I Sverige har reaktionerna på de danska ambitionerna bemötts varit negativa och många har undrat om ökad gränskontroll är förenligt med schengenavtalet. Jag blir ärligt talat ganska förvånad över det svenska motståndet. Som pendlare mellan Danmark och Sverige har jag mött båda ländernas gränskontroll många gånger. Eller jag kanske skall säga, jag har mött den svenska gränskontrollen. Oavsett om man tar bilen över Öresund eller färjan till Göteborg står tullare och väntar. Vid Stena Lines danmarksterminal är det mycket vanligt att tullarna står redo med narkotikahundar. Som hundägare har jag fått lära mig rutinen att när jag sagt farväl till mina hundar i Danmark måste jag byta kläder innan färjeturen eftersom narkotikahundarna fyra timmar senare i Göteborg markerar dem som har hund – åtminstone dem som har vissa hundraser; basset hounds är tydligen en av dem.

Åt andra hållet, i Danmark, har jag aldrig stött på gränskontrollen, varken vid Öresundsbron eller i Frederikshavn. Okej, jag har sett danska Skatteverket notera vilka bilar som tar turen över till Sverige, men det beror på att det danska skattesystemet för bilar är helt bisarrt. Betala för tre bilar, få en bil – så ser det danska bilskattesystemet ut. Några tullkontrollanter har jag inte sett.

Sverige har fler tullare per invånare och det är upp till ungefär samma nivå Danmark har sagt sig vilja komma. Det betyder alltså att den danska gränskontrollen bör bli ungefär lika omfattande som den svenska. Så varför gnäller svenskarna? Sverige har ju betydligt hårdare gränskontroll idag än vad Danmark har.

Ett andra argument varför svenskar är emot förslaget är för att Dansk Folkeparti är med i spelet. Visst, det är inte ett speciellt kompetent parti på några sätt, men jag tycker nog man bör tänka lite längre än så. I den danska riksdagen, Folketinget, är det en stark och stabil majoritet FÖR förslaget att öka gränskontrollerna. Regeringspartierna Venstre och Konservative stödjer förslaget redan från början. Socialdemokraterna och Socialistiskt Folkeparti (ungefär som Vänsterpartiet utan kommunister) är också för förslaget. Kvar finns liberalerna i Radikale Venstre och Liberal Alliance samt kommunisterna i Enhedslisten, alla tre partier med få mandat, som inte stödjer en ökad gränskontroll.

Nej, jag gillar inte gränskontroll och vore glad om detta förslag inte blev verklighet. Men så länge Sverige vidhåller en betydligt mer omfattande och tuffare gränskontroll än Danmark tycker jag inte svenskarna har något att säga i frågan.

I takt med att havens tillstånd blir omskrivet i allt fler artiklar, rapporter och pamfletter seglar frågeställningen upp i allt flers medvetanden. De svenska politiska partierna har börjat ta frågan på allvar, och den sittande regeringen är den första som gjort en öronmärkt storsatsning (500 miljoner) på området. Samtidigt är två tredjedelar av svenskarna idag oroliga för havsmiljön och placerar den frågan bland topp tre miljöproblem (osäkert hur det definieras) i Sverige. Det är tragiskt att jag skall behöva bli glad för en sådan nyhet. Men… äntligen!

När nu havsfrågor blir allt viktigare måste lättillgängliga mumsbitar serveras för folket att ta åt sig så de kan sätta sig in i frågan. Vi som arbetar i det marina Sverige måste nu börja mätta den stora efterfrågan som börjar byggas upp och visa på den otroliga mångfald som svensk havsmiljöforskning erbjuder; från strandkant till djuphav, från pol till pol. Det finns just nu ganska klen infrastruktur för kommunikation av marina frågor – från akademin, myndigheter till allmänhet och tillbaka. Vem skall sköta det? Ja, vi har ju det nyligen inrättade Havsmiljöinstitutet och den kommande havsresursmyndigheten. Dessa två organisationer har en stor och tuff uppgift att tackla. Vid ett seminarie hos FORMAS diskuterades nyligen dessa frågor, och behovet är uppenbart. Större insatser behövs och kommunikationsstrategierna måste formas, byggas och sjösättas – snarast! Det börjar röra på sig… äntligen!

Öresundsbron i solnedgång. Bild från Wikimedia Commons.

För tio år sedan förbands Sverige och Danmark igen med en permanent fast förbindelse för första gången på tusentals år. Öresundsbron var en viktig vitamininjektion i det syd- och västsvenska livet med allt fler människor som tog sig till kontinenten. Bron tillkom inte helt utan protest. Tvärtom. Protesterna var ganska stora. Framförallt var många oroliga för Östersjöns havsmiljö eftersom problemen började gå upp för många runt denna tid. Det gick ju till och med så långt att miljöminister Olof Johansson avgick ur den dåvarande regeringen Bildt. Trots att det i vetenskapliga undersökningar framkommit att bron knappast skulle påverka Östersjön var många emot den av just miljöskäl. I en tämligen onödigt negativ och dyster artikel i SvD framkommer det att Olof Johansson fortfarande tror att bron har negativ inflytande på Östersjön – trots alla uppföljningsstudier som pekar på motsatsen. Sanningen är den att friktionen i Öresund rent naturligt är väldigt stor, och om man stoppar i lite extra stolpar så höjs inte friktionen nämnvärt. Däremot kan stolparna fungera som rev och frizoner för diverse marina organismer. Det har man ju också funnit är fallet.

Miljöargumenten mot bron fortsätter även idag, om än i annan form. Nu är det trafiken som är problem. Och visst, det kan det mycket väl vara. Men jag ser inte att det är bilismen som är det största problemet utan snarare bränslet de kör på – och där kan vi ställa om.

I ovannämnda SvD-artikel försöker man utmåla Skåne som någon form av förlorare på bron. Det är “bara” 18000 som pendlar till Danmark från Sverige, och endast 600 åt andra hållet. Danska staten håvar således in miljarder kronor i skatteintäkter… Varför detta skulle vara dåligt för Sverige förstår jag inte eftersom jag anser det är bättre att 18000 människor har arbete än att de är arbetslösa. Från danskt håll, i en ledare i Politiken, är man glad över att så många svenskar arbetar i Köpenhamn. Svenskar är billig arbetskraft och det har hjälpt kyla av den annars överhettade danska arbetsmarknaden i Köpenhamnsregionen. Det kan vi tacka bron för. Och att Danmark inte blir överhettat är också bra för Sverige.

I en debattartikel i DN förelås nu också ytterligare en bro över Öresund, nämligen mellan Helsingör och Helsingborg. Tiden kommer nog även för detta, det är jag säker på. Och i Politikens ledare beskriver man att Danmark har fått mersmak på brobyggandet. Nu drömmer man om ytterligare broar som knyter landet närmre. Närmast är Fehmern bält-förbindelsen och därefter kanske till och med en Kattegatbro. För visst är det så att broar förenar. Det är oundvikligt.

I motsats till SvDs dystopiska brouppfattningar hyllar Politiken att bron knutit länderna till varandra. Att Malmö skulle kunna beskrivas som en förort till Köpenhamn ses mest som något positivt i Danmark medan man från SvDs håll mer ser det som ett problem. Men vad gör det om bron används mest av svenskar? Det är ganska naturligt. Det är precis som trafikforskare Per Homann Jespersen från Roskildes universitet säger

I Danmark opfatter vi Sverige som et fritidsparadis, hvor vi kan sejle kano og samle svampe. For svenskerne er København en europæisk storby med forlystelser, musik og kultur. Og storbyer er mere populære end natur. Tivoli trækker simpelthen mere end Söderåsen.

Men är det verkligen något negativt? Absolut inte. Det är en win-win situation för båda länderna. Dessutom, nu behöver ju Kungen inte längre vänta på att isen skall lägga sig om han skulle känna för att invadera Danmark. Istället kan han enkelt ta vägen över bron.

Så när är det som lurigast att köra bil? En av mina kollegor, som försvarar sin avhandling i just detta ämne nästa vecka, föreslår att det är när temperaturen ligger runt nollgradigt som den största risken för halkolyckor inträffar. Vanligtvis kan man under sådana förhållanden inte se om det är halt eftersom isen på vägen är svårupptäckt. Därför kör man lite snabbare och som om det inte vore halt, vilket lättare kan leda till halkolyckor. Om tendensen till mildare vintrar framöver håller i sig, trots årets kalla vinter, kan vi alltså komma att se fler halkolyckor i trafiken. Så kör försiktigt!

Personligen kan jag kanske känna ett visst “jaså, var det allt”. Mina förväntningar kanske var lite större än så. Bland annat hade jag velat ha en myndighet som tar ansvar för både den marina miljöövervakningen samt data. Idag är det SMHI och i viss mån SGU som har detta. I utredningen skrivs det uttryckligen att myndigheten kommer vara en av de största aktörerna för de andra, så jag har lite svårt att förstå varför man inte gör en mer integrerad lösning för hela havs- och vattensektorn.  Men den nya myndigheten är ett första steg och jag hoppas man utvärderar hur den fungerar efter några år. Kanske upptäcker man att fler saker bör ingå i myndigheten. Personligen är jag för att vi minimerar antalet myndigheter i Sverige, så om fler kunde ingå vore det bra. En bred kompetens behövs och en ordentlig strukturering av det marina Sverige är ett måste.

Det finns en fråga som inte är besvarad och som är oerhört viktig; location, location, location. Var skall myndigheten placeras? Det ingick inte i Hafströms direktiv, så det kom inget svar på idag. Eftersom både Naturvårdsverkets havsmiljöavdelningar och Fiskeriverket skall slås ihop kan denna fråga bli intressant. Naturvårdsverket ligger i Stockholm och Fiskeriverket i Göteborg. Med anledning av att Göteborg har oerhört få statlig verk i förhållande till resten av Sverige kan man ju känna viss sympati för att staden bör få fler arbetsplatser inom den statliga sektorn. Men det som verkligen talar för Göteborg i min mening är den starka profil som Västsverige har, inte bara med sin tradition, men också i forskning – Göteborgs Universitet har en oerhört bred marin forskning inom alla marina discipliner. Sven Lovéncentret vid Göteborgs Universitet tillhandahåller dessutom, vad jag vet, den mest organiserade infrastrukturen för marin forskning – enorma mängder mätinstrument, laboratorium och framförallt forskningsfartyg. Här finns också Havsmiljöinstitutet, vilket skall samarbeta tätt med myndigheten enligt utredningen. Göteborg har inte bara Sveriges största hamn, staden är också residensstad i Västra Götalands län och hem åt vattenmyndigheten för Västerhavet. SMHI har ett kontor i Göteborg med stark inriktning mot marin forskning. Att Fiskeriverkets huvudkontor, som läggs ner i och med bildandet av den nya myndigheten, ligger här är också ett starkt kort. I staden finns också åtskilliga marina företag som vuxit ordentligt på senare år, och fler företag skapas ideligen. Av den anledningen ser jag Göteborg som mest lämpat för en ny myndighet, men man vet aldrig vad det slutar med. Som en kollega uttryckte det skämtsamt med anledning om en (icke-trolig) kompromiss om placeringen; Trollhättan!

SMHI skriver att det är mycket pannkakis i västerhavet, men att det än så länge inte bör vara några problem för kommersiell båttrafik. Även om det just nu är ganska blåsigt, vilket ser till att flytta undan issörjan, så kan det ganska snabbt lägga sig is över västerhavet om lugnare väder infinner sig. Ser man till ytvattentemperaturerna är de cirka en grad, vilket är under det normala för årstiden i Kattegatt och Skagerrak enligt Polarview. Långtidsprognosen pekar på is i hela västerhavet om fyra veckor, men då skall man komma ihåg att det är baserat på en prognos och inte en ensambel av prognoser. Ser man däremot på kortare tid och med ensambelprognoser så finns chansen att västerhavet ligger istäckt runt den 25:e januari, om än förknippat med en del osäkerheter.

Något jag dock ställer mig lite fundersam kring är SVTs och Rapports formulering om att isläggningen är ovanligt tidig i år:

Isläggningen är en månad tidigare än normalt och alla landets isbrytare har tagits i drift.

Även i södra Sverige har isen lagt sig på många håll. Mälaren är islagd och det finns också is i Vänern. Störst är problemen just nu är det i Trollhätte kanal och Göta älv.

Jag kanske märker ord här, men jag håller inte med om denna beskrivning. Visst, isen är ovanlig tidig om man jämför med senare år, men i förhållande till den fastlagda normalperioden (1965-1985 enligt finska istjänsten) ligger isen ganska normalt i fas just nu. Kartan nedan visar isläget den 11 januari till vänster och normalsituationen till höger. Även om det är några dagar sedan så har hastigheten för isläggningen knappast hunnit förändrats dramatiskt sedan dess, vilket bekräftas av dagliga iskartor. Det är möjligen lite mer is i Finska viken och runt Stockholm, men i övrigt är det ganska mycket i fas.

Isläget den 11 januari 2010 till vänster (is är grått i figurerna). Normalläget, vilket är definierat som medelisutbredningen vid samma datum åren 1965-1985, visas till höger.

Kaptenen ombord isbrytaren Atle säger också specifikt i Rapports inslag (se här) att isen är en månad tidigare jämfört med förra året. Men förra året var knappast vad man skulle kunna klassa som ett normalt år. Då var maximala isutbredningen 110 000 km², vilket enligt isklassifikationen är en mild vinter. Isutbredningen måste uppnå en storlek av minst 139 000 km² för att vara normal. Så där är det alltså SVT/Rapports tolkning som gick lite för långt. När de nu hela tiden trummar ut att temperaturer eller nederbörd är så mycket mer eller mindre än normalt tycker jag också de skall hålla tungan rätt i mun gällande isen också, ty havsisen i Östersjön är en mycket bra klimatindikator också; möjligen bättre än temperatur under vinterhalvåret.

Utsättning av ARGO-flöte.

Jag fick ett mail idag från en av er läsare och tänkte dela både mailet och mitt svar med er:

Hej

När ni oceanografer sätter instrument i haven vart tar de vägen när de dör? Samlar ni in dem igen eller låter ni dem vara kvar och smutsa ner haven?

De instrument jag personligen är med och sätter ut återvänder vi till och tar upp igen när dess uppdrag är färdigt eller när vi behöver utföra service. Framförallt handlar det om bottensittande instrument eller riggar, som är lätta att både sätta i och ta upp. Oftast behöver instrumenten bara rengöras, omladdas, tömmas på data, få nya batterier och sedan är de klara att användas igen. Det kan hända, av någon anledning, att instrument försvinner eller tappas, men det är en högst ovanlig situation. Isåfall finns det inte så mycket att göra.

Men alla instrument som sätts ut i haven kan inte hämtas hem igen. Ett exempel är alla de omkringflytande flötena, exempelvis ARGO, som finns runt om i världshaven. De flyter omkring på ett förutbestämt djup och tar vattenprofiler med några dagars mellanrum. När de når ytan sänder de sin data via satellit för att sedan återvända till djupet där instrumentet väntar på att ta nästa profil, samtidigt som de flyter fritt med strömmarna. När ett sådant instrument är utsatt i havet kommer det för det mesta aldrig ha med människor att göra mer. Då instrumentet dör, det vill säga när batterierna är slut, sjunker det till botten eller spolas i land på någon kust. Om det sistnämnda sker kan det möjligtvis hittas av människor och tas omhand, men om flötet istället sjunker till botten kommer det ligga där resten av evigheten. Ett typiskt mätinstrument är ofta gjort av material som inte, eller oerhört långsamt, bryts ner i naturen eftersom det behöver motstå de hårda förhållanden som råder i havet. Så på den punkten, ja, nedfallande mätinstrument blir på sätt och vis nedsmutsande ur främst en estetisk aspekt eftersom inget händer med det på botten. Visst läckage kan också sker från diverse batterier eller olika system. Detta är dock knappast ett problem jämfört med allt annat som stoppas ner i haven varje år. Idag finns det runt 3200 ARGO-flöten runt om i världshavet. Antar vi att alla dessa sjunker till botten och fördelar dessa jämt över havets areal kommer det att finnas ungefär fyra flöten på ett område lika stort som Sverige. Det är en försumbar nedsmutsning och/eller miljöförstöring i detta sammanhang.

Min fråga blir; kommer instrument till instrumenthimlen när de dör?

@karl-emil
“En viss avskjutning är nödvändig för att lära djuren att människan faktiskt är farlig.”
Öhhh ja, men problemet är väl att de vargar som sett en jägare med en bössa är döda nu…

Ida, 16:07, 3 januari 2010.

Ja, hon har ju rätt, för hur skall man lära vargpopulationen att vara rädd för människan om dem som ser människan aldrig får chansen att förtälja de andra människorna? Nej, men seriöst. Nog är vargen redan rädd för människan, precis som de flesta andra djur. Frågan handlar snarare om koncepten “mitt och ditt” och ekonomi som vargarna av förklarliga skäl inte känner till hur mycket vi människor än försöker nöta in det hos vargarna genom att sätta upp staket och annat skydd. Det gör dock inte vargjakten mer rätt. Vargen är ett naturligt förekommande rovdjur i hela landet, även Skåne. Från de sydligaste områdena försvann vargen först långt in på 1800-talet. Under kalla vintrar var det förr inte helt ovanligt att vargarna korsade ett isbelagt Öresund och tog sig iland på Själland, vilket finns beskrivet i otaliga historiska källor, bland annat från den ökända vintern 1740. Och visst, vill man berätta skrämselhistorier om vargen så finns det ju den så kallade Gysingevargen, som under 1820-talet tragiskt attackerade och bet ihjäl 10 människor. Men sedan dess har ingen svensk blivit ihjälbiten av varg.

Bild från Stockholms läns landsting (www.sll.se)

Enligt Smittskyddsinstitutets statistik ökar andelen Hepatit C-smittade i åldersgruppen 15 till 29 år i samhället. Ökningen har varit speciellt stor under de senaste åren. Extra hårt drabbat är de norra delarna av Sverige. Enligt läkare beror det på att ungdomar samlas för att injicera knark i sina olika kroppslemmar, vilket har utvecklat sig till en mycket populär umgängesform i Norrland. En smittskyddsläkare säger till Sveriges Television, som i sin tur citerat Piteå Tidningen:

Det som sker är helt nytt och alarmerande. Unga människor, delvis gymnasieelever, samlas utan föräldrarnas vetskap och sprutar i sig narkotika. Knarket är huvudsakligen beställt via internet och det handlar bland annat om morfinpreparat som kan lägga grunden till ett heroinmissbruk.

Vi kan nu avslöja ökningen av missbruket, och därmed spridningen av Hepatit C, har en stark koppling till klimatförändringarna. Korrelationen med temperatur är överbevisande stark och signifikant på hög nivå. Statistiskt sett är det bara 10% risk att sambandet är ett utslag av slumpen. För varje grad som temperaturen ökar i Sverige ökar andelen Hepatit C-smittade personer med 5%, se figur nedan. Detta är högst alarmerande och bör tas på allra största allvar.

Andelen ungdomar med Hepatit C-smitta ökar med 5%-enheter per grad som Sveriges årliga medeltemperatur ökar. Linjen följer ekvationen y=5.2+5*x, där y är andelen smittade och x är sveriges årliga medeltemperatur. Sambandet är statistiskt signifikant på 90%-nivån. Klicka på bilden för en större version.

En förklaring till de stora ökningarna är som tidigare nämnts de stora knarkfesterna som ungdomar i norra Sverige ägnar sig åt. Förmodligen har klimatförändringarna underlättat för ungdomarna att träffas. När medeltemperaturen stiger ligger snön inte kvar lika länge, och det något mildare klimatet gör att folk kan vara ute längre på kvällarna. Detta gynnar det sociala umgänget i norra Sverige där man tidigare inte kunde gå utanför dörren under halva året. Att snön försvinner tidigare har också andra effekter. Bland annat finns det enligt BRÅs statistik över samma period en svag tendens för ökat antal mord, sexualbrott och rån i Norrbotten, det vill säga i samma område där Hepatit C ökar som mest bland ungdomarna. Möjligen är det så att våldsverkare passar på att utnyttja mörkret som uppstår då snön smält bort men solen ännu inte hunnit dominera dagen. Även om vi bara använt drygt 10 års data är detta ett skräckexempel på där klimatförändringar gör samhället och livsvillkoren för människorna i Sverige sämre.

Det finstilta: Det ovan är satir av hur allt som förändras i våra samhällen direkt associeras med klimatförändringar, så jag hoppas du inte tog det på allvar. Men kanske fick det dig att tänka efter lite i vart fall – och framförallt vara källkritisk! Även om de statistiska sambanden ovan är reella betyder det inte att de har något med varandra att göra. En korrelation är ingen förklaringsmodell eftersom sådant kräver en mer mekanistisk grund. Dessvärre glöms det ibland bort och man hoppas på enkla, men osanna eller missledande, samband. På samma sätt kan vi inte extrapolera en trend speciellt långt bortom det dataområde som den är definierad för, läs gärna mitt inlägg “En trend är vad man gör den till“. I övrigt vill jag poängtera att det är jävligt korkat att använda narkotika, det bör vara förbehållet medicinskt bruk. Dessutom är det ännu mer korkat att dela sprutor om man nu måste injicera skiten.

Med dagens miljömedvetenhet bör folk kanske istället bli glada över att företaget läggs ner. Mindre nedsmutsande bilar produceras och mindre resurser används på sådant som folk ändå inte köper. Frigörandet av resurser kan användas till annat. Låt den kreativa förstörelsen börja. Så kan man ju också se det om man vill.