Byfjorden lider inte längre av syrebrist och svavelvätet är borta, tack vare mig och mina kollegor. Vi har gett livet tillbaka till en dödförklarad fjord.

Sedan 2009 har vi arbetat på att hitta en lösning till syrebristen i havsområden. Vi har undersökt möjligheten att med ingenjörskonst snabbt få ordning på ett marint system. Det var en lång resa med mycket försök, många fel, en hel del frustrerande timmar, lite tur och otur samt en evig kamp mot naturens krafter. I oktober 2010 lyckades vi så få igång vårt system permanent. Med hjälp av pumpar har vi fört vatten från två meters djup till cirka 33 meter, där vi skjutit ut det i jetstrålar. Dessa har spätt ut djupvattnet och sakta sänkt salthalten. Med vattnet, som pumpas ner, kommer också en stor mängd syre.

Under normala omständigheter får Byfjorden nytt vatten någon gång vart tredje till fjärde år. Syret som följer med räcker inte långt, utan tar slut inom några månader. Sedan november 2010 har vi däremot haft syre i vattnet konstant. Så länge har man aldrig kunnat mäta syre på så stora djup i fjorden. Se gärna de senaste graferna över tillståndet på projektets hemsida.

Omkring jul 2011 startade ett nytt inflöde. Denna gång pågick det i över en månad. När jag skriver detta pågår det fortfarande. På en månad har över 200 ton syre flödat in och tagit sig ner till de allra djupaste delarna av fjorden. Inte någon gång sedan mätningar påbörjades under 1960-talet har det funnit så mycket syre. Samtidigt som fjorden blev syresatt försvann de enorma mängder av fosfat och ammonium som normalt förknippas med syrebrist. De nivåer som idag kan uppmätas i fjorden är helt i linje med vad som kan förväntas i ett rent och friskt havsvatten.

Med en frisk fjord återvänder livet. Sakta kommer små organismer att kolonisera de nya markerna. Maskar och musslor kommer att gräva in sig i sedimentet, vilket syresätter ännu mer. Därefter följer små alger, fiskar, krabbor, räkor och annat. Snart har fjorden ett sjudande ekosystem likt de friskaste av hav. Kanske kan de lokala torskbestånden återuppstå igen. Vi vet att det finns stora mängder räkor i fjorden.

Kanske är det en utopisk dröm. Forskningsprojektet lider nu mot sitt slut. När pumparna stängs av är det som att stänga av en pacemaker för en hjärtpatient. Fjorden kommer inom några få år återgå till sitt gamla döda själv. Spåren av den friska fjorden kommer att tyna bort. Istället kommer syrebristen åter att infinna sig, med bottnar av svart sediment, som stinker av illaluktande svavelväte. Fisk och räkor kommer försvinna och tillståndet blir åter grått och trist. Men vem vet, kanske vill någon fortsätta pumpa. Då skulle fjorden leva vidare i gott humör.

De resultat vi sett från projektet räcker långt till vår förståelse om man kan göra liknande för Östersjön. Förmodligen går det, och det borde prövas i mindre skala. Det är dock viktigt att förstå en väsentlig skillnad mellan att pumpa i en fjord respektive Östersjön. I en fjord sätter pumpandet igång inflöden, men i Östersjön skulle det istället syrsätta bottnarna. Det beror på att inflöden till en fjord till största del bestäms av skillnader i densiteten innanför och utanför tröskeln. I Östersjön bestäms inflöden istället av vattenståndsskillnader över de danska sunden och Öresund. Vi skulle alltså inte få fler inflöden till Östersjön om vi pumpade vatten. Däremot skulle vi få ett mer levande hav eftersom större ytor blir syrsatta, mer fosfat binds till sedimentet och större områden skulle kunna vara tillgängliga för torskägg.

Kanske låter det som en dröm. Än så länge är det det, men den är reellt genomförbar.

Det råder fortsatt syrebrist på nästan 30% av Östersjöns bottnar. Halva denna yta lider av akut syrebrist. Där finns inget syre kvar i bottenvattnet och stora mängder svavelväte, ett illaluktande nervgift, produceras. Inga högre livsformer kan leva i sådana miljöer.

Hela rapporten med figurer finns att läsa här.

Utbredningen av syrebristen har mätts sedan 1960. De röda staplarna visar arean för syrebrist, där mängden syre understiger 2 ml/l (gränsvärde för vad högre organismer överlever). Svarta staplar visar arean för syrefria bottnar.

Intressant nog har två underarter av samma mask etablerat sig. En i Östersjön, Marenzelleria neglecta, och en i de saltare vattnen i väster, Marenzelleria viridis. Trots att de är samma typ av mask har de helt olika inverkan på systemen.

Östersjöns bottnar är, som du säkert känner till, inte i det bästa tillståndet. Syrebristen breder ut sig, större arealer blir syrefria, bottnarna dör och nervgiftet svavelväte produceras i djupvattnet. Med sina cirka 20 cm långa kropp, betydligt längre än alla inhemska maskar, har den nya masken visat sig förmodligen vara ett positivt inslag. Försök har visat att maskens grävande i bottensedimenten ökar genomflödet av vatten och “luftar” de annars syrefattiga bottnarna. Fosfor i vattnet kan därför bindas i sedimentet och minska övergödningseffekterna. Det vore inte helt ovälkommet.

Förekomsten av masken är så stor att mer än 4000 individer per kvadratmeter utan problem kan hittas i Östersjön. Så se upp vart du trampar i sommar när du skall bada!

Systermasken, som hittas i stora mängder i de danska farvattnen, har däremot visat sig ha precis motsatt effekt. I takt med att masken koloniserat allt större områden har syrebristen fått större spelrum.

Även denna mask, som är grön (därav dess latinska namn viridis = grön), är längre än de inhemska havsborstmaskarna. Dock lever den i lite lägre täthet än sin syster inne i Östersjön, med ungefär 1000 individer per kvadratmeter.

Trots sin olika påverkan på ekosystemet är båda maskarna på god väg att konkurrera ut de normalt förekommande arterna i området. Den typen av ekosystemsförändringar är ganska vanlig när nya arter koloniserar nya områden. För Östersjön kan det kanske vara en fördel i och med att övergödningseffekterna kan minska samtidigt som fiskar får mer mat (det finns indikationer på att masken gillas av till exempel torsk). I Västerhavet blir det däremot värre, sämre syretillgång i bottenvattnet samtidigt som lekområden för fiskar riskerar att försvinna.

Jag skall ge visst medgivande däremot. En storm kan syresätta ytvattnet. Därför är stormar jättebra för grunda områden, eller sjöar. I en sjö kan hela vattenmassan blandas om av en storm. Men så fort det finns salt i vattnet, vilket det finns i Östersjön – om än ganska lite – blir det genast mycket svårare, för att inte tala om omöjligt att syresätta djupvattnet med stormar. Det är i djupvattnet Östersjöns problem ligger.

Djupvattnet är avskiljt från ytvattnet av ett så kallat språngskikt. Språngskiktet är det område i vattenkolumnen där salthalten snabbt ökar. I Egentliga Östersjön ligger det på cirka 60 meter (bottendjupet är ca 200 m). Det betyder att vattnet ovanför detta djup alltid är syresatt och bra eftersom det lätt blandas om av vindarna (inte bara stormar).

Språngskiktet är däremot så starkt att ingen blandning sker genom det. Däremot sker hela tiden diffusion och andra små processer. Men de är så små att de på inga vägar kan förse djupvattnet med tillräckliga mängder syre. Djupvattnet kan därför bara få nytt syre genom att nytt vatten flödar in från Nordsjön.

Låt oss ta det från början. Östersjön är ett innanhav med väldigt begränsat vattenutbyte mot Atlanten. De smala och grunda sunden (Bälten och Öresund) är ett stort hinder för Östersjön och gör att vattnet går ”trögt”. Sunden är så smala och grunda att de kväver tidvattnet. Norr om sunden finns tidvatten, men innanför finns väldigt lite spår av det.

När en storm närmare sig Östersjön från väst puttar den en trave med vatten framför sig. Det gör att vattenståndet längs västkusten börjar öka flera dagar innan stormen anländer. Det var ett sätt man använde sig av förr i tiden för att förutspå kommande stormar.

Att det kommer massor av vatten låter väl bra för Östersjön? Nja, inte direkt. I vart fall inte om det bara kommer en storm lite halv oprovocerat sådär som Berit gjorde. Risken är istället att hela systemet går i baklås. För att nytt, syrerikt vatten skall ta sig in i Östersjön behövs följande ingredienser:

1. Lågt vattenstånd i Östersjön orsakat av
2. östliga vindar i några veckor följt av
3. västliga vindar i några veckor.

Vinden i Östersjöregionen är dominerande västlig, det vill säga att de flesta vädersystem kommer från väst. Då och då kommer det lite från öst, men inte så ofta. När det blåser västligt puttas ytvatten mot kusten och vattenståndet blir lite högre. Vatten från Östersjön flödar ut genom de danska sunden, längs den svenska kusten och kommer upp i Kattegatt och Skagerrak vari det omblandas i viss utsträckning. Men det kommer inte så mycket längre. Det blir en pool av vatten där och det går inte att trycka tillbaka vatten in i Östersjön.

När vindarna slår om till östliga forsar ytvattnet i Kattegatt och Skagerrak ut i Atlanten längs den norska kusten. Samtidigt börjar mer ytvatten i Östersjön att flöda norrut samma väg då transporten av vatten alltid går till höger om vinden (vid östliga vindar går vattentransporten alltså norrut). Sakta sänks vattennivån inne i Östersjön. Ju längre vindarna håller i sig, ju större volym hinner flöda ut.

Eftersom ytvattnet försvinner måste det ersättas av nytt vatten från större djup. Detta vatten är saltare än det gamla ytvattnet. När vinden igen vänder till västligt är scenen satt för ett inflöde. Nu är situationen sådan att vattennivån är högre i Kattegatt än inne i Östersjön. Samtidigt är vattnet i Kattegatt saltare än det inne i Östersjön. Förhoppningsvis är kattegattvattnet också rikt på syre. Kattegatt är ganska grunt och fungerar som en stor mixer, så sannolikheten att vattnet har hög syrehalt är stor.

Vatten kan då nästan obehindrat flöda i stora mängder in genom de danska sunden och in i Östersjön. Vattnet fylls på längs botten eftersom ytvattnet inne i Östersjön fortfarande har lägre salthalt än det inflödande vattnet. Hela tiden sker omblandning med omgivande vatten, vilket medför att det inflödande vattnet sakta får länge densitet. När vattnet blandats upp så mycket att det har samma densitet som omgivande vatten stannar det upp. Därför måste volymen vara riktigt stor för att kunna syrsätta de mest centrala och värst drabbade områdena av Östersjön. Det sker ungefär en gång vart tionde år. Senaste gången var 2003.

Så en storm hjälper inte mycket, men blåst är ändå nyckeln. Det är lite som ett kodlås. I rätt sekvens fungerar det jättebra, men i fel ordning blir det pannkaka. Berit var inte rätt kod. Eller för att citera Little Britain: Computer says no.

Under 2010 års syrgaskartering var hela centrala och södra Östersjön drabbat av syrebrist, där ungefär hälften av ytan var syrefri. Sedan dess verkar inget nytt vatten ha runnit in. Läget har därför förvärrats ytterligare. På djup större än 70 meter är det väldigt lite syre kvar och inga högre organismer, så som fiskar eller skaldjur, kan överleva där. Även om SMHI ännu inte kommit med sin årliga sammanställning av årets syrgaskartering (den brukar komma i slutet av november eller början av december) kan jag misstänka att ytan som drabbats av syrebrist fortsätter vara ungefär lika stor som förra året, till och med lite större. Jag förväntar mig också att andelen med syrefria bottnar ökat. Något annat skulle förvåna mig.

Väster om Bornholm, i den så kallade arkonabassängen, är läget något bättre, om än inte toppen. Där uppvisar bottenvattnet i vart fall syre. I västra delen av bassängen var läget relativt bra med syrekoncentrationer på nivåer ovanför syrebrist. I östra delen, närmast Bornholm, råder däremot per definition syrebrist (alltså under 2 milliliter syre per liter vatten). Förra året var det mer syre i denna bassäng och nu verkar alltså syrebristen sakta smyga sig västerut.

Östersjön är i starkt behov av nytt vatten för att syrebristen skall lindras. Sedan 1980-talet har stora inflöden bara inträffat vart tionde år; 1983, 1993 och 2003. Håller sig statistiken kanske vi får se ett om två år… men då kan det vara riktigt illa ställt. Tidigare inträffade inflödena oftare, men av någon anledning har de kommit med mindre frekvens. Orsaken bakom detta är i dagsläget osäkert.

Danmark er et yndigt land, og er det er jeg enig i. Jeg trives glimrende i landet selvom jeg primært arbejder i Sverige. Imidlertid har jeg bemærket visse forhold, som skærer i mine øjne som oceanograf. På trods af Danmarks rolle som en af Europas førende søfartsnationer er ambitionerne på havmiljøområdet overraskende lave og fejlprioriterede.

For 5-6 år siden var Sverige omtrent i samme situation som Danmark er i nu. Det var tabubelagt at nævne andre årsager til overgødskning og iltsvind end kvælstofudledning. At tage ordet fosfor i sin mund var nærmest blasfemisk og skulle straffes. Under overfladen ulmede kritikken mod kvælstoftyranniet. Situationen blev til slut så uholdbar at et internationalt panel blev nedsat for at undersøge kvælstof- og fosforproblematikken i de svenska farvande, dog i første hånd Østersøen. Da konklusionen blev præsenteret i 2006, tog det kun et øjeblik inden fosfor fik hovedrollen og kvælstof fik en mere naturlig bi-rolle.

Tænk jer nu Danmark. Den danske regering er ikke tilfreds med miljøet i de danske farvande. Det er på mange måde en sund indstilling, selvsagt skal havmiljøet prioriteret på fornuftig vis. Men der slutter fornuften også. Problemet er nemlig, at man kun satser på at nedbringe kvælstof og fuldstændigt ignorerer fosfor. Siden 1987 er kvælstofudledningen halveret og med de seneste politiske aftaler, skal den nedbringes med yderligere en tredjedel. Som svensk tager jeg mig til hovedet og krummer tæer. Projektet er vanvittigt og risikerer at resultere i et endnu større sløseri med skattepenge. Nogle har nævnt 100 milliarder kroner som omkostningen indtil nu, og det kan meget vel være penge som er fuldstændigt spildt.

Hvorfor i alverden vil man nedbringe kvælstof? Ideen er at kvælstofudledningen stimulerer den biologiske aktivitet i vandoverfladen, hvilket skaber algevækst. Når algerne dør synker de til bunds, hvor de nedbrydes. Nedbrydningen kræver ilt, hvilket i sig selv kan lede til omfattende iltsvind. Alt levende i havet behøver fosfor og kvælstof for at leve. Den danske filosofi går ud på, at fjerne en af de to faktorer som holder algevæksten i gang, hvorefter problemet skulle være løst. Sådan er det imidlertid ikke, hvilket vi bittert har erfaret i Østersøen. Jo mere kvælstof man fjernede, jo værre blev algevæksten og dermed iltsvindet.

Selv i Kattegat og Skagerrak tvivler jeg på, at kvælstof er vigtigt. Naturen sørger i høj grad selv for, at kvælstof kommer ind og ud i systemet uanset hvad. I Østersøen findes der kvælstoffikserende bakterier som blomster om sommeren. Lignende arter, bakterier og plankton, findes også i mere saltholdige farvande. Det betyder, at selvom kvælstofudledningen reduceres, så vil naturen i stedet stimulere den biologiske aktivitet på anden vise. De kvælstoffikserende organismer kan tage kvælstof direkte fra atmosfæren, hvilket er en næsten uudtømmelig kilde, fordi den for 78% vedkommende består af netop kvælstof. Naturen kommer ikke til ignorere en stor uudnyttet pool af fosfor i havet – naturen vil gøre alt i sin magt for at genanvende det – ligesom i Østersøen. Man vil mislykkes fælt, hvis man alene fokuserer på reducering af kvælstof som løsning. Det minder lidt om legenden om Knud den store, om hvem det siges, at han ikke kunne stoppe havets fremrykning selvom han befalede det. Der er en naturlig balance mellem kvælstof og fosfor. Vi må i den forbindelse heller ikke glemme, at iltfrie havbunde frigiver store mænger fosfor, som stiger op til overfladen og yderligere stimulerer den biologiske aktivitet!

Det andet store problem jeg har med det danske syn på havmiljø, er at man vælger at definere iltsvind som per definition et resultat af landbrugets aktiviteter. Dette er fuldstændigt fejlagtigt. I Sverige har vi mange fjorde og farvand som lider af iltsvind. I visse fald kan det være landbrugets skyld, men i mange andre fald er det snarere de rent oceanografiske faktorer som er vigtigere. Om gennemstrømningen og vandskiftet i en fjord er dårligt, kan iltsvind være uundgåeligt, også selvom det ikke findes et eneste landbrug i fjordens dræneringsområde. Det går ikke, som man gør i Danmark, at generalisere så groft, som man gør. Det er nødvendigt at vurdere hvert område individuelt for at afgøre årsagen til overgødskningen eller iltsvindet. I nogle tilfælde er det landbruget, i nogle tilfælde er det spildevand og i nogle tilfælde er det naturlige årsager. Østersøen er grundlæggende naturligt iltfattig uanset at vi kan have forværret situationen. Kattegat er et godt eksempel, hvor der er perioder med iltsvind. I Danmark konkluderede man, at dette var landbrugets skyld, i Sverige ser man det primært som et resultat af de fysiske forhold.

Danmarks indsats på havmiljøet er præget af et stærk biologisk syn, akkurat som den Svenske var inden 2006. Dette resulterer i manglende forståelse for, hvordan havene fungerer. Heldigvis gik Sverige bort fra dette og indså at man skal tage et mere overordnet syn på tingene. Havet er ikke bare biologi, man må også forstå de oceanografiske, kemiske og geologiske forhold for at kunne konkludere korrekt. Intet ondt om biologer, de spiller en vigtig rolle, men det er bredden af alle havets videnskaber som behøves for at løses samfundets problemer med havmiljøet.

Det er ikke min opgave at udpege de ansvarlige i Danmark. Derimod at det mit håb at Danmark vil få øjnene op for, at ensidig nedbringelse af kvælstofudledningen ikke er en holdbar løsning og at man bør se på fosfors rolle i systemet. Måske kræver det en “nedsmeltning” som i Sverige, før man indser de fejltagelser man har gjort – og tilsyneladende er på vej til at fortsætte med. Danmark står alene med sit krampagtige og forældede syn på kvælstof – resten af verden er kommet videre. Man kan kun undres over, hvad det er, som får danskerne til at tro, at det danske havmiljø skulle være følsomt for kvælstof, når det ikke er tilfældet andre steder. Muligvis kunne det være godt for Danmark at tage en mere international vinkel og drage nytte af andres erfaringer?

Hele sagen kan koges ned til tre enkel spørgsmål:

Er havmiljøet blevet bedre ved at mindske kvælstofudslippet med 50%? Hvis ikke, hvorfor skulle det så hjælpe at reducere mere? Er det ikke på tide at indse, at kvælstof ikke er hverken svaret eller løsningen på problemet?

I boken Flotsametrics and the floating world skriver Curtis Ebbesmeyer om bland annat hur flaskpost enligt sägen använts för att kommunicera mellan öarna i Hawaii. Förvisso väldigt opålitligt, men ändå inte helt otänkbart eftersom havsströmmarna är mycket pålitliga i området.

Curtis skriver också vidare om alla de försök som gjorts med just flaskpost för att bland annat kartlägga havets strömmar, men också missionera. Ungefär 1 miljon flaskposter har spridits i havet i dessa syften. Cirka två tredjedelar har vetenskaplig anknytning och en tredjedel religiös karaktär. Gemensamt är dock att alla flaskposter uppmanar hittaren att ta kontakt med avsändaren – ibland mot belöning. Svarsfrekvensen varierar från 1 till 50%, vilket tyder på hur svårt det egentligen är att få svar på flaskposter. Inte ens med utlovade hittelön är svarsfrekvensen märkbart högre.

En stor del av de utsända flaskposterna kan antas fortfarande flyta omkring eller har blivit begravda i havet. En stor del har säkerligen också gått förlorade då de krossats eller slitis sönder mot stränder, klippor eller fartyg. Men det finns exempel på forskningsprojekt som sänt tusentals flaskposter till havs för tiotals år sedan, som fortfarande får svar. Havet verkar förvalta sina hemligheter väl.

I ett snabbt hopp till ett helt annat ämne så läste jag i GöteborgsPosten att det råder räkkrig på Skagerrak. Svenska räkfiskare beskylls för att dumpa enorma mängder råräka överbord eftersom priset inte är tillräckligt högt. Gamla Fiskeriverket, numera Hav- och Vattenmyndigheten, uppskattade att upp till 2000 ton råräkor slängdes överbord varje år. Det skulle ha ett försäljningsvärde på 36 miljoner kronor! Det är ett ofantligt slöseri! Enligt vissa räkfiskare är den typiska råräkefångsten någonstans mellan 55-75% av upptaget, men i landningarna utgör det bara 30%. Så någonstans från upptag till landning försvinner alltså en stor del av fångsten… förmodligen ner i havet. Svenska fiskare slår ifrån sig och kallar det för smutskastning. Tyvärr har ju branschen inte ett speciellt bra rykte om sig, så det ligger nog mer till detta än vad vi får reda på genom tidningarna. Det behövs uppenbarligen bättre kontroll, mer forskning och möjligen också radikal förändrad fiskeripolitik. Kanske är det verkligen dags att börja fundera på privatisering av havsresursen på samma sätt som bonden på land.

Ett sista hopp till ett helt annat ämne igen är den krönika som jag publicerade i danska Ingeniøren under fredagen. Krönikan har titelnIltsvind i danska farvande kan helbredes med enkle midler (syrebrist i danska farvatten kan botas med enkla medel).

Danmark är tyvärr ett land med nästan noll ambition på havsmiljöområdet trots att det är ett av Europas ledande sjöfartsnationer. Syftet med krönikan är att sakta försöka få igång en debatt om havsmiljön, hur den skall förvaltas, hur havsmiljön egentligen skall se ut och uppmuntra till politiska insatser för att få hjulen att rulla.

I Danmark råder fortfarande en form av inverterad kväveeufori. Det är bara kväve som skall lösa alla övergödningsproblem. Den hållningen hade Sverige också för tio år sedan och det höll på att ta död på våra hav. Tack och lov insåg vi att fosfor spelade en långt större roll i både Östersjön och Västerhavet, även om det krävdes en kollaps i den svenska debatten och inkallande av en internationell panel. Den insikten saknar Danmark och den interna debatten blir därefter. Föreställ dig klimatfrågans polariserade natur, men ännu värre. Myndigheter står mot lantbrukarna och skriker på varandra. Båda har fel, ser inte till grundläggande fakta och ingen lyssnar. Vansinnigt! Samtidigt blir havsmiljön bara sämre och sämre.

Syreproblemen i Mexikanska golfen började mätas 1985. Under 2002 uppmättes det största syrefria området någonsin, hela 22000 kvadratkilometer. Det är ungefär lika stort som Västernorrlands län eller lite större än Ångermanland. Medelstorleken de senaste fem åren har varit drygt 15500 kvadratkilometer, eller som Skåne och Halland tillsammans.

Tidsserie över arean med syrebrist i Mexikanska golfen. De den grå stapeln visar uppskattad area för 2011. Det mörkgrå området visar osäkerhetsintervall. Observera att ytan är angiven i kvadratmiles och inte kvadratkilometer (omräkningsfaktor 2,59).

Amerikanska NOAA har mer information.

Mängder av döda fiskar på träffades flytandes i vattnet i Redondo Beach, Kalifornien.

Så varför simmade inte fiskarna bara ut i havet igen när syret började ta slut inne i hamnarna? Kalifornien har under den senaste tiden drabbats av en hel del svåra regnoväder, vilket sköljt ut mängder av näringsämnen från land till havet. Väl i havet stimulerar näringsämnena tillväxt av alger. Algerna förbrukar syre i vattnet. Om algblomningarna sker precis utanför hamnarna stängs flyktvägen för fiskarna av och alla dessa miljoner fiskar är fångade i en begränsad volym. Katastrofen är ett faktum.

Just massdöd av fiskar är inga konstigheter egentligen. Det förekommer ofta på naturlig väg. Senast i januari i år dog två miljoner fiskar på grund av kyla i Chesapeake Bay, Maryland. Syrebrist är också ett regelbundet fenomen i Mobile Bay, Alabama, vilket får bottenlevande djur och fiskar att komma upp på grundare vatten.

Utbredning av syrefattiga bottnar i Östersjön. Gråa områden indikerar syrebrist (under 2 ml syre per liter vatten) och svarta områden visar syrefria bottnar.

Det skedde inget inflöde i år heller alltså. SMHIs årliga höstkartering av syreförhållandena i Östersjön visar att mängden giftigt svavelväte ökat sedan förra året och att knappt 20% av Egentliga Östersjöns bottnar är täckta av syrefritt vatten. Samma arealer har uppmätts 2005 och 2007, men årets kartering visar att volymen påverkad av syrebrist är den största sedan 1960.

Gränsen för syrebrist går vid cirka 2 ml syre per liter vatten. Under denna mängd blir vattnet hypoxiskt, det vill säga syrefattigt. Högre organismer flyr, eller kvävs, vid så låga koncentrationer varför bottnarna framstår som döda. Just termen “döda bottnar” hörs ofta i populära sammanhang, men faktum är att anaeroba mikroorganismer (alltså sådana som inte behöver syre), stortrivs och en febril aktivitet råder. Men vi ser det bara inte.

När syret i vattnet är slut bildas svavelväte som följd av nedbrytningsprocesserna. Svavelväte är mycket giftigt (potentiellt lika giftigt som väteyanid, eller blåsyra som det också kallas) och alltså ingen trevlig substans för liv. Dessutom stinker det av sump, vilket de flesta säkert kan känna igen från grunda vikar där lerbotten ofta är mörk och illaluktande som ruttna ägg.

Som tidigare nämnts var den uppmätta volymen med syrebrist i år den största sedan 1960. Ett annat rekord som slogs under karteringen var grundaste djupet med uppmätt svavelväte. På 45 meters djup norr om Öland hittades detta ämne, och ett så grunt djup har man aldrig tidigare påträffat svavelväte i området.

Sedan sekelskiftet har utbredningen av syrefria bottnar legat nästan konstant på 35% av Egentliga Östersjöns bottenyta – dock med en hel del årliga variationer. Utbredningen av syrefattiga bottnar har dock ökat över tid, men även dessa varierar årligen i areal. Mindre inflöden, kraftiga stormar, sommarväder som (miss)gynnar algblomning och liknande är de största bidragande orsakerna till de årliga variationerna, utöver den underliggande verkan från övergödning.

Utbredning av syrefattiga bottnar sedan 1960. Rött område visar storlek på områden påverkade av syrebrist (under 2 ml syre per liter vatten) och svart visar utbredning av syrefria bottnar.

Östersjöns bottenvatten mår bäst om ett stort inflöde tränger in genom de danska sunden. Sådana händelser brukar medföra stora mängder salt och väl syrsatt vatten, vilket kan tränga in till de djupaste delarna av Östersjön. Sedan slutet av 1970-talet har inflödena inte ägt rum lika ofta som tidigare. Vart tionde år har större inflöden skett; 1983, 1993 och 2003. För inflöden skall kunna ske krävs en längre period av östliga vindar följt av en period av västliga vindar. Då sänks vattenståndet i Östersjön för att sedan tillåta stora mängder vatten flöda in när volymen skall fylls upp igen.

Samtidigt, om inga inflöden sker till Östersjön, exporteras stora mängder salt ut genom de danska sunden med det bräckta ytvattnet. På sikt sjunker Östersjöns salthalt vilket dels kan tillåta nya inflöden att äga rum eller kraftiga stormar att blanda om vattnet till ett större djup. Detta skedde under mitten av 1990-talet vilket medförde de bästa bottenvillkoren sedan 1960.