Modern teknik gör det lätt att räkna antalet pingviner. Tidigare uppskattningar har uppskattat antalet kejsarpingvinar till drygt 250 000 stycken. Det kom man fram till genom att analysera hur mycket pingvinavföring som syns från satellit. Nya överflygningar med bättre kameror visar däremot att det egentliga antalet kanske är så mycket som över 500 000 styck.

Ovanifrån ser pingviner ut som små svarta prickar. Högupplösta foton kan därför lätt avslöja varje enskild individ. Forskarna undersökte 44 pingvinkolonier runt hela Antarktiska kusten.

Klimatförändringar är den största oron för framtiden. Antarktiska halvön värms upp snabbt, medan andra delar inte upplever någon förändring. Det blir därför viktigt att fortsätta övervaka hur många pingviner som finns för att kunna dra slutsatser hur de tacklar förändringar i sitt hem.

Men är det verkligen så dåligt med vinflaskor? Mikael har rätt i att de väger en hel del. Ju mer vikt man skall transportera, desto mer bränsle och högre utsläpp av växthusgaser. Inte bara det. Ofta när en förpackning väger mycket i förhållande till innehållet blir koldioxidavtrycket dessutom ännu högre jämfört med en förpackning i ett material som väger mindre och tar mindre plats.

Jag skulle vilja påstå att analysen bara är halvvägs genomtänkt. Vi kan hålla med om att flaskor är kostsamma att transportera. Men i dagens läge, låt oss vara ärliga, vad är alternativet? Om vi inte skall ha glasflaskor finns det egentligen bara ett enda alternativ som kommer sopa banan med allt annat; plast.

Plastflaskor skulle ha ett betydligt lägre koldioxidavtryck per transporterad enhet. De är tunnare, varför fler liter vin skulle kunna fraktas i båt, flyg, tåg eller lastbil. Det i sin tur betyder att fler vinflaskor kan transporteras i varje lastutrymme och reducerat koldioxudsläpp per liter vin.

Här skulle vi kunna stoppa analysen. Men se, det väljer jag att inte göra. För det är ändå så att man bör ställa sig frågan om detta är bättre ur miljösynpunkt. Det låter ju jättebra med färre koldioxidutsläpp och mer varor som kan transporteras. Det är också av samma anledning som plast har växt sig så enormt populärt i vårt samhälle.

Tänker vi vidare är det så att plast till absolut största del idag tillverkas av fossila bränslen. Mellan 4-5% av världens oljeupptag går till att producera plast. Dessutom går ungefär lika mycket till elproduktion för att upprätthålla strömmen i plastfabrikerna. Så omkring 10% av all olja som tas upp går till plastproduktion, allt inklusive. Vi kan än så länge bara drömma efter den dag då plast tillverkas av andra material, men vi är ännu inte där. Vi närmare oss, men det är en bit kvar.

Plast kan heller inte försvinna i naturen. All plast som någonsin tillverkats, bortsett från de fåtal procent som bränts upp, finns fortfarande kvar på vår jord. Naturen kan inte på vettiga tidsskalor ta hand om plast eftersom det är ett konstgjord material som inte har någon motsvarighet i naturen. Bakterier kan sakta, sakta bryta ner polymererna till koldioxid, men det tar hundratals, kanske tusentals år innan en plastflaska försvinner. Och det är under ideala förhållanden. Något sådant existerar inte i naturen. Dessutom finner allt skräp nästan alltid vägen ut till havet någon gång, och där förblir det i evig tid.

I förlängningen betyder det att allt mer plast skulle komma ut i naturen om vinflaskor tillverkades i glas. Redan bag-in-box har det problemet eftersom plast används till dem. Plast skräpar ner, dödar miljontals fåglar, fiskar, sälar, delfiner, ja, till och med kameler i öknen. Plastflaskor transporteras långa sträckor och förorenar alla jordens hörn. Över tid faller det sönder i allt mindre stycken, men det är fortfarande plast. Miljögifter sugs upp som svampar av plastbitarna, och fiskar äter plasten i tron om att det är mat. Bitar riskerar att fastna i mat-tarm-kanalerna, vilket leder till svält och död, men miljögifter kan också bioackumulera och utgöra ett hot längre fram, högre upp i födokedjan.

Enda sättet att få plast att försvinna är att bränna upp det. Vi är duktiga på det i Skandinavien. Ungefär hälften av vårt skräp förbränns. Men så är Skandinavien också en anomali vid avfallsförbränning. I nästan inga andra länder bränns avfallet i så stor utsträckning. Det mesta går antingen till materialåtervinning eller deponi någonstans på land. Det sistnämnda är vanligast runt om i världen.

Vän av ordning säger nu att det också tar lång tid för glas att brytas ner i naturen och att det inte kan förbrännas. Ja, det är sant, men glas är ett naturligt material som nästan aldrig transporteras över långa avstånd i naturen. I havet sjunker det till botten. Det är inte optimalt, men å andra sidan är det bättre att det håller sig tätt på utsläppskällorna än att det sprider sig överallt. Och nej, glas förbränns inte så lätt. Däremot kan det lätt återvinnas till nya flaskor.

Men vi skall ändå komma ihåg att den stora boven i dramat ändå är dina transporter. När du tar bilen från ditt hem till Systembolaget, köper vinet och sedan kör din bil hem igen. Det är oftast de utsläppen som utgör den absolut största delen av alla växthusgaser under hela flaskans livscykel. Tänk på det nästa gång. Och undvik köpa plastflaskor!

Scenen är hämtad från hur det kunde ha sett ut en frusen dag vintern 1564. Den så kallade lilla istiden var fullt pågående och hade hela norra hemisfären i sitt kyliga grepp. Lilla istiden var en klimatperiod från 1300-talet fram till slutet av 1800-talet. Den är känd främst på grund av sina kalla vintrar och en del perioder av missväxt, men framförallt också att den stod i stark kontrast mot den varma medeltida värmeperioden som precis avslutats. Trots namnets anspelning på glacialer var den lilla istiden inte homogent kallt. Det fanns stor variation även inom denna period.

Lilla istiden var, precis som den medeltida värmeperioden, något som påverkade temperaturerna i hela norra hemisfären enligt en ny studie från Stockholms universitet. Det var alltså inte några regionala eller lokala klimatperioder, vilket man tidigare trodde. Från att ha varit ganska varmt runt 1000-talet kastades norra halvklotet in i en köldperiod, som varade i nästan 500 år. Det var också under den tiden som Europa kämpade för sin överlevnad i krig, svält och katastrof, år efter år.

Orsaken till lilla istidens uppkomst har diskuteras under lång tid och flera hypoteser har lagts fram. Kanske var det variation i solstrålning, en tillfällig minskning i Golfströmmens styrka, digerdöden som gjorde att mer koldioxid lagrades in i växande skogar eller kanske ökad vulkanisk aktivitet.

I en ny rapport drar man slutsatsen att lilla istiden kom snabbt. På bara 25 år, mellan åren 1275 och 1300, utbröt en serie våldsamma vulkanutbrott, som omslöt jorden in i en period av långvarig kyla. Vulkanutbrott tillför atmosfären mängder med små partiklar, så kallade aerosoler, som kan reflektera (men också absorbera) inkommande solstrålning. De kan därför ha stor påverkan på klimatsystemet, på både kort och lång tidskala.

Alla partiklar i atmosfären skärmade av jordytan från solens värmande strålar. Is i form av glaciärer och havsis, växte till sig. Samtidigt transporterades mindre värme än tidigare norrut i havets strömmar. Mindre värme till polerna innebär mer is. Havsis innehåller knappt någon salt. Isexporten från Arktis ökade, vilket medförde ökad utspädning av vattnet i området där djupvatten normalt bildas. Mindre djupvattensbildning betyder att havsströmmarna försvagades något. Processen blev självförstärkande.

Även om aerosolerna från de första vulkanutbrotten snart hade försvunnit ut ur atmosfären tar det tid för klimatsystemet att komma på fötter igen. Ytterligare ett stort vulkanutbrott i mitten av 1400-talet tippade över systemet till ett nytt läge där kyla blev normalt. Så förblev det tills slutet av 1800-talet då värmen återvände och klimatet intog ett nytt läge. Upptiningen hade börjat. Temperaturer likt dem på vikingatiden återvände.

Vi vet att glaciärer växte till sig under den lilla istiden. Det finns åtskilliga berättelser om hur byggnader och hela byar krossades att växande ismassiv. Vi vet också från flera skriftliga källor att is tillhörde ovanligheterna i Nordatlanten innan och runt 1000-talet. Det var då vikingarna koloniserade Island och Grönland. Omkring 1300-talet försvårades fartygstrafiken i Nordatlanten på grund av fler isberg i området. Det skulle dröja till 1900-talet innan isbergen åter blev ovanliga.

Nu verkar ansjovis däremot återvända, med ett brak! Under 1990-talet observerades en viss stigning i mängden ansjovis igen. Återhämtningen har varit så snabbt att det nästan går att prata om en “ansjovisexplosion”. En ny studie har pekat på att klimatförändringarna kan vara orsaken till uppgången. Men mekanismen är inte som man först kanske skulle kunna tro.

Tack vare varmare vintrar och somrar har ansjovisens yngel fått det lättare att överleva och växa till sig. Genetiska undersökningar har visat att nordsjöansjovisen, som nu ökar kraftigt i antal, är samma gamla lokala art som fanns där även i början av 1900-talet. Det handlar alltså inte om någon art från Biskayabukten som vandrat upp genom Engelska kanalen. De två bestånden är genetiskt skilda.

En liten grupp ansjovis har överlevt i Nordsjön hela tiden och denna grupp har nu fått optimala förhållanden för tillväxt. Avsaknad av torsk, som överfiskats kraftigt i området, kan också hjälpa till att ge en extra skjuts till ansjovisens nyrekrytering.

Resultaten är kanske lite förvånande. Normalt när man pratar om klimatförändringar bland fisk är det ofta ur negativ synvinkel. Det antas att varmare temperaturer gör att många lokala fiskbestånd söker sig till andra områden för att undkomma högre temperaturer. Istället invaderas de gamla områdena av migrerande arter från sydligare breddgrader. Inte i detta fallet.

Nordsjöansjovisens återhämtning kan vara positiv för hela ekosystemet. Mer småfisk stimulera tillväxt bland rovfiskar högre upp i födokedjan, till exempel torsk. Dessutom breder ansjovisen ut sig över ett större område och kan snart åter finnas i det svenska Västerhavet. Mer Janssons till folket alltså.

Resultatet från rörelsemönstren var överraskande. I takt med att isen smälter undan har valarna kunnat röra sig allt längre in i Arktis. Vid ett tillfälle registrerades att en val från respektive bestånd tog sig in i nordvästpassagen i Kanadas arktiska skärgård. Där inne korsade valarna varandras vägar, även om de inte fysiskt möttes. Under två veckor var de cirka 130 kilometer ifrån varandra.

Kartan visar hur de två grönlandsvalarna rörde sig. I september 2009 var de som närmast varandra.

Undersökningen visar att istäcket numera kan vara så litet att grönlandsvalar från båda oceanerna kan mötas. Tidigare, från 1900-talets början, har det bara funnits anekdotiska bevis på att harpunspetsar, typiska för nordatlantiska fiskare, hittats i valar i Stilla havet. Det skulle kunna tyda på att Nordvästpassagen varit isfri tidigare, men hårda bevis är svåra att hitta.

De två valbestånden uppvisar väldigt liten genetisk variation. Det är därför troligt att nordvästpassagen varit isfri relativt ofta för att tillåta utbyte av valar mellan Atlanten och Stilla havet. När Arktis blir varmare och istäcket minskar kan vägarna för migration bli enklare, inte bara för valar utan även för andra organismer. Vi vet redan att en några arter, som tidigare inte fanns i området, börjat tränga in till Nordatlanten från Stilla havet under senare år.

Sedan 1900-talets början har vattenståndet stigit med cirka 17 centimeter. Ungefär 1,2 cm (cirka 7%) av detta kan härledas till ökat grundvattenupptag enligt en ny studie.

Grundvatten används som den primära vattenkällan för människor, djur och växter på de allra flesta platser på jorden. Vattnet ligger ofta i stora akvifärer ur vilka enorma mängder färskvatten kan pumpas upp för att drickas eller vattna jorden. På sina håll är uttaget så stort att dessa enorma vattenlager snabbt sinar. Miljonstaden Mexiko City är ett välkänt exempel där stora delar av staden riskerar att rasa ner eftersom vattnet tagits upp och konsumerats.

Under det senaste århundradet har 4500 kubikkilometer grundvatten pumpats upp. Det är alltså ohyggliga 4500000000000000 liter. Räknar vi om det till genomsnittlig förbrukning per svensk och dag skulle det kunna försörja varje svenska med vatten i över 6800 år! För världshavet ger detta en ackumulerad vattenståndshöjning på 12,6 millimeter sedan år 1900.

Takten vi tar upp grundvatten har ökat på senare år, framförallt efter 1950 när världens befolkning ökade snabbt. Volymerna vi tar upp ökar hela tiden. Sedan sekelskiftet har uttaget varit så stort som 145 kubikkilometer per år. Den volymen räcker i 220 år för nuvarande svenska befolkningen, men den är också så stor att havsnivåerna stiger 0,4 millimeter per år bara på grund av detta. Utifrån de senaste uppskattningarna skulle isåfall grundvattnet utgöra 13% av det ökade vattenståndet. Det betyder att grundvattnet blir en allt större del den allt snabbare vattenståndshöjningen. Det är tankeväckande! Samtidigt bör det understrykas att vattenresurserna nu börjar ses över på allt fler platser och att uttaget kanske inte kommer stiga i lika hög takt framöver. Kanske kommer det till och med att minska, det återstår att se.

Så varför påverkar grundvattenupptaget världshavets vattennivå? Det mesta av grundvattnet som tas upp ur marken rinner efter användning ut i floder, bäckar och annat som transporterar vattnet ut till havet. Att fylla på akvifärerna tar tid, därför stiger vattennivåerna i havet i takt med att allt mer vatten som pumpas upp.

Av allt vatten på jorden återfinns 97% i haven och endast 3% som färskvatten. Cirka två tredjedelar är uppbundet i is medan en tredjedel är grundvatten.

Pimpsten, frukter, trästammar och döda makroalger flyter i havet. Många organismer passar snabbt på att kolonisera dessa. Ta tillexempel musslor eller havstulpaner, som inom någon månad täckt ett flytande föremål. Så länge dessa har funnits i havet har de alltid hittat ett sätt att spridas. Men det är svårt.

När vi människor började ta oss kors och tvärs över havsytan gav vi de marina (men även terrestra) organismerna ytterligare en möjlighet till förflyttning. I förhållande till omkringflytande pimpsten går våra fartyg snabbt, även om de går för segel. Organismer bosätter sig snabbt på skrovet och hänger med. Det ökade chanserna för organismerna att ta sig från en plats till en annan.

Över tid har vi börjat skräpa ner havet allt mer. Idag är det framförallt plast som symboliserar vår nedskräpning. Det kan inte brytas ner i havet. All plast som någonsin tillverkats på denna jord finns fortfarande kvar. På grund av materialets enorma tålighet och vår benägenhet att slänga skräp överbord har vi proppat haven fulla av nya flytande möjligheter för organismer att haka sig fast och förflytta sig stora områden över havet. I de tropiska haven uppskattar man att förflyttningsmöjligheterna fördubblats jämfört med orört förhållande. På nordliga latituder kan möjligheterna till och med tredubblats. Vid Seychellerna har 60% av all skräp som flyter iland på stränderna någon form av fastsittande organismer på sig. Samma siffra för Svalbard var 6%.

Det finns dokumenterat flera fall hur tropiska organismer hittats på plastbitar så långt norrut som Svalbard. Förvisso har de inte överlevt den förhållandevis enorma omställning som krävs för att överleva i det nya arktiska klimatet, men det påvisar ändå att möjligheten finns.

Plast flyter långsamt omkring i havet. Forskare oroar sig nu för att denna långsamma förflyttning kan vara till de fastsittande organismernas fördel. De får god tid på sig att anpassa sig till en förändrad omgivning i form av salt och temperatur.

Organismer som kommer till en ny plats kan innebära en ekologisk katastrof. Snabbt kan det konkurrera ut en inhemsk art. Men det gör det också svårare att skydda biologiskt känsliga områden genom att bara freda dem. Vi står inte över naturen när det gäller strömmar. Fredade områden kan alltså befolkas av en ny art samtidigt som människan står maktlös och bara kan titta på.

I och med klimatförändringarna ökar riskerna för spridning av organismer över stora havsområden. Varmare temperaturer kan underlätta exotiska organismer att kolonisera nya, tidigare kallare, områden. En organism vill sprida sig så långt den kan inom det område som kan ge den bra levnadsvillkor. Ibland vill den till och med tänja gränserna.

Det ligger i naturens natur.

Förutom flygplan bör det också finnas liknande effekter från fartygens svallvågor. Vågorna, som ovanifrån är fluffiga, bubbliga och vita, borde också medföra en temperatureffekt. Om mer av havet är vitt, höjs jordens albedo (förmåga att reflektera ljus) och mindre värme kan absorberas.

Nu har en ny studie påvisat just denna effekt från svallvågor. Avkylningen är förvisso mycket liten, bara -0,14 milliwatt per kvadratmeter, eller bara någon procent av motsvarande från flygplan. Trots det kan vi förvänta oss att effekten blir större i framtiden eftersom allt mer skeppas över våra hav, allt oftare och i allt större utsträckning.

Frågan är dock om inte fartygens utsläpp vid transport är större har större klimatinverkan än avkylningen från svallvågor.

Felaktigheter i klimatrapportering är ett problem eftersom det är ett ämne som intresserar en stor allmänhet. Även vid omedvetna felskrivningar kan konsekvenserna blir ganska stora. De värsta exemplen som hittades, där temperaturhöjningarna blev mycket större än vad de egentligen är, kan få fotfäste och bli svåra att göra sig av med. Människan är en varelse som fattar tycke för sensation, varför felaktigheter, medvetna eller ej, snabbt kan sprida sig som en sanning.

Det är bekymrande att hälften av all rapportering kring klimatförändringar innehåller någon form av felaktighet. Att det skulle vara en specifik dansk situation tror jag inte, utan det är förmodligen något som förekommer överallt. Förhoppningsvis är den allmäne läsaren av en tidning också duktig på källkritik och kan sortera ut vad som är rimligt eller inte. Tyvärr tror jag inte det alltid är fallet. Med en lågfrekvent bombardemang av felaktigheter i all form av journalistisk kan allmänheten snabbt bli felinformerad.

Magisterarbetet är också publicerat i en vetenskaplig tidskrift och kan laddas ner för läsning här.

Satelliter började användas 1966 för att övervaka vädersystemen på jorden, men orkaner har ju pågått under längre tid än så. I en ny studie i Journal of Climate har man undersökt hur många orkaner som kan ha missats (eller klassats som en “svagare” storm) mellan 1878 och 1965, innan satelliter sköts upp. Utifrån skeppsloggar får författarna fram att ungefär tre orkaner missades runt sekelskiftet, men att det sedan sjönk till omkring en halv storm per år. Att så sker beror självklart på att allt fler fartyg befinner sig i orkanhärjade områden allt oftare, samtidigt som kustbefolkningen ökar.

Genom att justera den tidigare rekonstruerade orkanserien, som påvisade en ökning av orkaner, får författarna istället fram betydligt större årliga variationer. Däremot går det inte längre att prata om någon ökande trend. Istället visar serien en antydan på minskning av antalet orkaner, men den trenden är inte statistiskt signifikant, se bilden nedan.

År 2005 har gjort sig känt som det år med flest orkaner genom tiderna. Utifrån den justerade serien kan dock flera andra år mäta sig med minst lika många stormar; 1878, 1880, 1886 och 1887. Det börjar därmed likna mer stormaktiviteten i Skandinavien, där slutet av 1800-talet också var mer stormrikt än på senare tid.

Om nu justeringarna av antalet orkaner är korrekta påvisar detta att känsligheten mot klimatförändringar är mindre än vad vi antagit. Det finns ingen långtgående trend som påvisar stark koppling mellan mängden växthusgaser, och dess effekter på klimatsystemet, och antal orkaner. Den slutsatsen är nog ganska kontroversiell och kan ställa till en hel del oreda framöver.