordentlig kakafoni. Sakta paddlar vi vidare norrut. Ett par grottor och övningar bland stenar, några förföljande sälar och snart är vi i land. Bilen med släp står redo att transportera oss tillbaka till Skyak Adventures huvudkvarter, 45 minuter bilväg bort.

Svallvågorna putsar skären.

Vågorna dundrar ihop i ett stort splash!

Kiltsten eller tårtgeologi? De röda lagren är rester från vulkanutbrott. Man känner sig ganska liten nedanför berget.

Neist Point - fyren på den västligaste delen av Skye.

Nej, det är inga turturduvor, men de verkar ändå ha det mysigt.

Ytterligare en trång passagen som Torbjörn tar sig igenom.

Även jag lyckas ta mig igenom en trång passage.

Så var denna resa slut. Återstår bara att packa ihop allt igen.

Resan skulle kunna vara slut här, men det återstår tre dagar i kajak. Inte nog med att vi nästan avklarat vår trestjärninga prövning så återstår en fyrstjärning träning. Skillnaden mellan de två stegen är ganska markant. En trestjärning utmärkelse påvisar att man är en duktig kajakist på ganska lugna vatten. Med en fyrstjärning övning skall man ut i vågor på uppåt 2,5 meter och göra räddningsövningar, samt ha kunskaper för att kunna leda en grupp i svåra förhållanden.

Efter en god natts sömn möter vi upp under förmiddagen hos Gordon igen för att påbörja vår fyrstjärninga träning. Enligt väderprognosen är det för fint väder för att vara på vattnet. Det blåser för lite för att uppnå tillräcklig sjögång. Första dagen blir därför bara teori. Till träningen kommer också tre personer till; Allan och Tim från de yttre Hebriderna samt Mick från Inverness. Alla tre är betydligt mer rutinerade paddlare än vi själva, framförallt då de normalt paddlar i värre sjö än vi gör här i Skandinavien. Vågorna runt Sverige tenderar att vara relativt begränsade, medan de i Skottland når stora höjder även när vinden är stilla. Dessutom ansluter Morgan, Gordons fru, som är en femstjärnig aspirant samt Oisín, femstjärning coach, från Nordirland. De skall hjälpa till att ta hand om oss åtta aspiranter på kursen.

Den andra dagen visar väderprognosen på tilltagande, starka vindar från sydväst. Fenomenalt tycker kursledarna, nu skall vi ut och paddla! In med packningen i bilen, på med kajakerna på släpet och ner till Armadale på Skyes sydkust. Där slänger vi i kajakerna och börjar göra räddningsövningar i form av kontakt- och multipelbogsering i både skyddat och mindre skyddat vatten. Bogseringen kommer till sin spets när en åskådare i form av en hund blivit lite väl nyfiken på vad vi sysslar med. Hunden faller ner för en mur, ner i vattnet, och måste bogseras av våra kajaker till land där husse står och väntar.

Ute till sjöss blir det lite kaos när bogsersystemen inte fungerar som de skall. Gordon konstaterar lugnt att allt som kan gå fel vid bogsering garanterat går fel. Det slutar med att fem av oss sitter i en flotte och blir bogserade av tre andra i höga vågor runt ett skär – en paddeltur på 300 meter men som verkligen inte är lätt i vindstyrkor på cirka 12 m/s och kraftig våggång. Trötta kommer vi in till land igen för att packa ihop för dagen.

Sista dagen på kursen blir vi uppdelade. Björn, Kathrine, Jens och jag har fortfarande inte gjort räddningsövningarna och rollerna som krävs för ett trestjärnigt bevis. Medan de övriga kursdeltagarna beger sig ut i ÄNNU värre förhållande än gårdagen stannar vi kvar i kajakhuset för att gå igenom hur en roll fungerar teoretiskt.

– Glöm höftknycken, den finns inte, är det första Gordon instruerar oss i.

Snart sitter vi på golvet med en kvast i handen och övar rollar på torra land. Det ser komiskt ut, men vi får snabbt en idé om vad det är för rörelse som krävs. Det är kroppens position och knänas rörelser som är viktiga, inget annat. Okej, vi beger oss ut i det riktiga elementet och prövar på. På stranden får en och en paddla fram till Gordon, som står i midjedjupt vatten. Han instruerar hur vi skall göra och berättar vad vi kan göra för att förbättra våra tag. Jag och Jens, som aldrig prövat rollning tidigare och som blivit garanterade att vi skulle rolla inom en timme, paddlar lite skeptiskt fram och göra våra första trevande försök. Det fungerar inte. Kanske ingen förvåning. Gordon instruerar oss i att ändra lite på paddeltaget. Det fungerar fortfarande inte. I sin typiska pedagogik låter han oss vila ett tag för att reflektera på vad det är vi precis gjort. Efter en halvtimme är det vår tur igen. Första försöken går inte så bra, men vi kommer allt närmre ytan. Lite finjustering av paddeltaget, och så plötsligt. Plopp! Rollen kom av sig självt. En nöjd Gordon skrattar och ger high five. Så skall det tas!

Rollövning med Gordon Brown. Och publiken är fascinerade!

Kathrine försöker hitta upp igen, vilket går utmärkt.

Björn har inte heller några problem att rolla på egen hand.

En glad Daniel och en stolt Gordon efter en avklarad roll helt på egen hand.

Medan vi andra rollade på säker och skyddade områden var Torbjörn med de resterande deltagarna ute i betydligt tuffare sjö.

De återstående timmarna ägnas åt räddningsövningar av olika slag, både kamrat- och självräddning. När så timmarna är slut följer vi med tillbaka till kajakhuset och skriver under på papper som ger oss ett trestjärnigt BCU award.

Glada att ha klarat både trestjärningt prov och gjort träning på nästa steg i skalan beger vi oss hemåt till huset för att packa – men inte utan att först förse Gordon med en Mackmyra whisky från Sverige. Nu kan vi äntligen åka hem med mer erfarenhet och ett äventyr bakom oss som vi inte kommer glömma.

Kajakerna och bussen är packade.

Löpsedlar på en Statiolstation någonstans i Norrland. Normalt brukar man ju ha löp från dagstidningar, men där uppe är Traktor, Hänt Extra och Blossom viktigare.

Dag 1 – 4 augusti. Vi ankom till Tonnes under sena eftermiddagen och kunde konstatera att det dels var fint väder med sol, om än med en del vind, och bra isättningsplatser i hamnen. Valde att packa och sätta i kajakerna där marinan tar upp och ner båtar. Runt 19-tiden var vi så färdiga och paddlade sakta ut ur Tonnes hamn. Glädjen att äntligen få komma ut på vattnet var överväldigande. Det klara vattnet, de många fåglarna på skären, vinden som blåste i det korta håret, solen som sken och de magnifika bergen som bakgrund. Två problem uppenbarade sig ganska omgående. Det första var att bestämma vart vi skulle ta vägen. På vägen upp till Helgelandskusten hade vi nämligen börjat diskutera möjligheten att ta vägen söderut, mot Lovund, direkt istället för väst mot Hestmona eller nord mot Rødøya. Efter att ha bildat en fin flotta och diskuterat bestämde vi så att paddla sydväst mot Innerkvarøya. Problem nummer två visade sig vara ren säkerhetsmässigt. En snabbfärja, en katamaran, anlöpte Tonnes hamn. Eftersom sträckan över fjorden till Innerkvarøya är knappt 3 kilometer skulle en passagen ta runt en halvtimme. Att då stöta på en snabbfärja – ovisst om den ser oss – vore alltså inte en bra start på resan. Även om vi hade VHF-radio med, och på så vis skulle kunna anropa ankommande båtar, valde vi att vänta tills båten passerat (vi visste heller inte om den skulle fortsätta söderut eller vända tillbaka norrut). Beslutet att vänta var klokt. Efter cirka 15 minuter drog båten på för fulla muggar söderut, rakt över den rutt vi tänkt paddla.

Med VHF-radion på begav vi oss så över mot Indre Kvarøya. Vågorna började gå höga ute på fjorden då vindarna var nordliga och rakt i fjordens riktning. Närmre land byggde vågorna sig riktigt höga och det fanns tider då jag upplevde de största vågorna någonsin i min paddlingskarriär. Även om det var ovant och lite läskigt var det samtidigt nervkittlande kul och häftigt att rida fram på vågornas kraft.

Vi kom förbi det lilla samhället på ön och nådde sydspetsen då vi bestämde oss för att se om detta var en bra lägerplats. Den hade fint vatten med sandbotten och sandstrand samt till synes bra tältmöjligheter. Kathrine tog på sig att gå iland och undersöka platsen närmre. Det visade sig näst intill vara öns skrotupplag vi funnit. Lite småbesvikna paddlade vi vidare och tog oss över fjorden söder om ön till Stigen. Solen började nu sakta segna ner vid horisonten. Vi rundade norvästspetsen på Stigen och såg en fantastisk sandstrand i viken innanför, skyddad från vind och allt. Vi slog upp våra tält, åt middag – för vår del fransk fisksoppa spädd med grädde och konjak – och spanade in de direkta omgivningarna innan sovsäcken. Kathrine gjorde upptäckten att ön kryllade av smaskiga hjortron.

Dagsinfo: Tonnes till Stigen, cirka 8 kilometer paddling.

Ljung och hav.

Packning av kajaker i Tonnes.

Och iväg vi paddlar!

Många fåglar på skären.

Hestmona glimmar i kvällssol.

Flottebildning och diskussion om paddlingsrutt.

Vattendroppar på sjökortspåsen.

Så hittade vi stranden för första övernattningen.

Tälten uppe!

Dag 2 – 5 augusti. Ganska utvilade vaknade vi till en molntät morgon runt 0830-snåret. Frukosten, som bestod av äggröra, rökt lammstek och cheddarost, intogs samtidigt som vi fascinerade tittade på då en havsutter fiskade i viken utanför stranden. Den dök ner, kom upp, tuggade och dök ner, om och om igen i en halvtimme. Efter frukosten tog jag och Jens en liten sväng längs strandkanten för att ta geocachen GC1W004 på ön Ausa precis intill. Lågvattnet hade slagit en landbrygga till ön, så det var ju perfekt.

Under morgonen började också fåren, som bebor alla öar, göra sig hörda. Sakta hörde man fårklockorna komma allt närmre. När vi kom tillbaka från geocachingen såg vi hur fåren började kolonisera den lilla ön vi precis lämnat. Får är söta och coola djur, men de smutsar ner en del…

Klockan skulle inte vara vår vägvisare under denna resa, så vi tog det riktigt lugnt under förmiddagen. Magen och humöret skulle styra mat och lägerletning. Runt tolvstrecket lämnade vi så vår strand för paddling vidare söderut genom Lurøysundet. Det var näst intill bleke och havet låg lugnt och fint, men molnen var tunga även om ingen regn kom. Turen söderut bjöd på fina vyer av bergen. Jämfört med Sverige var avsaknaden av alla båtar fantastiskt. Någon enstaka motorbåt kom så klart förbi, men inget störande. Däremot märkte vi att norrmännen kör båt som de kör bil – vilket man också ser tydligt på den svenska västkusten under sommarmånaderna.

I södra änden av Lurøysundet, i en vik på östsidan av Svinøya, gick vi iland för lunch. Konfiterad biff med broccoli, hur gott som helst! Gick också en liten lunchpromenad tvärs över ön, cirka 300 meter, innan vi fortsatte vår tur. Rundade Onøya och gick igenom Hestøysundet innan vi gjorde den knappt halvtimmeslång passagen över Sjona till Steinsholmen och sedan vidare till Kvitvær. Här lyste vattnet turkost med fantastiska sandstränder, snygga stenformationer och ett så klart vatten som bjöd på en akvarieliknande upplevelse. Dessvärre stannade vi inte här på ön eftersom vi trodde att Buøyarkipelagen i väster skulle bjuda på lika fantastiska upplevelser. Så vi fortsatte paddla.

Återigen var vi över en lite längre passage, även om den är kortare än Sjona. Vinden hade blåst upp och vågorna byggt sig relativt höga och lite småbråkiga. Inga problem, nu var vi vana vid vågor så det var kul att sitta där och guppa upp och ner. Min kajak gillar däremot att svänga på vågorna, så jag hade fullt sjå att hålla styr på den mesta tiden.

Väl framme vid Reløya paddlade vi ner mot Buøya och sedan in mot samhället Sleneset innan vi vände kajakerna sydväst ner mellan Ulvøya och Storrossøya. Vi trodde ju att det skulle finnas fina sandstränder och lägerplatser här, men ack så fel vi hade. Detta var nog den tråkigaste paddlingen under hela veckan. Inte en enda strand, inte en enda bra campingplats. Överallt där det verkade lovande var marken oerhört ojämn med stora stenar eller tuvor. Uppstigningsplatserna var starkt begränsade till oerhört steniga och glasfiberförstörande vikar. Nej, vi kände att vi måste paddla vidare om vi skall hitta något vettigt. Efter att ha paddlat runt i labyrinten av öar hittade vi sedan en tämligen dålig, men medgörlig, tältplats i en vik på Lunderøya. Det var en lång paddlingsdag och vi var alla ganska småtjuriga och behövde få i oss mat och en god natts sömn.

Vi hade med oss choucroute garnie (franskt surkål med rieslingvin och gås) som vi värmde på. Riktigt gott och syrligt. Alla paddelkläder vår dyngvåta, så det blev att hänga ut det på tork i vinden innan vi somnade som stenar.

Dagsinfo: Stigen till Lunderøya, cirka 32 kilometer paddling.

Vem vill ha sådana tänder?

Massor av alger i tidvattenområdet.

Lunch! Konfiterad biff med broccoli. Mumma!

Ett trött får.

Fin vik med perfekta tältplatser, och ganska stor tidvattenskillnad, på Svinøyas västsida.

Stor gräsäng.

Jens läser sjökort - väldigt fokuserad.

Torbjörn slappnar av utanför Kvitvær.

Vattendjupet är inte stort, men Jens klarar det utan problem i sin Cetus.

Intressanta stenformationer på Kvitvær.

Jens hälsar till alla när han paddlar i vågorna.

Dag 3 – 6 augusti. Äggröra och bacon som frukost i den varma solen. Grejjerna vi hängt ut till tork under natten torkade nu supersnabbt. Vinden var som bortblåst och havet låg fullkomligt spegelblankt. Ytterligare en dag i perfekt paddelväder, vilken tur vi har! Dagens sikte var satt på Lovund en bit bort. De två tidigare dagarna har vi kunnat se Lovund speciella fjällsiluett, och nu skulle vi äntligen komma dit!

Utan speciellt mycket slappande fick vi packat kajakerna ganska snabbt och komma iväg i god tid. Vi paddlade väserut, på sydsidan av Langøya och nordsidan av Kvartelsøya, rakt fram och kom fram till Hattholmen. Här skulle vi nu paddla på öppet vatten i knappt 2 kilometer över till Ottervær, så det var ganska lugnt. Vattnet var fortfarande som en spegel och under passagen såg vi våra första valar – tumlare! Deras ryggfenor dök upp ur vattnet, gjorde en böj och ner igen. Efter någon minut kom de upp och gjorde om samma rörelse samtidigt som de pustade ut. Två och två simmade de. Fantastiskt att se!

Framme vi Ottervær vek vi söderut mot Lovunds hamn. Vi hade tidigare på morgonen reserverat två små hytter på Lovund Rorbu Hotell och paddlade in och ut ur varje vik för att hitta det. Inga större skyltar fanns från vattenhållet, men vi hittade det till sist. Ja, man kan ju kanske tycka att det är lite latmaskigt att ta in på hotell när man är ute och kajakar, men inget är ju rätt eller fel. Vi vill ha hög komfort och god mat, så då får man tillåta sig lite lyx då och då. Dessutom vore det ju inte allt för dumt med vattenklosett, en varm dusch, sänglinnen, frottéhanddukar och hotellfrukost. Sagt och gjort, vi checkade in. Hotellpersonalen var mestadels svenska och trevliga, men det var uppenbart att många kajakare inte brukar checka in hos dem. Receptionisten frågade oss om det var okej paddelvatten längs Helgelandskusten, och när vi svarade att det var världsklass såg han förvånad ut. Det hade han ingen aning om. Tydligen har området rykte om att vara ganska svårpaddlat. Visst är det inte lättpaddlat, vi skulle nog inte rekommendera en nybörjare att ta sig dit, men med tanke på att båtar och folk är ett långt mindre problem på Helgelandskusten är svenska Västkusten sommartid kan de vara ungefär lika svårpaddlade. Skillnaden är att Helgelandskusten ofta bjuder på längre passager, ofta runt en halvtimme (viss längre, vissa kortare), för att ta sig från ögrupp till ögrupp samt har stora tidvattensskillnader. Så det gäller att ha ett öga på vart man parkerat kajakerna så de inte flyter ut till havs.

Nåväl, vi släpade upp kajakerna på hotellets gräsmatta på baksidan och åt lite lunch medan vi väntade på att våra hytter skulle bli färdigställda. Därefter packade ut allt som vi ville ha in i hytterna från kajakerna. Till vår glädje hade toaletten golvvärme och skohyllan skovärmare. Perfekt att torka blöta paddelkläder på. Hytterna var också supermysiga, klart värt pengarna!

Vi utforskade det lilla samhället och tog en runda i butiken för att handla in. Köpte räkor och lite tillbehör så vi kunde göra vår egen räkcoktail med hemmagjord thousand island-dressing. Självklart också lite glass och superstora, saftiga och goda hallon till efterrätt. Dukade upp “buffén” på picnicbordet på terassen bakom huset med utsikt över havet. Precis när vi skulle äta kom ett skyfall. Vi hann precis fly in med alla grejjer innan regnet satte igång på allvar. Sett från den ljusa sidan blev i vart fall våra kajaker tvättade. I väntan på att skyfallet skulle upphöra spelade vi lite spel och snackade vitt och brett om allting. Vi ville ju så gärna se lunnefåglarna också, och klockan började bli runt 20-snåret.

Så slutade det regna och vi hade ännu inte ätit vår dessert. Snabbt packade vi ihop kamera, videokamera, regnkläder och kikare och började vandra upp mot fjället. Det tog cirka 20 minuter att ta sig till utkiksplatsen och hela tiden såg vi tusentals lunnefåglar som små prickar i luften ovanför oss. Vi kunde inte komma närmre än ett par hundra meter, men det var ändå fascinerande att se alla dessa fåglar sitta på var sin sten. En liten vit prick på varje stenblock. Stilla som statyer satt de, ibland flaxade de dock iväg upp i högan skyn, och ibland ramlade en ny fågel ner. Men så tysta det var! Inte ett pip från någon av den tusentals fåglar som satt eller flög omkring. Det måste vara den tystaste fågelkolonin i världen. Medan vi stod där uppe började regnet göra sig påmint igen och vi valde ganska snart att gå hemåt igen till den väntande desserten.

Tillbaka i hytten dukade vi upp hallonen och glassen samtidigt som värmen fick oss lite upptinade igen. Det var ju inte allt för varmt, cirka 12 grader. Efterrätten åts upp med stor aptit samtidigt som vi studerade väderprognosen via våra iPhones och diskuterade färdväg för morgondagen. Vi var i vart fall helt säkra på en sak, vi skall inte stanna någon sekund på Buøyarkipelagen där vi tvingades sova förgående natt. Undvik till alla kostnader!

Dagsinfo: Lunderøya till Lovund, cirka 10 kilometer paddling.

Vår tältplats på Lunderøya med Lovund i bakgrunden - vår destination for dagen.

Iväg med bleke och lågvatten.

Lovund hägrar.

Lite småmagiskt Lovund.

Jens vilar.

Sovrummet i hytten på Lovund Rorbu Hotell - mysigt.

Vårt hem på Lovund.

Buffé för DIY-räkcocktail.

Lite mörkt ute, men lunnefåglarna sitter där som små vita prickar.

Dag 4 – 7 augusti. Klockan 0700 ringde väckarklockan och vi steg upp för att börja packa ihop alla våra saker. Frukosten på restaurangen serverades klockan 0800 och vi hade som mål att vara iväg redan en timme senare. Vi hade en lång dag framför oss, dels eftersom vi inte ville stanna i den tråkiga Byøyaarkipelagen och dels eftersom väderprognosen för morgondagen lovade friska nordvindar… man vill alltså inte stanna på “fel” sida fjordarna.

Sagt och gjort, vi lämnade Lovund och styrde kajakerna åt nordost. Kanske skulle en sväng norr om Buøyaarkipelagen bjuda på mer spännande paddling än de andra delarna i samma område. Men nej. Samma visa igen; inga bra uppstigningsplatser, inga bra platser för framtida uppslag av tält och absolut inga sandstränder. Kanske har vi missat något i denna ögrupp, eller är den verkligen så tråkig?

Vi hann fram till Kvitvær till lunch och satte oss uppe på vikens ena bergssida och förtärde krispigt stekt konfiterad kyckling med en klick majonäs. Gott som tusan. Hittade sedan ytterligare en strand på baksidan av ön som visade sig vara närmast tropisk med korallsand nästan så långt ögat nådde. Och efter ytterligare lite kontroll med sjökortet visade det sig att vi faktiskt inte var på Kvitvær som sådant, utan på en mindre ö bredvid. Så galet det kan bli ibland.

Efter lunch paddlade vi runt Kvitvær för att kartlägga vart alla stränder och tältplatser finns, och det är många… Bra att veta inför nästa gång. På östsidan av Kvitvær var det nu dags att paddla över Sjona och sätta oss i “säkerhet” inför morgondagens blåsväder. Vi hittade en fin liten strand med perfekt tältplatser på sydvästspetsen av Onøya, på Hønsneset.

Torbjörn och Kathrine hade med sig var sitt fiskespö och prövade fiskelyckan. Det gick ju sådär… två små torskar var allt de fick upp, och det var inte mycket mat på dem. Samtidigt som de fiskade fick jag springa tillbaka till lägret då fåren på ön hade invaderat. De gnagde loss på både torkupplagda paddelkläder och kajaker. Eller, gnaga och gnaga, kanske slickade de bara på dem för att få i sig salt? Men det såg gnagigt ut i vart fall.

Vi mörkrets inbrott tände vi ett bål nere på stranden, drack lite medhavd Talisker och värmde oss innan vi släckte elden och gick i sängs.

Dagsinfo: Lovund till Onøya, cirka 30 kilometer paddling.

Lunch på, vad vi trodde var, Kvitvær.

Konfiterad kyckling med en klick majonäs.

Korallsand så långt ögat når.

Torbjörn och Kathrine njuter stranden.

Vackert turkost vatten... och bra sikt.

På väg att pröva fiskelyckan!

Sjöborrar verkar det finnas fler av på land än i havet...

Dessa spetsiga snäckor finns överallt och är riktigt otrevliga att paddla mot med kajaken.

Massiva mattor av havstulpaner täcker alla stenar och skär.

Hjortron finns det också gott om. Ät dem med måtta till frukost, lunch, middag, efterrätt, mellanmål och nattmat.

Solen speglar sig i hav och sjö... Notera Lovunds karakteristiska siluett i horisonten!

Fåren invaderar vår tältplats!

Fårprofiler med Lovund i bakgrunden strax efter solnedgång.

Torbjörn var vår eldningsmeister!

Dag 5 – 8 augusti. Morgonen blev lång eftersom vi visste det skulle blåsa friska nordvindar. Prognosen sa 7 m/s, men de måste varit på en läsida av ett trä, för det blåste i vart fall en bra bit över 10 m/s. Vid middagstid bestämde vi oss i vart fall för att ta oss från Onøya upp till stranden vi använt första natten på Stigen. Det var inte en lätt uppgift i både stark motström och motvind. Vi mötte en dubbelkajak i motsatt riktning, och ur vårt perspektiv såg det ut som om de flög förbi i ett jetplans hastighet. Oj vad segt det var att paddla! Enligt GPSen var topphastigheten för dagen 3 km/h – vilket ändå inte är illa för kraftig motvind. Tre gånger var vi tvungna att ta paus, och en av pauserna – den för lunch – varade i nästan tre timmar i hopp om att växlingen från låg- till högvatten skulle kunna gynna paddlingen något… men icke. Paddlingen upp genom Lurøysundet, som går i rakt nord-sydlig riktning var riktigt tuff. Egentligen är det vansinne att ge sig ut i sådan blåst, men vi ville komma vidare. Pauserna som vi alltså tog på vägen var välmotiverade.

Vi lyckades så småningom att nå fram till tältplatsen på Stigens nordvästspets. Här var det lä från berget och trötta slog vi upp tältet, stekte lite middag – konfiterad biff med stekt lök och flamberad gräddsås med äkta grönpeppar -, stekte några pannkakor som efterrätt med mängder av spraygrädde (osötad), drack lite vin, småpratade och somnade sedan in totalt utmattade i våra tält.

Prognosen för morgondagen lovade mer av samma väder, så vi visste inte riktigt om vi skulle fortsätta eller inte. Om det gick att fortsätta var målet att ta oss över till Hestmona.

Dagsinfo: Onøya till Stigen, cirka 13 kilometer paddling.

Blåsigt värre!

Min kajak efter en uttröttande dag till havs.

Jens i solnedgång.

Middag! Konfiterad biff med stekt lök och gräddsås gjord på äkta madagaskargrönpeppar samt en smula konjak som fick flambera det hela. Superläckert!

Det blev pannkakor till efterrätt... med en ordentlig hög vispgrädde för att göra det lite nyttigare.

Dag 6 – 9 augusti. Vinden var inte så kraftig på morgonen och vi bestämde att fortsätta paddla efter frukost. För att undgå de värsta vindarna lade vi upp en plan på att paddla i så mycket läområden som möjligt. Det skulle innebära att vi paddlade upp genom Inner- och Ytterkvarøya för att korsa genom småskär upp till Hestmona. Passagen från Stigen till Indre Kvarøyas sydsida var inte problematiskt, men snart drog blåsten igång ordentlig igen. När vi kom upp till Ytterkvarøyas nordöstsida blev det allt för jobbigt att fortsätta. Vågorna växte sig höga, även om de inte bröt, och att paddla emot dem var bara dumt. Kajakerna vändes om och vi valde att gå söder och väster om Ytterkvarøya eftersom det var lä där. På sydsidan var det total stiltje och paddlingen gick så mycket enklare. Ingen motström, ingen motvind.

Området på västsidan utgörs av flera småöar som bildar en labyrint av paddlingsvägar. Så här dröjde vi oss kvar ett tag. Till slut kom vi upp till Grytøya, precis väst om Ytterkvarøya, där vi hittade en finfin sandstrand att slå lunchläger på. Vi drog upp kajakerna, tillredde lite lunch, åt, sov lunch, spanade på väderutvecklingen, fascinerades av tidvattenskillnaderna och beslutade sedan att vi inte skulle fortsätta längre för dagen.

Vid lågvatten slår Ytterkvarøya en landbro med Grytøya precis där vi hade slagit lunchläger. Eftersom vi skulle njuta av solen längre på andra sidan sundet tog vi våra kajaker och bar torrskodda över allt till Ytterkvarøyas strand. Tälten slogs upp och omgivningarna undersöktes. Bergstoppen intill bestegs och där uppifrån hade man fantastiska vyer över nejderna.

Dagsinfo: Stigen till Grytøya, cirka 10 kilometer paddling.

Posering innan avfärd från Stigen.

Kajakerna uppdragna på fina stranden för lunch.

Skuggspel i sanden!

Stranden på Grytøya. På motstående sida sundet syns Ytterkvarøya och stranden vi slog nattläger.

Blåklockor fanns det en del av på stranden...

... och enbär.

Jens packar upp lite utrustning för matlagning ur sin kajak.

Fint skurna oliver och rödlök.

En manet solar sig på sandstranden när tidvattnet dragit sig undan.

Utsikt från berget över Grytøya, Ytterkvarøya och vår lägerplats vid foten av berget.

Dag 7 – 10 augusti. Efter två dagar hård nordvind hade nu vädret äntligen slagit om. Solen var dold bakom moln, men vinden var reducerad till 2 m/s och från väst. Perfekt paddelväder när vi skulle ta oss upp till Rødøya. Gick upp redan klockan 0700 för att förbereda. Klockan 0900 var allt packat och klart, kajakerna gled sakta ut på havet igen. Vi lämnade Grytøya och paddlade mot Hestmona. Passerade förbi en massa småskär och öar för att komma fram. Havsströmmarna gick åt olika håll emellan dem, vilket gjorde paddlingen ganska intressant. Ena stunden dras man åt vänster, sedan åt höger, sedan motströms. Men det var inga problem att hantera.

Bland skären såg vi både sälar, måsar, stora hoppande fiskar och Hurtigruten. När Hurtigruten passerade polcirkelmärket på ön Vikingen på andra sidan fjorden såg jag hur hela fartygets sida började blixtra. Uppenbarligen fanns det många turister med ombord som ville få ett kort på detta polcirkelmärke. Vi skulle också få en bit av denna vy två dagar senare.

Vid Hestmona paddlade vi öns östsida norrut. Runt halvvägs passerade vi den äkta polcirkeln för första gången och utan några större besvär. I höjd med nordspetsen av Hestmona vände vi österut med sikte på Sundøya. Passagen varade cirka 20 minuter, men det fanns inga fartyg i närheten. Med östlig paddling på kajaken nådde vi snart Selsøya där vi åt lunch på nordspetsen tätt på Ørnstolen. Jag förstår varför den kallas så. På ön satt det två stora havsörnar och väntade på oss. När vi kom tätt på lyfte de och visade upp all sin prakt. De är maffiga fåglar!

I området var det fullständigt översållat med tumlare. Som närmast kom jag cirka 4 meter från två tumlare som kom upp och vände i ytan. Häftigt och en fantastisk naturupplevelse!

Efter lunch fortsatte vi upp längs Gjerøyas östkust för att slutligen nå fram till Rødøya. Återigen ville vi försöka få tag på ett hotellrum eller liknande för att få en dusch och kontrast mot att bo i tält och äta fint – livet handlar ju om att utnyttja kontrasterna maximalt! Det visade sig vara väldigt svårt. Det fanns inga rum lediga på ön och gästgiveriet Klokkergården hade fullt med middagsgäster och var inte öppet för övernattning. Mat hade vi tänkt inköpa i öns butik, men den stängde redan klockan 1600, så det missade vi. Nu hade vi förvisso mat med oss, men vi ville ju gärna få tag i lite extralyx. Trött och lite småbesvikna slog vi upp tälten på Klokkergårdens campingområde. Vi orkade bara inte leta efter en mer naturlig grässplätt att slå upp tälten. Tätt på tälten låg ett servicehus tillhörande Klokkergården och gästhamnen, så där fanns både toalett och dusch. Det fick ju duga. Kajakerna tog vi upp på en ganska äcklig strand bakom udden på öns västsida. Inte var det bara fullt av småflugor och knott, det rann ut flera avlopp där också. Men något bättre alternativ fanns inte.

Nu infann sig myggorna igen på allvar. Återigen var myggorna stora som jumboflygplan och de attackerade till och med genom dunjackan. Överdosering av myggmedel verkade inte heller hjälpa. Vi flydde in i tälten och somnade lite tidigare än planerat. Man kan inte påstå att Rødøya välkomnat oss med en varm famn.

Dagsinfo: Grytøya till Rødøya, cirka 33 kilometer paddling.

Ensam kajak på stilla vatten.

Hurtigruten på andra sidan fjorden!

En krabba bärandes en parasit läser dagens Snäckbladet.

Två havsörnar satt och väntade på oss vid Ørnstolen.

Lunch på Selsøyas nordspets.

Olycksbåt?

Dag 8 – 11 augusti. Vi steg upp till en stigande sol. Myggplågan var borta. Eller rättare sagt, de satt i taket inne i absiden i vårt tält och sov. Enligt väderprognoserna skulle de kommande dagarna bjuda på ur och skur med stormvarningar. Det känns inte så kul att vara ute i sådant väder, och vi skulle ju ändå in mot land dagen efter om vi skulle följa vårt schema. För att inte riskera att blåsa fast på någon ö bestämde vi att utnyttja dagen till fullo och bege oss in till Tonnes och bilen. Ganska snart hade vi ätit och packat ihop alla grejjerna samt packat kajakerna fulla. Med lätt medvind bar det av söderut. Nu tog vi västsidan av Gjerøya på vägen hem. Här fanns det några småvikar som såg fina ut, men vi hann aldrig undersöka dem närmre.

Efter bara två timmar var vi förbi hela Selsøya igen och det var dags för en längre passage när vi kom ut mellan Litl- och Storbjørnøya. Det var den sista passagen innan Tonnes. Vi bestämde oss för att sikta på Vikingen för att komma iland och ta en bild på oss alla framför polcirkelmärket innan vi kom till fastlandet. Det var en tuff passage. Inte bara var risken stor för fraktfartyg eller stora passagerarfartyg, här möttes också vågorna från tre fjordar. Vattnet var väldigt oroligt och både min och Kathrines kajaker drev lätt åt sidan hela tiden. Vi fick arbeta oerhört hårt för att hålla stadig kurs trots full skädda nere. De lyckliga grabbarna med var sin P&H Cetus hade det lättare då den bara tuffar på rakt fram.

Efter några hårda tjugo minuter kunde vi stiga iland på Vikingen och ta det där fotot vi tänkt ta. Vinden låg på ganska kraftigt från nord nu, så den lilla viken nedanför polarcirkelmärket var översvämmat med cirka 30 centimeter. Det ser ganska lustigt ut när grönt gräs växer under saltvatten.

När bilden var färdigtagen satte vi oss direkt i kajakerna för att ta oss den sista halvtimmen in till Tonnes. Vinden började blåsa upp allt mer nu. Precis när vi kom in i Tonnes marina kom starka kastvindar mot oss och försökte pressa ut oss till havs igen. Det var enorm tur att vi kom in som vi gjorde. Bara någon timme senare var vindarna så hårda och sjön så orolig att jag inte skulle våga paddla.

I Tonnes stekte vi de sista konfiterade kycklinglåren till lunch samtidigt som vi packade upp allt ur kajakerna, bytte om till nya kläder, satte upp kajakerna på bussens tak och gjorde oss färdiga för avfärd. Eftersom vi var inne en dag tidigare än beräknat hade vi mycket tid att se lite attraktioner på vägen hem. Bland annat stannade vi två nätter i Orsa och besökte björnparken och fick även mata björnarna… men det är ju en helt annan historia.

Dagsinfo: Rødøya till Tonnes, cirka 22 kilometer paddling.

Hej då Rødøya! Välkomna oss bättre nästa gång!

Det går en bilfärja mellan öarna också... men den är oerhört långsam.

Uppställning framför polcirkelmärket på Vikingen.

Ett härligt glas vin i Mo i Rana.

Hej då Norge! Vi ses nog nästa år!

Helgelandskusten är verkligen ett ställe vi kommer att återvända till. Det är helt fantastisk paddling i området och det finns justa tältplatser nästan överallt man skådar (bortsett från Buøyaarkipelagen). Vill man dessutom tillsätta lite lyx i paddlingsäventyret finns det hotell att bo på eller hytter att hyra i de små samhällen som finns på öarna.

Vi såg massor av djur i olika skepnader; sälar, uttrar, tärnor, havsörnar, lunnefåglar, tumlare, torsk, grisslor, tordmule och mängder av får och måsar! Sällan kan man komma så tätt på djuren som här uppe.

Bärremmar är ovärdeligt! Vi hade med oss två stycken så vi kunde bära kajakerna. Tidvattnet gör verkligen att man får bära och släpa kajakerna långa sträckor.

Angående väder var det ganska normalt för årstiden. Temperaturen låg alla dagar runt 12 grader, men solen hjälpte självklart till att få det varmare vissa stunder. Ibland var det nästan olidligt varmt. Hade också med en vattentermometer och den visade på en gradient av 1 grad mellan Lovund och fastlandet. Vid Lovund var det 12 grader i vattnet och längs fastlandet cirka 13 grader. Nästan badtemperatur alltså.

Totalt fick vi paddlat runt 16 mil under dessa 8 dagar, på trots av två dagar svår motvind. Det får vi allt vara nöjda med. Och vi längtar redan tillbaka till nästa tur i området!

Kajakpaddling i isiga vatten. Bild från Luleå kommun.

Några norrmän har fått cirka 1 miljon norska kronor för att paddla kajak till Nordpolen. Syftet med paddlingen är att sätta fokus på hur snabbt isarna smälter i Arktis. Resan är inte forskningsinriktad, mer än att de tar några småmätningar, utan enbart för informationssyfte. Norrmännen är dock inte de första som tänker tanken. Redan 1895 lyckades landsmannen Fritjof Nansen, en av Norges första oceanografer, ta sig med kajak till 86 grader Nord innan han gav upp och vände om. Drygt 110 år senare, nämligen i september 2008, försökte den brittiske äventyraren Lewis Pugh paddla kajak till Nordpolen. Även Pughs syfte var ett jippo för att understryka isens smältande. Ironiskt nog lyckades han bara att ta sig till 81 grader Nord innan han var tvungen att avbryta på grund av allt för mycket is.

Norrmännen har tänkt starta paddlingen på 86 grader Nord, samma breddgrad som Nansen var tvungen att avbryta. På så sätt vill de påvisa att isläget ser annorlunda ut nu än vad det gjorde för 115 år sedan. Paddlingen är tänkt att genomföras i slutet av juli. Det väcker dock starka reaktioner eftersom det är snudd på bedrägeri att försöka jämföra dessa två paddlingar. Nansen avbröt sitt försök i början av april. Det betyder att han fick avbryta strax efter att smältsäsongen börjat på allvar. Årets expedition startar istället när avsmältningenssäsongen går mot sitt slut. Att ens försöka jämföra dessa två insatser faller mig tämligen groteskt.

Spektaklet att paddla kajak till Nordpolen möts inte med allt för varma känslor från norska forskare. Det är inte bara stora variationer mellan två helt olika säsonger, utan också stora skillnader från till år. Att jämföra ett år med ett annat blir nästan omöjligt i Arktis på grund av det oerhört dynamiska system som området är. Vindar spelar en enorm roll för hur mycket is som kan bildas eftersom det dels kan försvåra bildandet, men också förflytta runt isen samt packa ihop den på olika ställen. Det har tidigare uppmärksammats att isutbredningen i Arktis faktiskt kanske inte alls är en speciellt bra klimatindikator som vi tidigare trott. Om så är fallet skulle en paddlingsexpedition, som försöker understryka ett problemområde, helt enkelt vara missriktad och ovetenskaplig.

Nyligen kom det också en studie, som understryker just osäkerheterna med isutbredning och dess koppling till åtminstone antropogen klimatförändring som den enda förklaringen i området kring Nordvästpassagen. När man undersökte olika planktonförekomst i sedimenten fann man starka indikationer på att nordvästpassagen genom de senaste årtusenden varit isfritt åtskilliga gånger. Det är en situation vi nu åter börjar komma i då ett fartyg år 2007 lyckades segla därigenom utan isbrytarassistans. Författarna till studien drar slutsatsen att man inte kan avfärda naturliga variationer i klimatet som en del i vad som sker i området. Om så är fallet blir det mycket intressant att följa hur klimatmodellerna anpassas till en sådan syn.

Packning av kajakerna innan avfärd från Heestrand. Klicka på bilden för en större version.

Eftersom vi bara skulle sparka igång vår helgtur valde vi att styra kajakerna mot ön Dannemark rakt utanför Heestrand. Så det blev en kort paddeltur på bara någon halvtimme denna härliga, soliga aprilafton. Framme på Dannemark slog vi läger på stranden längst ner där det fanns lite gräs. Precis bakom finns det en stor gräsplan, men där får man inte slå läger eftersom det är en fridlyst skalbank.

Efter kvällsmaten tog vi en promenad över ön för att spana in de stora vågorna som slog in över klipporna på den sida som vetter mot havet. På vägen stannade vi och loggade geocacharna GC154KZ och GC70B8. Har inte haft så mycket tid för att leta skatter på senaste året, så det var skönt att få avverkat i vart fall två stycken nu. De övriga hade inte cachat tidigare och tyckte det verkade mycket spännande, så nu får vi väl se om de också sätter igång.

Kväll på Dannemark. Utsikt från tältet.

Utvilade vaknade vi på valborg och fixade en god frukost bestående av äggröra och stekt korv. Vi slösade inte mycket tid på småprat under morgonen utan packade våra kajaker och sjösatte dem redan vid 0930-tiden. Planen för dagen var inte att paddla speciellt långt, men med sydvästlig vind i smått tilltagande styrka kom vi betydligt längre än beräknat. Vi paddlade längs utsidan av Lilla Hamburgö och sedan in i vackra Fjällbacka skärgård, mellan Trinisla, Gåsön, Hästvam och Florön innan vi slutligen paddlade upp längs östsidan av Dyngön. Där gick vi i land i den nordligaste viken för att avnjuta vår lunch innan vi fortsatte nordost mot Porsholmen, som var vår tänkta övernattningsö från början. Eftersom vi var framme vid Porsholmen redan vid lunch bestämde vi oss för att fortsätta och svängde därför norrut och tog oss förbi Musön på västsidan. På Musöns nordsida paddlade vi förbi en liten sälkoloni. Sälarna fattade, som vanligt, stort intresse för våra kajaker och visade sig inte vara speciellt rädda. Några av sälarna dök upp bara någon meter framför kajakerna och spanade nyfiket på vad vi gjorde. Vi fortsatte paddla norrut mot Stora Måkholmen, som är känd för sin fina strand och bra tältplatser. Sälarna hade vi hack i häl hela vägen. Framme på Stora Måkholmen tog vi en liten fika och gick i labyrinten innan vi satte oss i kajakerna igen. Det hade börjat blåsa upp, så att stanna på ön var inget alternativ för natten.

Lars hittade in till mitten av labyrinten på Stora Måkholmen.

Stranden på Stora Måkholmen.

Efter att ha passerat förbi Otterön och Pinnön kom vi slutligen fram till Käften, en liten ö utan för lilla samhället Sandhaken. Käften har en tältplats inträngd i en klyfta mellan två bergstoppar precis nere vid vattnet, vilket gör platsen väldigt mysig och intim. Tur var det att vi hann komma fram till Käften innan kvällen kom, för precis när vi slagit upp våra tält öppnade sig himlen och regnet öste ner under någon timme. Det blev en mysig stund under tarpen, och en behövlig vila för kroppen efter 23 kilometers paddlande. Under kvällen och natten tilltog vinden rejält och det kändes som om tälten skulle lyfta från marken. På grund av vinden kunde vi inte komma ifrån Käften under lördagsförmiddagen. Vågorna var allt för höga och nästa etapp norrut är den ökända Tjurpannan som man inte under några omständigheter vill eller bör passera när det blåser kuling.

Käftens tältplats när regnmolnen drar bort och solen bryter fram igen.

Lite smått närgånget foto på min kajak (Goltziana Tavarua) bredvid en Albacore (vänster) och två, vit glasfiber och röd plast, Nordkapp (höger).

Eftersom några av våra vänner (Björn och Susanne) anslöt sig till turen under lördagen passade vi på att utnyttja möjligheten att lyfta kajakerna upp på en bil och köra förbi Tjurpannan utan att paddla den. Visst, lite fusk kanske, men hellre det än att sitta i några timmar i höga, brytande vågor mellan vassa skär. Helt sonika paddlade vi in till Sandhaken strax innanför Käften och blev hämtade med bil och tog oss norrut till Havstenssund där kajakerna sattes ner i vattnet igen.

Grabbarna (Torbjörn, Fred och Lars) paddlar mot Tjurpannan för att känna lite på vågorna. Behöver jag tillägga att de var tämligen genomblöta när de kom åter? I bakgrunden syns Sandhaken.

Från Havstenssund tog vi oss över sundet och paddlade runt Kalvön. Både Fred och Lars har sommarhus på ön, så det tänkte vi ta en titt på. Nu hade vinden avtagit nästan helt och det var nästan stilla vatten att paddla i. När vi anlände till Kalvön bestämde vi oss för att tälta i Freds sommarhus trädgård. Solen värmde gott under eftermiddagen så det kändes som det enda förnuftiga att göra. Vi bar också upp kajakerna till trädgården eftersom huset ligger en bit från stranden. Efter en välbehövlig måltid gick vi en tur till småbåtshamnen och tittade på Lars och Freds båt samt gick en sväng upp på bergen på ön och spanade ut mot Kosterarkipelagen i nord innan vi vände hemåt. Tillbaka i trädgården fixade vi efterrätt i form av pannkakor, fruktsallad, grädde och portvin innan vi somnade för kvällen. Det var tämligen kallt under kvällen, så dels fick inte portvinet bra temperatur och dels frös jag lite om fötterna på natten, men vad gör det när man kan ta på sig ullstrumpor?

Tältläger i trädgården

Middag: Stekt bacon och valnötter blandat med stekta kantareller rett med grädde och äggulor och serverat med ris. Smaskens!

Kalvö småbåtshamn.

Fred och Lars tittar till sin båt.

Vacker solnedgång och moln.

Har en hackspett varit framme och smakat på telefonstolpen... och vem lagade den på detta viset?

Söndagsmorgonen blev sovmorgon. Vi vaknade först klockan 1000 och kom iväg runt 1130, vilket var lite sent. Vi satte i kajakerna på andra sidan Kalvö, tätt på huset där vi sov. Eftersom vi bara skulle in till Havstenssund valde vi att paddla medurs runt Kalvö på utsidan. Utanför gick det en del dyning, men inget som var några problem och ganska snart kom vi in i skyddat vatten igen. Ganska snart tog vi lunch på den lilla ön Ursen, strax efter vi rundat nordspetsen på Kalvö. På Ursen hittade vi en liten strand som vi alla åtta trängde upp oss på. Härifrån var det sedan oerhörd lugn, solig, varm och skön paddling in till Havstenssund. Vi tittade också till Amundsholmen, som skall vara en bra tältplats. Och ryktet stämmer finfint. Så där blir det nog att sova när vi är i området nästa gång.

Uppackning för lunch på Ursen.

Vi kom in till Havstenssund strax efter 1830. Något utmattade efter dessa dagars paddling, men ändå stärkta med energi, fick vi packat in allt i bilarna (som hämtades från Heestrand) efter några timmar och kosan styrdes hem till sommarhuset i Lysekil. Gissa om man sov gott natten till måndag.

Karta som visar hur vi paddlade. Röd linje är vår paddelväg medan grön linje är där vi lyfte kajakerna (för hand eller med bil). Klicka på kartan för en större version.

Jag noterade under paddlingen tre saker som alla hade med isen att göra:

1. Isen hade verkligen tagit död på enorma mängder ostron. I varje vik, precis överallt, låg skal av döda ostron. Jag kan inte se skillnad på vanliga ostron och de japanska ostronen (antar de har mest med storleken att göra), men jag kan ju bara anta att det var japanska ostron som låg döda överallt. Till sommaren får man alltså ta det försiktigt när man badar eftersom ostronskalen är rakbladsvassa.
2. Jag såg nästan inte en enda havstulpan någonstans. Även dessa hade isen skrapat bort. Där det förr satt stora mängder havstulpaner fanns det nu bara en vit fläck av kalkunderlag kvar, men inga spetsar. Garanterat kommer havstulpanerna snabbt tillbaka igen, men om man skall halka med rumpan nedför en klippa så är det nu man skall passa på om man inte vill riva upp sig.
3. Få bryggor hade klarat sig från isens hårda behandling. Kanske hade 80% av alla bryggor i skärgården isskador. Mest innebar skadorna att pålarna lyfts en bra bit upp ur leran, på vissa platser med uppåt 2-3 meter. Det gör att bryggorna snarare ser ut som landgångar till stora passagerarfärjor än små gulliga sommarbryggor för småbåtar. Andra bryggor var sneda och danna efter isen totalmanglat dem med all sin kraft. Bryggbyggarna går en väldigt lukrativ högsäsong till mötes.

Bilen med kajakerna på stranden

Okej, det var länge sedan jag skrev något om en kajaktur. Det är också länge sedan jag sist var ute. Sommaren gick till att färdigställa avhandlingen snarare än att komma ut och paddla. Jag hann dock med en tur när det var som allra varmast i början av juli. Då bestämde Jens och jag att vi skulle ta kajakerna en tur runt Egholm, den lilla mandelformade ön tätt på Ålborg, Danmark, i Limfjorden. Vi hade tidigare hört att det inte går att paddla runt Egholm eftersom det är så grunt. Det måste vara ovanligt högt högvatten för att det skall vara möjligt. Som vanligt vill vi ju pröva om det verkligen stämmer, och satte således kursen till ön. För att komma över behöver man åka färja, som kostar pengar. Det hjälper dock att Jens är uppväxt på Egholm. Väl i land på ön körde vi den enda vägen till dess slut och därefter ytterligare ett litet stycke tills vi kom ner på stranden på den västligaste delen av ön. Att ha en 4-hjulsdriven bil är en stor fördel.

Kajakerna sattes i och vi började paddla. Denna dag var det mycket trafik i farleden, men eftersom Egholm ligger norr om farleden och det är så grunt på nordsidan av ön seglar inga båtar nära oss. Vi satte kurs till grannön, Fruensholm, som ligger väst om Egholm. Denna lilla ä är väldigt platt, precis som allt annat i Danmark, och domineras av ett igenbommat sommarhus och en gigantisk skock skränande måsar. Skriandet från måsarna var öronbedövande och det var ganska jobbigt att navigera runt ön med måsar som konstant gick till attack.

"Fruensholm city".

Paddlandet började nu försvåras en del då vattnet snabbt blev grunt. På nordsidan av ön var det bara 30-40 centimeter djupt och paddeln tog i botten för varje paddeltag. Vi satte kurs mot Tagholmerne, som är tre små öar norr om Egholm. Turen dit blev enormt kraftkrävande. Djupet blev allt mindre och till sist fick vi helt enkelt stiga ur kajakerna och bogsera dem för hand. En snabb titt på tidvattentabellen på iPhonen visade dock att vi nu var i full ebb, så då är det inte konstigt att vattnet försvinner under kajakerna. Även om tidvattnet bara gör några centimeter runt Egholm så är det avgörande för kajaker. Centimeter är en enorm skillnad för paddlare.

Efter en hel del stånkande kom vi fram till Tagholmerne och tog oss en lunchvila innan vi fortsatte rakt norrut mot flygplatsen. Anledningen att vi ville norrut var för att komma till fåran där Ryå å rinner. Denna fåra är cirka 3 meter djup och var något vi ville ha. På vägen över mot Ryå å blev det lite djupare så man kunde paddla igen, men det avbröt vi snart eftersom de sista hundra metrarna var igenkorkade av stora makroalger.

Paddling bland makroalger.

Kajaken släpas bland algerna.

Efter mycket släpande kom så Ryå å-rännan, och det var mycket välkommet. Det kändes lite som att gå från svår torka till regn. När vi väl kom ut i Ryå å var det inga bekymmer att klara resten av turen runt Egholm. Man skall bara se upp så man inte kommer allt för nära land igen, eftersom det snabbt blir grunt och det ligger stora stenar som kan förstöra kajaken.

På vägen runt finns det flera ställen att stanna på. Man kan inspektera den gamla fördämningen som tyskarna försökte bygga ut till Egholm. Tanken var att skapa en fast förbindelse till ön. Idag är det bara ruiner kvar. Man kan också stanna till vid den gamla fiskehamnen på Egholm och spana in hur piren sakta bryts ner av naturens element. Jens berättade att när han var barn för cirka 25 år sedan så var piren fortfarande intakt. Idag sticker det mest upp ruttna stolpar och armeringsjärn ur vattnet. Vid färjelägret kan man också stanna och få en glass och en dricka. När man är i Danmark skall man väl pröva på att dricka Jolly Cola som i kiosken på Egholm serveras i gammaldags glasflaska. Längs sydkusten på Egholm kan man passa på att imponeras av de stora vallarna som byggts för att hindra stormfloder att ta sig upp på land.

Summa sumarum; det går att paddla runt Egholm, men man bör nog inte göra det under lågvatten som vi gjorde. Eftersom det är grunt under stora sträckor bör man vara mycket observant på alla de stora vassa stenar som finns utspridda med oregelbundna mellanrum. Att paddla på en sådan mår kajaken inte bra av.

Turen fortsatte sedan norrut längs Stora Bornös västra kust. Ön är ganska ogästvänlig med väldigt brant terräng. Ofta reser sig ön direkt upp ur havet med lodräta bergssidor, så det finns inte många ställen att komma iland. Det skapar också en speciell atmosfär att paddla längs ön. Vi fann också en ganska dramatisk formation med en stor klippavsats som hängde fritt ovanför vattenytan. Det var precis så att min kajak kunde komma under, så självklart tog jag tillfället i akt att undersöka saken närmre. Det låg fryssprängda stenar överallt, och det droppade lite vatten från sprickorna i berget. Men det var häftigt att komma tätt på.

Ytterligare en bit längre upp öns kust kom vi till den gamla hydrografiska forskningsstationen på Bornö. Här har jag varit några gånger tidigare i samband med kurser. Senast var jag där i maj när jag undervisade på en av de fältkurser i oceanografi som vår institution erbjuder i grundutbildningen. Det är alltid kul att komma dit, och känna hur de historiska spår som Bornöstationen har satt i svensk oceanografi (det var ju här som den marina forskningen i Sverige grundlades i början av 1900-talet).

Bornöstationen ligger mitt emot Holma, där vi satte i våra kajaker, så vi kände att det var dags att paddla hemåt igen. Turen blev inte så värst lång, bara drygt 7 kilometer, men det var en bra start på en – förhoppningsvis – härlig säsong med paddling.

Intressant? Läs mer om kajak.

Klockan hann bli strax efter 11 innan vi satte oss i kajakerna och paddlade iväg. Havet låg som en spegel. Det är idealiskt när man vill ta sig runt Ramsvikslandet, eftersom utsidan är oskyddad kust. Vid minsta blåst blir det jobbiga vågor där ute, och det finns inte så många ställen att ta sig upp vid nöd. Dyningar får man ändå alltid utstå.

Vi kom i land för lunch vid 1330, alltså knappt två och en halv timme efter vi lämnat stranden och bilen bakom oss. En liten vik, skyddad av stora grundområden med blåstång fick utgöra hamn. Kajakerna drog vi upp på bergshällarna. Lunchen bestod av varmrökt laxsallad med senapsdressing och wasabicreme fraiche, varm oboy, vatten, punchrulle och hemmagjort julgodis. Smaskens! Förmodligen ville även en säl ha del i maten, eftersom den förföljde oss i några kilometer när vi satte oss i våra kajaker igen.

Is på havet kan vara farligt. Vi stötte på nyis på många ställen under paddelturen. Tack och lov var den mycket tunn och skars lätt över av både skrov och paddel.

Den låga solen gjorde att hela turen kändes som att paddla i solnedgång.

Turen avslutades med en stilla paddling genom den vackra Sotekanalen – en kanal som är en mardröm sommartid för kajakister (och säkert vanligt båtfolk också). Total avverkades en sträcka på drygt 17 kilometer under de 5 timmar äventyret varade. Vi anlände stranden strax efter mörkrets inbrott. Packade på kajakerna på släpet och körde hem till den väntande danska flæskestegen.

Intressant? Läs mer om kajak, paddling, ramsvikslandet.