I en ny studie har man utvärderat effekterna på biodiversiteten runt en havsbaserad vindkraftspark i Nordsjön. Studien är förvisso en korttidsstudie då de bara undersökt effekterna efter två år från uppförandet av parken, men är ändå bland de mer stabila observationsstudierna som finns att tillgå.

Resultaten visar att nettoeffekten på faunan är svagt positiv. Det betyder alltså att biodiversiteten ökar något efter byggnationen och att mängden djur ökar. Främst syns detta på skaldjur, musslor och liknande djur. Dessa drar sig gärna till hårda underlag, som vindkraftverken erbjuder. Fundamenten kan också fungera som ett rev, vilket drar till sig kräftor, hummer och andra skaldjur. Vissa fågelarter, exempelvis havssulan, påverkas dock negativt, men det beror snarare på att de undviker området än att de slås ihjäl av kraftverkens vingar. Vissa fågelarter bryr sig inte eller gynnas istället av parken, eftersom de inom området finner lugn och ro, bland annat måsar. Torsk och tumlare är vanligare inom parken än utanför, vilket förmodligen beror på att de kan hitta skydd där.

Frågan är om resultaten kan appliceras på alla vindkraftsparker. Åtminstone när det gäller ökning av musslor och liknande organismer bör effekterna vara positiva överallt. Däremot kan det vara annorlunda för fåglar och fiskar. Den undersökta vindkraftparken ligger utanför Nederländernas kust, vilket är ett område med mycket liv och rörelse. Vindkraftsparken kan därför där fungera som en oas av stillhet jämfört med omgivningen.

I en rykande färsk artikel i tidskriften Environmental Pollution undersöker ett gäng forskare hur stormfågeln, Fulmarus glacialis, runt Nordsjön egentligen förhåller sig till plast. Inte helt oväntat är fågeln tämligen utsatt. Av de undersökta stormfåglarna hade 95% plast i magen. I snitt vägde plasten drygt 0,3 gram. De fastlagda miljömålen slår fast att inte mer än 10% av populationen får ha mer än 0,1 gram plast i magen. Nordsjöfåglarna är alltså långt ifrån att möta detta mål.

Värst drabbade är fåglarna i Engelska kanalen, där 100% hade plast i magen, vilket också borde vara logiskt då skräpmängderna där är betydligt större. Bäst var det med fåglarna från Skagerrak och de skotska öarna där 95% respektive 92% av fåglarna hade plast i magen. Den enda svenska mätstationen, Sotenäs, var bäst av alla där plast återfanns i endast 83% av fåglarna. Att kalla det för så mycket bättre är väl en överdrift.

Men det har trots allt blivit lite bättre. Från 1980-talet fram till mitten av 1990-talet skedde en kraftig ökning i antalet fåglar med plast, och mängden plast i magarna. Sedan dess har det minskat något och planat ut på en mer stabil nivå. Den stora uppgången berodde i första hand på några få år med riktigt mycket plast hos fåglarna. Sedan 1990-talets mitt har dessutom typen av plast i magen förändrats. Tidigare var ursprunget ofta industriplast av olika slag, men idag är det konsumentplast som dominerar; ett tecken på att vi som konsumenter bör ta större ansvar.

Plast i nordsjöstormfåglar. Andelen fåglar med plast i magen har legat någorlunda konstant på cirka 95% sedan 1980-talet. Antalet plastbitar har ökat, men stabiliserats samtidigt som plastmassan i magarna minskat något från mitten av 1990-talet. Data är hämtade från artikeln. Notera att åren är centrerade på 5-åriga medelvärden. Det är alltså inte årspecifika värden! Klicka på bilden för en större version.

Jämfört med andra fåglar äter stormfågeln endast ute till havs, och den kräks inte upp hårda matrester så som ben och skal. Istället låter fågeln det sakta malas i magen och sedan passera igenom kroppen. Det gör att plast ansamlas i magen i just denna fågel på ett annat sätt än hos andra arter. Stormfågeln är därför en ganska bra och integrerad indikator på hur mycket plast det finns i havet. Hur lång tid det tar för plast att försvinna ut genom mag-tarmsystemet är oklart, men i försök har andra fåglar påvisat att 75% försvinner inom en månad. I Nordsjön, där det mesta plasten utgörs av påsar, film och frigolit kan man anta att genompassagen tar några veckor som mest.

Den första bilden nedan visar ett normalfall av mängder och vad som brukar förekomma i magarna. Den andra bilden visar ett extremfall av vad som hittats i en enda individ. Skulle du vilja ha detta i DIN mage?

Normalt maginnehåll hos en stormfågel. Industriplast är de två runda sfärerna i nedre höger hörn.

I magen på en enda individ hittades all denna plast. Industriplast är den små sfärerna i övre höger hörn.

I en färsk studie, publicerad i Marine Ecology Progress Series, påvisas att fiskarna i Stilla Havets värst drabbade skräpiga områden äter upp til 24000 ton plast! Det är en mängd motsvarande ungefär 1 miljard plastpåsar från ICA eller Coop… varje år! Det är skrämmande siffror. I snitt hade dessutom var tionde fisk plastbitar i magen. Det tros att detta är en underskattning eftersom fiskar kan stöta upp plastbitar igen, eller dö av dem, varför det då inte skulle synas i undersökningen.

Den Nordpacifiska strömmen, som går i en stor gyre mellan Japan, Alaska, Kalifornien och Hawaii, är den plats på jorden där mest skräp ansamlas i havet på grund av de fördelaktiga strömförhållandena. Ännu värre blev det efter tsunamin i Japan tidigare i år, då mängder av skräp, hus, bilar och människor spolades ut i havet.

Tidigare har studier visat att plast kan ha stor påverkan på större djur, som trasslar in sig. Fåglar, sköldpaddor, sälar och andra misstar lätt skräp för mat. Sälar gillar dessutom att leka med omkringflytande nät och ölringar eftersom de innehåller håligheter. Ofta är det en lek med allvarliga konsekvenser, i värsta fall dödlig.

Pressmeddelande finns här.

I det djupa havet hittade man samtidigt en ny typ av bakterie som mer än gärna slukar järn i mängder. Den nya bakterien, Halomonas titanicae, hittades 3700 meter ner i djupet på vraket av självaste Titanic, därav namnet. Där nere i mörkret mumsar bakterien i sig mängder av järn från vraket, vilket har gjort det instabilt och riskerar att falla ihop inom en snar framtid. Fyndet ger en ny bild av hur järnet återanvänds i djuphavet och därmed vad som kan ske med konstruktioner på djupt vatten. Därmed öppnas dörren till ny forskning om metoder att hålla dessa bakterier på avstånd.

Enligt forskarna har indiangenerna anlänt till Island senast på 1700-talet, även om det är som mest sannolikt långt tidigare, hundratals år tidigare. Och det faller väl in med vikingaresorna till Vinland. Det har dock inte gått att utesluta att generna kan ha kommit från Europa som sådant, men då kontakten med Island under lång tid var ganska lågintensiv är det troligt att andra spridningsvägar är mer troliga.

Något som är lite spännande är att inga indianstammar i Nordamerika idag har denna gen. Förmodligen handlar det om en indianstam som dog ut när européerna började härja i området i slutet av 1400- och början av 1500-talet. Detta understryker också sannolikheten att genen borde ha kommit till Island under vikingatid.

Hela studien finns här.

Om vår jord inte är unik i universum öppnar sig nya frågeställningar för vetenskapen. Sedan länge har astrobiologi och astrogeologi varit etablerade vetenskap under flera år, men nu börjar det bli allt mer uppenbart att vi kanske också behöver införa astrooceanografi (eller exooceanografi?). Hur fungerar hav på andra planeter och kan vi extrapolera vår nuvarande kunskap om jordens oceaner till andra planeter? Den grundläggande mekaniken bör vara ungefär densamma, men hur universella är konstanterna i de ekvationer vi idag använder? Vid ett seminarie på min institution tidigare i veckan togs just denna typ av diskussioner upp när astronomin mötte geovetenskaper.

Det kommer nog ta ett litet tag innan vi får bekräftat hur vanligt oceaner är på andra planeter, men bara tanken är svindlande! Vatten är något vi starkt förknippar med liv. Kanske är det så, kanske inte, det återstår att se. Tills dess kan vi öva oss på både hav och möjligt liv på Jupiters måne Europa eller kanske på vår egen planet i den glaciärtäckta Vostoksjön på Antarktis.

Varma (röda streck) och kalla (blåa streck) klimatperioder samt modellerad maximal isutbredning i Östersjön sedan år 1500.

Klimatet varierar fram och tillbaka mellan kalla och varma perioder, men vad är egentligen det läge som är mest stabilt? För att ge lite ljus på den frågan kan man titta på två studier från havsklimatgruppen, där jag var medlem som doktorand. I den ena studien undersöktes långa tidsserier och temperaturrekonstruktioner för vinterklimatet i Östersjöregionen, och i den andra studien modellerades maximala isutbredningen i Östersjön. Resultaten pekade tydligt på att vi på bara 500 år haft många och snabba skiften i vinterklimatet. Hela 15 gånger har vi växlat mellan kalla och varma perioder. Vissa perioder är långa, andra är korta. Det som dock är viktigt att lyfta fram är karaktären på de olika perioderna. En kall period har stor årlig variation medan en varm period har mycket liten årsvariation. Det betyder att kalla perioder är betydligt mindre stabila, och svåra att förutsäga, än varma perioder. Att det är så märks inte minst i maximala isutbredningen, som är en mycket god indikator på den integrerade vintertemperaturen i Östersjöregionen. Kalla perioder har många vintrar med svåra eller extremt svåra islägen samtidigt som även milda vintrar inträffar med regelbundenhet. Varma perioder å sin sida har ungefär lika mycket isutbredning varje vinter, medan enstaka svåra (eller mycket milda) isvintrar kan inträffa då och då.

Tre extraordinära värmeperioder har inträffat de senaste 500 åren; 1720-1730-talen, 1930-talet och nutid (från 1990). Alla dessa tre är jämlika i temperatur under vinterhalvåret samt lika milda isvintrar. Uppvärmningshastigheten per årtionde är också ungefär densamma under dessa perioder. Under denna tid var klimatet väldigt stabilt och isläget någorlunda lätt. Som du kanske märkt själv har isvintrarna på senare år varit ganska milda, varför årets isvinter kommit som en stor chock – trots att den är relativt normal statistiskt sett. Som motsats har vi 1800-talet, som var det kallaste århundradet sedan år 1500. Temperaturmätningar började i större skala ungefär då den kalla perioden tog slut och övergick i nuvarande värmeperiod, varför uppvärmningen från slutet av 1800-talet fram till det varma 1930-talet ter sig ganska våldsam trots att den är ganska normal. Under 1800-talet var isläget ovanligt svårt och svåra isvintrar inträffade med en regelbundenhet på vart 3-5 år. Gemensamt för perioderna är dock att de kommit till ett avslut väldigt abrupt. Det har inte varit någon långsam avkylning eller uppvärmning. Istället har en klimatperiod avlöst en annan nästan från ett år till ett annat. Klimatet hoppar alltså snabbt och kraftigt mellan ett varmt och ett kallt läge, vilket kan bjuda på en del överraskningar. Om det enda är att föredra framför det andra, sett ur klimatperspektiv, är subjektivt.

Spana in sajten och lär! Mycket nöje!

En typisk konturplott från Byfjorden. Klicka på bilden för att komma till de senaste mätningarna.

Att Östersjön lider av svår syrebrist har knappast undgått någon. Det är ett stort problem att djupvattnet inte kan syresättas ordentligt, vilket dels skapar enorma områden döda bottnar och frigör fosfor som senare ger extra bränsle till somrarnas algblomningar. När bottensedimenten ligger i syrefattig miljö läcker inlagrad fosfor ut i vattnet. Skulle sedimenten istället vara syresatta verkar det enligt mätningar vara så att en betydlig mindre mängd fosfor kan läcka ut då det istället binds fast.

I ett av de projekt jag är inblandad i som forskare försöker vi hitta en metod att på artificiell väg syresätta Östersjön. Teorin går ut på att tillföra syresatt ytlagervatten till djupvattnet. Anledningen är tvåfaldig, dels tillföra syre till bottenvattnet direkt och dels underlätta för nya naturliga inflöden att ske. Att det senare kan ske genom att pumpa runt vatten i vattenkolumnen beror på att skiktningen blir svagare och tyngre vatten (alltså med högre densitet) utanför systemet lättare kan flöda in längs bottnen utan att lagras in runt saltsprångskiktet, som ofta är tillfället idag.

Så vart skall man pumpa? Vi har valt att förlägga vårt pilotprojekt till Byfjorden utanför Uddevalla. Det är en fjord som är starkt skiktad och som är permanent syrefri och har så varit i tusentals år. Visst, inflöden till fjorden sker cirka vart femte år, men på grund av den svåra syresituation som råder i fjorden har nya inflöden en mycket kortvarig positiv inverkan på syrehalterna. Östersjön är ungefär likadan, även om den är lite bättre syresatt naturligt. Därför är Byfjorden lämplig att experimentera på innan man överväger göra något liknande i Östersjön om nu vår teori skulle vara hållbar i praktiken – det återstår att se de kommande åren. Pumpningen kommer att komma igång senare i vår när isen brytit upp och säsongen för eventuella inflöden på egen hand är över.

Sedan november 2009 har vi haft en rigg med flertalet instrument placerade i Byfjorden. Instrumenten samlar kontinuerligt in data om temperatur, salthalt samt syrekoncentrationer och skickar till oss i Göteborg så att vi kan analysera fjorden nästan i realtid. Vi har nu lagt upp delar av mätningarna i grafer så alla kan studera fjorden, antingen genom enskilda profiler eller som en konturplott för de senaste veckorna. Graferna uppdateras ungefär var tredje timme. Meningen med detta tilltag är att låta alla se hur tillsåndet i Byfjorden är direkt. Vår ambition är att på så sätt öka intresset för havet och havsmiljön samt ge insikt hur det faktiskt ser ut i havet, öka kunskaperna om hur snabbt/långsamt förändringar sker i havet samt på ett konkret sätt låta allmänheten få känna sig delaktiga i forskningen – för det är ju ändå skattepengar som finansierar det mesta av forskningen, i detta fall Naturvårdsverket. Det kommer dessutom bli mer spännande att följa när vi startar vår pumpverksamhet, så det får jag absolut anledning att återkomma då. För att komma till mätningarna klickar du här. Som tips kan jag nämna att gränsen för vad högre organismer tål som lägsta syrehalt ungefär är 90 mikromol per liter, vilket motsvarar en lite ljusblå färg på konturplotten. Jag hoppas ni får mycket nöje av att följa med och övervaka Byfjorden. Ju fler som tittar desto fler spännande saker kan vi se och undersöka vilket i längden kan hjälpa till att öka förståelsen för Östersjön och kanske ge upphov till en lösning som sätter vårt älskade innanhav på rätt köl igen. Så tveka inte att höra av er!

Uppdatering 28/1-10: Gränsen för hypoxiska förhållanden är nu indikerade med en vit linje i grafen.

Men det är inte bara frånvaron av havsmiljöfrågor på EU-nivån jag är oroad för. Under de senaste åren har det varit enorm uppståndelse inom den marina forskarsamhället om hur Sveriges framtida marina forskning skall organiseras. Havsmiljöinstitutet etablerades och skulle, vad jag förstod, vara i full operation när EU-ordförandeskapet kom till Sverige. Visst, Havsmiljöinstitutet är instiftat, men det verkar inte vara så mycket fnurr på det ännu. Det finns i skrivandets stund ingen hemsida (om det nu är den officiella hemsidan), och det är det minsta man kan begära i dagens informationssamhälle. Det blir dessutom inte bättre av att den nuvarande “blanka” hemsidan sett likadan ut i ett halvår. Utöver det så verkar rekryteringen till vissa nyckeltjänster inom institutet fortfarande pågå, så det är knappast så att organisationen är på plats – trots att det pratades om institutet under ordförandeskapet skulle spela en central roll och vara något för andra länder att vara lite smått avundsjuka på. Nej, här har Sverige på denna punkt misslyckats, i vart fall när det gäller att hålla en vettig tidsram. Känns som frågan började diskuteras redan när jag började på min doktorandtjänst, vilket var våren 2004, och det är ännu inte färdigt.

Nu föreslår regeringen också att inrätta en ny myndighet, som skall samla den marina kompetensen i sitt paraply. Detta är jag mycket positiv till, och det borde Sverige ha gjort för länge sedan. Förhoppningsvis ökar det effektiviteten i det marina Sverige om även den politiska nivån är organiserad på ett vettigt sätt. Risken är väl dock att det tar lång tid innan även denna myndighet är färdig att inrättas. Kanske borde man också ta steget ännu längre och inrätta marina forskningsinstitut vid de universitet och högskolor idag som redan bedriver marin forskning. Göteborgs och Stockholms universitet har alla förutsättningar för sådana institut om alla marina institutioner och avdelningar samlades under ett tak. Kanske skulle det även öka samarbetet över disciplingränser, vilket är något som är starkt frånvarande i Sverige i motsats till marina institut i utlandet.

Det känns som att Sverige har alla förutsättningar för att lyckas på att bli en ledande nation inom havsmiljöfrågor och marin forskning, men hela processen har tagit så lång tid och jag ser ännu ingen förbättring. Kanske är jag på fel nivå i hierarkin för att se förändringen, men det känns ju som om hela marina Sverige – oavsett akademisk prestation eller tjänstemannanivå – vid det här laget borde fått mer information om status både om det marina Sverige och hur Sverige agerar mot andra länder, framförallt under EU-ordförandeskap där havsmiljöfrågor är en prioriterad fråga. Just nu upplever jag bara kaos och allmän ryktesspridning framför något organiserat och konkreta fakta. Eller så är jag bara gnällig.

Intressant? Läs mer om östersjön, eu, sverige, samhälle, politik, forskning.