Vår vän Golfströmmen

Det har pratats om Golfströmmen de senaste dagarna, detta på grund av en ny artikel som inte kunde påvisa någon långsiktig förändring i vattenflödet. Däremot upptäcktes det, inte helt oväntat, att variationen var väldigt stor på kortare tidsskalor. Lite intressant är att det inte specifikt är Golfströmmen artikeln handlar om, utan om cirkulationen i Atlanten. Där är Golfströmmen bara en liten del av det stora system av strömmar. Golfströmmen i sig sträcker sig ungefär från Floridas sydspets till en bit utanför Newfoundland. Därefter tar den Nordatlantiska driften över innan vissa volymflöden övergår i den Norska strömmen.

Jag är egentligen inte speciellt förvånad över resultaten i artikeln som sådant. Däremot är jag ganska trött på hur man i media försöker hålla liv i tesen att smältande grönlandsis skulle lägga sig som ett lock i Nordatlanten och stoppa de nordöstgående varma havsströmmarna, som vi har att tacka vårt milda klimat för. Förmodligen får medias spekulationer bränsle från de resultat som vissa modeller ger, och som står i ganska stor kontrast till vad ovanstående artikel visar. De modeller som påvisat att den populärt kallade Golfströmmen (egentligen skall det vara termohalina cirkulationen) skulle stängas av eller kraftigt försvagas har ofta använt en parameterisering, som är lite långsökt, för smältande grönlandsis. I många fall har man använt en form av “hosing”, vilket innebär att man lägger en gigantisk vattenslang med fullt flöde mitt ute i öppna Nordatlanten just där djupvatten bildas. Det innebär att enorma mängder färskvatten kommer ut, blandar ut de saltare nordgående havsströmmarna och försvårar att djupvatten bildas. Men är det verkligen så det fungerar? Troligen inte. Istället borde vindmönstren i de arktiska områdena, där djupvattenbildning sker, driva färskvattnet från smältande grönlandsisar mot kusten i en form av sydgående kustström – inte sprida ut det som ett lock i nordatlanten. Att Nordatlanten skulle ha börjat sötas ut finns det heller inte något belägg för i observationer. Dock skall det väl tilläggas att observationerna är ganska få, och frågan är om de verkligen löser upp den variation i salthalt som finns rent naturligt. Även de instrument som stått utplacerade under längre tid har ofta allt för korta tidsserier för de processer vi pratar om. Tidsskalan för den termohalina cirkulationen ligger på 1000 år, instrument har funnits utplacerade några få år.

Eftersom det är skillnader i densitet som driver den termohalina cirkulationen får man fundera på vad som kan rubba balansen istället. Då det inte är sannolikt att smältvatten från Grönland letar sig ut till områdena där djupvatten bildas måste man se på själva huvudorsaken till det som faktiskt driver hela den termohalina cirkualtionen. Atlanten är den saltaste oceanen på jorden och här bildas också djupvatten i polarområdena. Stilla havet är å sin sida det sötaste havet på jorden, och här kommer djupvattnet upp till ytan igen. För att upprätthålla denna saltskillnad sker en export av sötvatten från Atlanten till Stilla havet, via atmosfären över Centralamerika. Totalt är exporten 1-200000 kubikmeter per sekund. Samtidigt smälter Grönland med några tusen kubikmeter per sekund, det vill säga en bråkdel, och kan i worst case scenarier öka till några procent av färskvattenexporten. Så länge avsmältningen är försumbar mot exporten, och avsmältningsvattnet inte flödar ut i Nordatlanten, kommer den termohalina cirkulationen inte att påverkas märkbart. Men det gör ju ingen bra film eller säljer lösnummer…